IPRED och digital allemansrätt

Jag har funderat de senaste dagarna på vilken vinkling jag vill ha på mitt första inlägg i debatten om IPRED. När jag så läste Anders Mildners inlägg om de leende städarnas revansch föll allt på plats.

Anders undrar vem som tjänar på det ständigt eskalerande ställningskriget mellan fildelare och lagstiftare. Han lyfter fram att fildelningen inte minskat någonstans i världen oavsett vilka lagar som stiftats. Peter Sunde informerar om att antalet fildelare i Sverige är uppe i åtminstone 2,2 miljoner människor. Så många unika adresser fildelar genom the Pirate Bay, varje vecka. Det är en väldans massa folk.

Problemet är att alla dessa fildelare saknar en positivt formulerad vision kring sin sysselsättning. Medan upphovsrättslobbyn maler på om kulturarbetarnas rätt att få betalt så formulerar vi fildelningsförespråkare oss tyvärr allt som oftast i termer som att tekniken inte går att stoppa. Jag tror att det är Piratpartiets största svaghet idag att vi inte lyckats formulera en vision om vilket samhälle som det fria utbytet av kultur och idéer kommer att leda till.

För medan vi funderar på vilken framtid vi vill sträva mot så sparar upphovsrättslobbyn inget krut när det gäller att få dagens politiker att stifta allt mer repressiva lagar oavsett tidigare löften.

Kanske kan begreppet digital allemansrätt vara något att fundera på? Inte i centerpartiets tama tappning där det handlar om att alla ska kunna komma åt internet. Det är visserligen en bra tanke, men långt ifrån tillräckligt. Inte heller den digitala allemansrätt som LUNET använde i sin marknadsföring. Nej snarare en allemansrätt som låter envar använda sig av det som finns på internet för privat bruk. Marie är inne på liknande tankar, och Christian har använt begreppet förr. Så kanske är det där vi ska lägga vårt fokus framöver? Kanske behöver Piratpartiet ta fram en beskrivning av hur den digitala allemansrätten bör se ut och fungera i ett öppet informationssamhälle.