söndag 14 december 2008

Piratpartiets blogghegemoni och pragmatism

Genom en inlänk hittade jag till en blogg som verkar ha tagit det på sig själv att kritisera piratpartiet och piratrörelsen i stort inifrån. När jag först läste inlägget som länkade till mig blev jag en smula fundersam eftersom inlägget till sörre delen handlade om Spotify, en företeelse som jag över huvud taget inte har skrivit om. Men i slutet av inlägget fanns ett kort stycke om piratpartiet som fångade mitt intresse:

Bloggarna måste motarbeta den centralisering av åsikter som sker från bloggar knutna till Piratpartiet. För att bloggosfären ska vara vital och nämnda parti intressant måste åsikter på bloggarna skapas mer decentralt - “konsensus är ju döden för ett resonemang” (Ingvar Storm, i Spanarna, 34:06 in i programmet). Bloggtroposfären måste tänka och skapa mer självständigt, inte följa bloggexosfärens minsta vink. Att copypejsta Falkvinges bloggpostar är inte bra, det är det däremot att länka till dom. Att hajpa och lyssna på musik från Spotify är inte bra, det är det däremot att seeda din favoritskiva via BitTorrent.

Personligen tvivlar jag starkt på att det sker en centralisering av åsikter genom bloggar knutna till oss i piratpartiet. Det är ganska uppenbart att vi har en del väldigt inflytelserika bloggare inom partiet som får stort genomslag när de skriver saker. Men samtidigt så står andra tunga piratbloggare tydligt utanför partiet.

När det sedan gäller att klippa in en text från Rick blogg, som ju jag är en av de skyldiga till, så skulle jag bestämt vilja hävda att det måste sättas i ett sammanhang och inte kan generaliseras huruvida det är bra eller dåligt. Den här specifika texten var en rekryteringstext, uttalat skriven för att spridas i sitt rådande skick. Från det perspektivet blir det fullt naturligt att kopiera in den i min egen blogg. Att slentrianmässigt kopiera in andras texter däremot är en helt annan sak. Och där ser jag inte någon skillnad mellan att kopiera in texter och att länka in texter. Det är enligt mig lika illa att slentrianmässigt länka till en annans alla bloggposter utan att reflektera över innehållet som att kopiera in texter utan reflektion.

Nästa inlägg hos hannes som fångade mitt intresse handlade om vad han kallar piratpartiets otillräckliga pragmatism. Här gör hannes en indelning av piratrörelsen i de tre grupperna pragmatister, teoretiker och aktivister. Sedan klassas piratpartiet in som pragmatister utan någon större problematisering kring varför vi landar i den kategorin:
Jag såg först Feef som en representant för den pragmatiska piratrörelsen, med Piratpartiet i spetsen. Pragmatikerna vill uppnå förändring omedelbums, och alla medel tycks vara tillåtna. All publicitet anses vara bra publicitet (tydliggjort av att Piratpartiet publicerar en länk till allt som skrivs om partiet på sin hemsida). Ett argument anses hålla så länge det står oemotsagt (exempelvis Ipreddebattens idé om att du inte kommer kunna skaffa ett juridiskt ombud om dina bankkonton är frysta, “fakta” som känns lite väl snabbt accepterad). Argument anses starkare om de talar till människors känslor (värna integriteten!) än till deras intellekt. Det är säkert helt rätt strategi för Piratpartiet, men oberoende bloggare bör vara försiktiga med att snällt vidarebefordra all idéer som strömmar ur den apparaten. Intern kritik är viktig och vackrast är om den utövas offentligt.

Personligen är jag tveksam till om det är rimligt att trycka in hela piratpartiet i en och samma grupp. Jag ser värdet i att göra en schematisk uppdelning mellan de tre grupperna, och jag kan se att piratpartiet, som företeelse, är ett uttryck för den pragmatiska sidan inom piratrörelsen. Men det i sig gör inte att man kan definiera piratpartiet som enbart pragmatiskt, och framför allt inte att man kan definiera de människor som utgör partiets aktiva som enbart pragmatiska eller ens främst pragmatiska.

Det pågår just nu en tydlig debatt inom piratpartiet, dels på partiets forum och dels på medlemmarnas bloggar, om hur piratpartiets gemensamma ideologi ser ut och om det ens kan sägas finnas en sådan (jag kommer återkomma mer till den diskussionen i framtida poster). Jag skulle vilja hävda att den diskussionen är ett uttryck för den teoretiska piratrörelsen. Samtidigt så är väldigt många inom partiet engagerade i en rad olika projekt som lämpligast klassas som aktivism. På samma sätt kan företrädare för piratebays olika framträdanden i debattprogram ses som utslag för pragmatism, även om trackern som sådan givetvis bör klassas som aktivism

Så min slutsats blir att distinktionen mellan pragmatism, teoretiker och aktivism är en bra kategorisering när man ska förklara olika handlingar, men mindre tillämpbar som en klassifikation av olika grupper inom piratrörelsen.

Men låt oss gå tillbaka till Hannes beskrivning av pragmatikerna. Han menar att de vill att saker ska hända bums, vilket jag inte riktigt ser något stöd för. Framför allt inte om man tittar på piratpartiet. Givetvis finns det en retorisk vinst i att tala om att förändring bör ske nu och att väntan enbart kommer förvärra den rådande situationen, men det är tydligt att vi byggt upp en organisation för att kunna finnas kvar under en lång omställningsperiod. Ett tydligt bevis för det är till exempel den energi som vi lagt ner på att bygga upp Ung Pirat.

Vidare tolkar han partiets beslut att publicera allt som skrivs om oss som ett bevis för att vi anser att all publicitet är bra publicitet. Själv tolkar jag det som ett utslag för åsikten att informationsspridning har ett värde i sig, och att principen om att information bör spridas är viktigare än de taktiska resonemang som kan föranleda att man väljer bort att visa upp negativt vinklade artiklar.

Jag ställer mig även tveksam till påståendet om att argument skulle anses starkare om de talar till folks känslor än till deras intellekt. Jag ser ite behovet av att skapa en sådan dikotomi. För att påverka folk och få dem att faktiskt agera (genom att bli medlem, engagera sig i partiet eller genom att rösta på oss) krävs både känsloargument och rationella sakargument.

Slutligen anser jag att det givetvis är bra att granska piratpartiet, att bloggare, oavsett om de är aktiva piratpartister eller oberoende, ska vara lika kritiska till det som vi piratpartister som de är till andra informationskällor och att Hannes har helt rätt i att piratpartiet mår bra av att den interna kritiken sker offentligt. Vilket jag även anser sker till stor del i dagsläget.

3 kommentarer:

Hannes sa...

Tack för kritiken! Mycket bra skrivet. Jag håller med i mycket.

Jag står dock fast vid att det går att dela in även grupper i treenighetens olika skepnader. När det gäller "förändring omdelbums", så är det främsta exemplet toklobbandet på riksdagsledarmöterna vid FRA-omröstningen. Vidare så menade jag att det verkar som att känsloargument väger tyngre, inte att de faktiskt gör det. Det var en viss inbyggd kritik i den meningen.

Men tolka mig inte fel! Jag tycker det görs ett skitbra jobb i partiet (även om det kan bli lite väl mycket diffust integritetssnack ibland). Jag röstade pirat 2006, distribuerade valsedlar till ambassaden i Santiago, och kommer rösta pirat i EU-parlamentsvalet.

Mattias Bjärnemalm sa...

Givetvis går det att dela in grupper enligt dina definitioner. Min poäng var att det innebär en generalisering av de grupperna som inte är till gagn i granskningen av de berörda grupperna.

När det gäller "toklobbandet" mot riksdagsledamöter i FRA-frågan såg jag det mer som en effektiv mediastrategi eftersom media gillar att skriva om personliga öden snarare än om abstrakta demokratibegrepp. Genom att fokusera på hur vissa personer stod och vacklade fick media därmed en vinkling som gjorde frågan intressant för dem.

Slutligen tolkade jag dig inte alls som att du inte tyckte att partiet gör ett bra jobb, utan tog dig på orden när du skrev att partiet mår bäst av att den interna kritiken förs för öppen ridå och tolkade därmed ditt inlägg som ett utryck för sådan kritik.

QauNuckShin sa...

Hannes: Vi hade gärna stoppat FRA-förslaget mycket, mycket tidigare. Det var bara det att ingen ville bry sig. Jag stod och frös och talade inför kanske 30-40 pers på en FRA-demonstration i Malmö i februari 2007.

"Förändring omedelbums" i FRA-debatten i somras handlade ju om att det var bråttom, och att folk trodde äntligen på oss när vi berättade om FRA-förslaget.. innan dess var de flesta väldigt skeptiska. Den vanligaste kommentaren ute på stan var något i stil med "Nej, men något sådant förslag kan ju inte finnas.. Nu hittar ni på", ungefär.