Förr skrek vi för att bli hörda, nu hörs det att vi skriker.

En av piratpartiets största svagheter är enligt mig att vi inte lyckats anpassa vårt sätt att kommunicera till hur verkligheten ser ut idag. Fram tills nyligen var vi tvungna att slå på stora trumman för att uppmärksammas i gammelmedia vilket lett till att vi tenderar att ha en ganska överdramatisk retorik. Men idag, när media är intresserade av oss som fenomen och ledarskribenter tävlar i att analysera vad ett politiskt genombrott för oss i Europavalet skulle medföra för samhället i stort, så finns det inte längre någon anledning att ständigt ta till storsläggan i var och varannan blogg. Det gör endast att vi framstår som gapiga och skräniga, vilket faktiskt är långt ifrån sanningen när det gäller de flesta piratpartister som jag träffat. Det är mer regel än undantag att pirater, om man tar sig tid att prata med dem på tu man hand, är väldigt mjuka, eftertänksamma och ödmjuka i sitt resonerande. Men av någon anledning försvinner det helt när vi ska föra ut vårt budskap. Blag slår huvudet på spiken när han menar att det nu är läge att reflektera över vilken bild av oss vi vill förmedla.

Det här är ett förändringsarbete som kräver att vi alla tänker över hur vi låter när vi debatterar, skriver insändare eller bloggar. Det är ett stort omställningsarbete, men ett arbete som jag tror att vi skulle må väldigt bra av att ta tag i.