Tervis

I östra finlands skogar där får man supa gratis..

Jag har varit på en hembygdsresa till Savolax. Vilket kan tyckas vara märkligt när jag kommer från Skåne. Men Värmlands nation, min studentnation här i Uppsala, har ett utbyte med Savolainen osakunta i Helsingfors. Så var sommar bjuder de in gäster från sina vännationer för att åka på Tervis. Som en av fyra glada Uppsaliensare tog jag mig över till Finland medelst färja på onsdagen förra veckan och möttes av Savolainen osakuntas internationella sekreterare. Med på resan, utöver en stor samling finnar, var även tre gäster från Wermlands nation i Lund, två gäster från Wermlands nation i Linköping och fyra gäster från någon form av estländsk studentorganisation.

Torsdagen började med en bussresa mot okänt mål. Mestadelen av resan gick mot okänt mål då våra finska värdar var ytterst sparsmakade med att ge ifrån sig information. Men efter viss lirkan fick jag fram att vi skulle åka till en skola i skogen och bada bastu. På vägen stannade vi vid en finsk vingård. De gör visst vin på vinbär i Finland. Efter att fått smaka på ett vitt och ett rött vinbärsvin och höra en lång utläggning om dem på finska (som ingen översatte åt oss) öppnade de baren. I baren kunde man, utöver vin och cider, köpa Pontikka. "It´s like moonshine. They make it in small machines in the forrest". Det var beskrivningen vi fick när vi bad om en översättning. Ett sådant försäljningsargument gick ju inte att motstå, så Pontikka blev det. Det smakade ungefär som vodka.

Livet fick en enkel rutin de följande dagarna. Upp tidigt på morgonen. Äta gröt till frukost. Försöka äta det sanslöst hårdsmälta brödet som serverades med gröten. Slussas runt till någonting mer eller mindre sevärt under förmiddagen. Vi såg finlands näst största träkyrka, vi såg hur våra finska värdar planterade två små träd, vi fick en guidad tur i HewSaws verkstad och vi drack Jallu.

Lunchen serverades sent och var bristfällig. Eftermiddagarna åkte vi ångbåt i strålande solsken och drack öl. Och mer Jallu. Vi fick höra om Tappajahaukin, den beryktade dödaregäddan. Att den kallas dödaregädda istället för mördargädda beror på våra finska värdars problem med att uttala R-ljudet i mörda. Vi badade bastu på finskt vis. Finskt vis innebär att de öser vatten på bastuaggregatet i sådant tempo att ingen klarar mer än ett par minuter i bastun. På så sätt skapas en rotation av folket så att alla får plats. En annan sak som gör att många får plats var finnarnas välvilliga inställning till trängsel i bastun. Femton man fick lätt plats i en bastu dimensionerad för tio.

På kvällarna drack vi öl på små krogar som höjde priset för oss som inte beställde på finska. Vi köpte pommes från en kvinna som med sina två barn fyllde upp en korvvagn. Givetvis talade de alla bara finska. Att se på när den ene uthungrade svensken efter den andre försökte göra sig förstådd nog för att få mat var ett sant nöje. Själv var jag den som först hittat korvkiosken, så mina snöpliga försök till kommunikation hade i alla fall inga utomstående betraktare. När vi sent på kvällen, efter ett par öl på krogen och ett par serenader på den närliggande bryggan, traskade hemåt mot lokalen vi bodde i så satt kvinnan och barnen fortfarande i sin korvkiosk på det sedan länge folktomma torget.

Så kom slutligen söndagen och hemfärden. Vi jagades upp tidigt och fick äta frukosten på båten. Lite lätt ur form så fick en halv portion gröt räcka för mig. Sedan bar det av över sjön mot Savonlinna. För första gången på resan svek vädret oss, och den tidigare strålande solen ersattes av rugg och regn under dagen. Väl framme i savonlinna gick vi till operahuset och hörde någon tala om någonting på finska. Översättningen uteblev som vanligt. Därefter serverades lunch. Vi svenskar landade sist i lunchkön och när vi väl var framme fanns det mest spad kvar av soppan. Inte särskilt mätta gick vi sedan för att i regnet lägga ner en krans vid gravarna efter veteraner från kriget. Därefter gick vi för att titta på det lokala bryggeriet.

Därefter hade vi en knapp timme på oss att göra vad vi ville innan bussen skulle ta oss tillbaks till Helsingfors. Jag, och merparten av svenskarna gick till Hesburger och åt oss ordentligt mätta för första gången på länge. Aldrig förr har en Kerroshampurilainen smakat så gott.

Bussresan hemåt sov jag bort i matkoma medan mina dyngsura strumpor och skor delvis torkade på bussens lilla fläkt. Smutsiga, trötta, slitna och förmodligen illaluktande kom vi så slutligen fram till Helsingfors efter fyra dagars naturupplevelser.

Vår eminente andrekurator hade ordnat så att vi skulle få bo hos några av de aktiva i Nylands nation natten mellan söndag och måndag då färjan tillbaks till Sverige inte gick förrän på måndagen. Och förtjusta över chansen att få träffa oss hade nylänningarna svängt ihop en kräftskiva på söndagkvällen. Så där traskar vi in, slitna och smutsiga, och möts av glada, vackra och uppklädda nylänningar. Genast skjuter vårt humör på topp, och sällan har jag varit på ett så trevligt kräftkalas. Sent på natten, när de flesta nylänningarna redan givit upp festandet drar jag och ett par av de andra svenskarna hem till den lägenhet vi fått låna.

Måndagen börjar med en god pizza i Helsingfors och sedan en tämligen tam finlandsfärjeresa hem till Sverige.

Min Tervisresa är över. Och även om det var en fantastisk resa och en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan vet jag ärligt talat inte om jag kommer orka göra om resan någonsin igen.