Piratpartiets ideologi: det liberala arvet

Det här är mitt andra inlägg som berör Piratpartiets ideologi. Det första finns här:

Piratpartiets ideologi: tre påståenden

Det liberala arvet

Francis Fukuyama skrev 1992 att historien, genom Sovjetunionens sammanbrott, hade nått slutet. Han menade att den liberala demokratin hade vunnit i och med att det inte längre fanns något annat styrelseskick som utgjorde ett trovärdigt alternativ.

Det går att diskutera Fukuyamas historiesyn. Men att den liberala demokratin har erövrat posten som dominerande politisk doktrin i västvärlden går knappast att ifrågasätta. Visserligen finns det fortfarande företrädare för marxistisk socialism, men de är förhållandevis marginaliserade på den politiska kartan. De idéer som utgör grunden inom den liberala demokratin om maktfördelning, rättstatens överordning över det politiska och behovet av att på konstitutionell nivå säkerställa att vissa individuella fri- och rättigheter inte kan kringskäras av politiska beslut har accepterats och införlivats i så gott som samtliga politiska strömningar i dagens samhälle.

Det är viktigt att poängtera att liberal i det här sammanhanget inte ska sammanblandas med liberalism. Den liberala demokratin är ett fundament även inom socialdemokraterna, miljöpartiet och (numera) vänsterpartiet. Att stötta sig på de idéer som utgör den liberala demokratin kan därmed inte sägas vara en vänster-högerfråga.

Värt att notera är dock att de socialistiska rörelserna vänster om vänsterpartiet däremot brukar benämna den liberala demokratin som borglig demokrati, eftersom de menar att den är ett system för de styrande att säkerställa att de kan behålla makten, vilket är förklaringen till att det från deras politiska perspektiv blir logiskt att klassificera piratpartiet som ett borgligt parti. De använder sig helt enkelt av en annan referensram än samhället i övrigt.

I grund och botten är det alltså faktumet att frågan om huruvida en liberal demokrati är det bästa möjliga statsskicket inte längre är politiskt intressant, som gör att Fukuyama ansåg att historien hade nått sitt slut. Den liberala demokratin hade blivit den sista syntesen. Fukuyama menade att det inte längre skulle vara konflikten mellan olika politiska system som skulle driva på samhällsutvecklingen. De politiska striderna hade flyttat vidare till att behandla innehållet snarare än formen för demokratin.

Problemet för den liberala demokratin är att när det inte längre finns något alternativt system att jämföras med så skärskådas inte längre det egna systemet. Detta har lett till att en urgröpning av själva grunden i den liberala demokratin kunnat ske utan särskilt mycket ifrågasättande. När människor inte längre känt att de fri- och rättigheter de kämpat för att säkerställa sig är under hot har de låtit den stat som skulle stå som garant för dessa rättigheter bli den som monterat ner dem.

Piratpartiet då?
Piratpartiets patos för frågor som rör rättssäkerhet och personlig integritet ska inte ses som ett uttryck för en idé som är unik för piratideologin. Idén återfinns både inom den borgliga liberalismen, hos socialdemokraternas socialliberalism, i miljöpartiets gröna ideologi och hos de frihetliga vänstermänniskornas idéer. Skillnaden är att de andra partierna varit benägna att kompromissa med sina ideal för att uppnå andra politiska mål och för att tillgodose politiska påtryckningar från olika särintressen.

Piraternas intresse för, och insikt i, hur den kommunikationella revolutionen skapat förändrade förutsättningar i samhället gjorde däremot att vi väldigt snabbt insåg att en urholkning av den liberala demokratin pågick. Den frihet som informationssamhället möjliggjorde hade skapat en politisk motreaktion från vissa politiska grupperingar och bolag som ville säkerställa sin kontroll över kommunikationen. Möjligheten till större frihet blev därmed ett incitament till att inskränka friheten, och därmed demokratin.

Således ska piratpartiets fokus på integritetsfrågor ses som en konsekvens av att de värderingar som ligger till grund för den liberala demokratin blivit politiskt allmängods och inbäddat i majoritetens samhällssyn. Att piratpartiet slåss för den liberala demokratin beror på att vi är övertygade om att den hotas av intressen som ser sitt informationsmonopol urholkas. Men att vi slåss för det demokratiska samhälle som vi uppfattar som det enda legitima styrelseskicket gör oss faktiskt inte till pirater, det gör oss till demokratiförespråkare.

Att vi sedan driver frågan hårdare än något annat politisk parti just nu är beklagligt, men en logisk följd av att de inte i samma utsträckning som vi inser hur informationssamhället ställer demokratin inför nya prövningar. Och att de i högre utstäckning än oss blivit en del av systemet och därmed börjat se till systemets bästa före det bästa för dem som systemet är skapat att tjäna.

Kan man vara pirat utan att vara för den liberala demokratin?
Till skillnad från många av mina piratkolleger är jag benägen att svara ja på den frågan. Däremot anser jag det vara omöjligt att dela piratpartiets samhällssyn utan att samtidigt förespråka den liberala demokratin.

Synen på att informationssamhällets framväxt förändrat både de politiska förutsättningarna och människornas förutsättningar att förhålla sig till kunskap och kultur gör oss till pirater.

Vår vilja att använda oss av denna insikt för att säkra att den kommunikationella revolutionen inte leder till att den liberala demokratin raseras inifrån gör oss till piratpartister.

För att förstå distinktionen så bör man förställa sig att piratpartiets ideologi baseras på två fundament som verkar i en form av växelverkan. Det ena är piratideologin och det andra är den liberala demokratin.

Det liberala arvet färgar vår syn på hur informationssamhället bör vara (demokratiskt, öppet, fritt) och vår förståelse för hur informationssamhället fungerar färgar vår bild av hur det demokratiska systemet fungerar idag. Bilden av hur demokratin fungerar idag skapar sedan en upplevelse av att det behövs förändringar för att säkra demokratin i framtiden, och vår piratideologi utgör grunden för vilka förändringar vi anser behöver göras för att säkra den liberala demokratin.

Schematiskt går de två ideerna att separera och analysera, och bägge kan var för sig förekomma i andra sammanhang, men inom piratpartiet har bägge idéerna internaliserats till den grad att de även för oss själva ofta upplevs som oseparerbara.