Ändamålen får aldrig helga medlen

Klara skriver läsvärt om Piratpartiets organisation idag. Jag väljer att inte svara på hennes fråga. Mest för att jag inte anser att det finns ett svar. Inte ännu. Piratpartiet står inför ett ödesval när det gäller sin organisering. Antingen går partiet mot att bli ett toppstyrt parti där partipiskan viner och där ingen sticker ut. Inte av rädsla för represalier, men av rädsla för att en avvikande åsikt ska skada partiet, och därmed hota de frågor vi driver.

Eller så fortsätter vi på den omvandling som jag tyckt mig se inom partiet mot ett öppet parti som lyfter fram den interna debatten och som vågar stå för att vi inte alltid är överens. Som vågar visa sina svaga sidor.

Det kan kännas lockande att gå mot den första modellen, och mitt intryck är att det är skrämmande många av våra sympatisörer som verkar vilja vrida partiet i den riktningen. Investera all makt och allt ansvar i en stark ledare och köra så det ryker. Men vad är det vi förlorar på vägen? Kan vi verkligen förespråka ett öppet och demokratiskt samhälle om vi inte lever upp till det själva?

Den öppna vägen kanske tar lite längre tid, och det kanske svider att se alla små interna gnabb och stridigheter dras fram i ljuset, men kan vi trovärdighet kräva att våra folkvalda följer de spelregler som demokratin vilar på om vi inte är beredda att göra samma sak själva?

Vi får aldrig låta ändamålen helga medlen, för då kommer vi vakna upp en dag och inse att vi blivit exakt samma som dem vi arbetar mot.