Uppsala studentkårs fullmäktigeproblem är inte formalian

I senaste numret av Ergo kritiseras Uppsala studentkårs fullmäktige för att vara formaliafetischister som lägger mer vikt på retoriska debatter än att jobba för studenternas bästa. Emil Paulsrud, Piratstudenternas ordförande i Uppsala, kommenterar insiktsfullt. Men Ergo ställer aldrig den intressanta frågan varför det ser ut som det gör. Varför fullmäktige fastnar i utdragna debatter där det verkar viktigare att föra fram sin åsikt än att faktiskt konstruktivt bidra till kårens verksamhet.

Problemet ligger inte i vilka vi väljer in till vårt fullmäktige. Det ligger i den makt- och rollfördelning som existerar inom Uppsala studentkår. Fullmäktige är idag i praktiken inget mer än en glorifierad valförsamling, och den unga entusiastiska student som Ergo menar skulle gå hem från ett fullmäktigemöte undrandes om hon verkligen kan förverkliga sin ambition att förbättra studenternas situation genom ett fullmäktigemöte gör det med all rätta. Förmodligen skulle hon göra mer nytta om hon engagerade sig i sitt lokala studieråd.

Men varför har då fullmäktige förvandlats till en tandlös ankdam för människor som gillar att höra sin egen röst mala i all evighet? Svaret är enkelt, det är ett inbyggt systemfel.

Den enskilt viktigaste frågan för fullmäktige idag är att få fram en regringsduglig och stabil styrelse för kåren. Det gör att de partier som bildat styrelse genom en majoritet i fullmäktige har allt att gynnas av att de förslag styrelsen sedan lägger fram till fullmäktige går igenom utan förändringar. Och eftersom styrelsen idag knappt fyller någon funktion alls i den verkställande biten av kårens verksamhet skjuter styrelsen istället in sig på att sitta och diskutera alla frågor som skulle kunna ha landat på fullmäktiges bord. Därför är nästan alla beslut som kommer till fullmäktige redan färdigförhandlade inom styrelsen före fullmäktigemötet. 

Det gör att fullmäktigemötet blir symboliskt, förutsägbart och tråkigt. Ett forum för oppositionen att under organiserade former få föra fram sitt missnöje med den linje styrelsen målat upp. Inget mer.

Vill man ha ett bättre fungerande fullmäktige så är det inte människorna i fullmäktige som man ska sikta in sig på att kritisera, det är formerna för kårens maktdelning som behöver förändras. Den styrelse som vi har idag är egentligen helt överflödig, och det beslutande mandatet som finns där borde istället föras över till de centrala arvoderade som idag förminskats till att vara underbetalda tjänstemän, men som egentligen är de som de facto verkställer den verksamhetsplan som fullmäktige klubbar. Den styrelse som på pappret ska utföra verksamhetsplanen är idag istället ett mellanled i beslutsprocessen, en onödig beredningsgrupp som gör fullmäktiges arbete åt dem. Och som skapar otydlighet, dubbelstyre och onödig byråkrati.

Vill Ergo granska kårens beslutsformer är det kanske där de ska rikta sina granskande ögon. Istället för mot ett tandlöst fullmäktige utan reell makt.