Konsten att hantera beröm

Jag har varit tyst i ett par dagar nu här på min blogg. Det har inte enbart berott på att jag har hängt på Sveroks riksmöte tillsammans med ett hundratal av sveriges tuffaste nördar. Min tystnad beror till ännu större del på att jag inte riktigt visste hur jag skulle kommentera det inlägg om mig som Hanna Dönsberg skrivit. Ett kort och koncist "oj, tack" skulle knappast räcka. 

Så jag lät bli att skriva om någonting alls, för att skriva om något annat skulle på något sätt kännas som om jag ignorerade Hannas värmande ord, och det ville jag ju definitivt inte göra.

Jag är inte speciellt ödmjuk av mig. Det har aldrigt riktigt varit min grej, och det är en sådan sak som alltid märks om man fejkar. Så jag har lärt mig att kombinera min egocentrism med en smula självdistans som av någon anledning verkar avväpnande och får folk att acceptera att jag titt som tätt lyfter fram min egen förträfflighet. Fråga mig inte varför det funkar, men det funkar. Men när andra lyfter fram min förträfflighet blir jag allt som oftast ställd och mållös.

En av våra absolut duktigaste kommunansvariga i partiet just nu skrev i en skypekonversation idag till mig: "du förstår, jag ser upp till dig. jag vet inte om jag borde det egentligen, men du har gjort ett sånt intryck så det är svårt att låta bli". Mitt svar blev "oj, tack". Någonstans där inser man att jag inte riktigt kan hantera beröm. Vilket den kommunansvariga även kort därefter påpekade. Och det fick mig att tänka på Hannas inlägg som jag fortfarande inte besvarat.

Men hur besvarar man något sådant utan att det låter som plattityder? Kanske jag bara skulle ha gått in i kommentarsfältet och skrivit det där spontana "oj, tack" som alltid verkar poppa upp när jag får beröm. Eller skulle jag kontrat med ett lika långt inlägg om varför jag inte är den ende att tacka? Att det finns hundratals aktiva pirater som förtjänar att nämnas. Men det skulle på något sätt vara att förminska Hannas val att skriva om just mig. 

Jag är jätteglad och tacksam över att Hanna har valt att uppmärksamma mig på det där sättet! Och, partisk som jag är, tycker att hon har en väldigt klar bild över mina goda sidor. När jag klev in i partiet 2006 såg jag egentligen två områden där partiet behövde hjälp som jag trodde mig kunna bidra med. Det första, och det som folk som följt min blogg kanske tänker mest på, var organisationen. Därför är det nästan lite komiskt att det stadgeändringsförslag som partiets organisationsutvecklingsgrupp nu finputsar faktiskt har tagits fram nästan helt utan min aktiva medverkan. Men sakta men säkert har fler och fler duktiga organisationsbyggare kommit in i partiet, och behovet av min medverkan på det området har således minskat.

Det andra området, som jag skrivit betydligt mindre om, var förmågan att lyfta upp folk med talang och få dem att inse hur mycket de kan uträtta, samt att hjälpa dem hitta de verktyg de behöver för att växa och faktiskt nå dit de strävade.

Partiet var 2006 enormt duktigt på att ge nytt folk utrymme och möjligheter. Men stödet för de som klev fram var minimalt, och tålamodet med de som inte var lika erfarna som en själv saknades ibland. Därför har jag alltsedan jag klev in i partiet aktivt strävat efter att hitta alla piraters starka sidor och få dem att själva se dem, samt visa på vilka sätt de kan använda dem för partiets bästa. Ibland har det gått bra, ibland har jag haft fel, och ibland kan mina påstridiga försöka att få folk att engagera sig mer nog ha varit direkt avskräckande för en del. Men överlag vill jag tro att jag bidragit till att fler pirater ska ha vågat kliva fram och ta ansvar inom partiet och inom Ung Pirat. 

Och jag behöver faktiskt inte tackas för det. För belöningen får jag varje dag när jag ser allt fantastiskt arbete som blir gjort av pirater som jag vet att jag varit delaktig i att lyfta fram. Och när jag ser hur ni alla jobbar på för att driva Piratpartiet och Ung Pirat framåt vill jag bara säga er:

oj, tack