Ipred och upphovsrätten

I en artikel i Svenska Dagbladet försöker Bo-Erik Gyberg försvara Ipred genom att blicka bakåt mot upphovsrättens förflutna. Men det enda han lyckas med är att belysa den ändamålsglidning som skett i och med att gränserna för upphovsrättens omfattningen tillåtits sättas av upplevelseindustrins lobbyister. När upphovsrätten kom till var syftet tydligt att reglera kommersiell användning av viss kulturproduktion. Idag har detta sedan länge expanderats till att upphovsrätten även reglerar privat icke-kommersiell användning. En utökning av upphovsrättens omfång som tydligt skett på användarrättens bekostnad.

Andreas Ekström på Sydsvenska dagbladets är upprörd över att de gapiga bloggarna inte vill diskutera det han hävdar är upphovsrättens grundfrågor när dessa kritiserar Ipred. Jörgen Lindell påpekar lite försynt att det kan ha att göra med att Ipred faktiskt inte rör upphovsrätten som sådan utan om vilka metoder som ska se till att den efterlevs. Lars Holmquist och West sågar också Andreas inlägg.

Men även om Jörgen med flera har rätt så hindrar inte det Andreas från att ha fel. Det finns mängder av inlägg i debatten som faktiskt berör upphovsrätten på ett principiellt plan. Att Andreas råkat missa dem säger nog mer om honom än om vad som faktiskt skrivs om Ipred just nu.

Men vilka frågor är det då som Andreas vill diskutera?

1. I hur stor utsträckning ska en kreatör få bestämma om de sammanhang som
hennes verk visas i?

2. I hur stor utsträckning ska man få tillgodogöra sig
resultatet av någon annans arbete utan att vara med och betala detta arbete?

Den första frågan skrev Marie Andersson om för bara någon dag sedan i ett blogginlägg om Ipred. Det finns en klar konflikt mellan deltagarkulturens diskurs och idén om att upphovsmannen ska kunna kontrollera hur ett verk används. Personligen anser jag att det, precis som idag, ska finnas en rättighet för en kreatör att få upprättelse om någon kränker kreatören genom användandet av dennes verk. Jag ser inte något behov av att ge kreatörer någon kontroll över hur deras verk ska spridas efter att de valt att offentliggöra dem.

Den andra frågan besvarades egentligen redan när vi införde bibliotek i Sverige. Där drogs en tydlig linje som sade att samhällsnyttan av en bildad befolkning rättfärdigar att staten går in och säkerställer att medborgarna kan läsa böcker utan att tvingas köpa egna exemplar. Exakt samma resonemang som ligger till grund för biblioteksväsenet kan användas för att motivera en legalisering av icke komersiell fildelning. Sammhällsnyttan av att ha medborgare vars möjligheter till kulturupplevelser har maximerats genom fildelningstekniken överstiger värdet av att ha kvar dagens upphovsrättssystem.

Den i mina ögon betydligt viktigare principiella frågan om hur upphovsrättens fundament, idén om det kreativa geniet som ensam skapar något nytt och unikt, står sig i förhållande till hur kultur faktiskt skapas verkar Andreas dock helt ha missat. Det har däremot inte Anders Mildner som skriver ett lysande inlägg om skapandets kärna. Anders skrev även på Svenskans brännpunkt en väldigt bra analys av motståndet mot FRA och Ipred för några dagar sedan.

Internet har gett vanliga medborgare ett verktyg för att göra sig hörda i den politiska debatten. Och när tillräckligt många av oss enagerar sig i en fråga så kan politikerna inte längre blunda för den. Det är en maktförskjutning till medborgarnas fördel som vi måste ta. Demokrati är något som måste erövras varje dag. Och ett fritt internet är ett fantastiskt verktyg att göra det med.