söndag 18 januari 2009

Det här med statsbidragen

Jag skrev i mitt förra inlägg att Ung Pirat har fått beviljat statsbidrag från Ungdomsstyrelsen. Stefan och Amelia har också kommenterat det, och gratulationerna har trillat in från olika håll och kanter, ibland förtäckt som ironi. Medias rapporter har varierat från neutrala till skandalsökande. Och översatts. Jag har fått prata i radio och säga kloka saker till Torrentfreak.

Ifpi är givetvis sura över beslutet och gör sitt bästa för att svartmåla oss. Problemet för Ifpi är att det Ungdomsstyrelsen som fattat beslutet, och därmed står som garant för att vi uppfyller kraven om att vara en demokratisk och laglydig organisation, även om vi arbetar för att väcka opinion för att legalisera något som idag är olagligt. Ifpis påhopp på oss blir därmed ett uttryck för misstroende mot Ungdomsstyrelsen som myndighet. Det ska bli intressant att se hur den konflikten utvecklar sig framöver.

Men det finns de som anser att Ung Pirat riskerar att bli köpta av staten genom att ta emot statliga medel, om än dragen till sin spets. Det är en i mina ögon relevant invändning. Låt oss titta på argumententen:

Att som självständig organisation ta emot stöd från staten borde inte vara något som man tar lätt på. Särskilt inte om just bidragsgivaren är målet för förändringen man vill uppnå. Således kan bidraget från staten komma att få Ung Pirat att behöva ändra på formuleringar i sina stadgar och liknande saker för att få behålla pengarna.

För tydlighetens skull bör det sägas att detta faktiskt redan har hänt. Under vår dialog med Ungdomsstyrelsen så tidigt som 2007 framförde de en oro över att vi kunde tolkas som att vi uppmuntrade till brottslighet. De framförde även att om det framgick tydligt i våra stadgar att så inte var fallet skulle de inte behöva oroa sig för den aspekten när de granskade våra bidragsansökningar. Konsekvensen av den dialogen blev att vi förde in en tjugonde paragraf om politisk metodologi i våra stadgar. Ett tydligt utfall av påverkan från statens sida över hur vi fungerar som organisation. För även om den paragrafen enbart beskriver hur vi faktiskt redan fungerade så sätter den gränser för hur vi kan fungera i framtiden. Vi ramas in av vår vilja att få bidrag.

Men är detta då ett skäl att inte söka bidrag? Att stå fria från statlig påverkan för att kunna påverka staten som vi vill? Mitt svar är nej. För utan bidraget minskar våra möjligheter att påverka. Dels för att vi inte har samma ekonomiska resurser att lägga på vårt påverkansarbetet, men även för att faktumet att vi får bidrag från Ungdomsstyrelsen inte skapar ett ensidigt beroende utan en tvåvägsrelation. Genom sitt agerande att ge oss bidrag blir de lika bundna till oss som vi blir till dem. När de inte gav oss bidrag kunde de i princip säga vad de ville om oss, de kunde hävda att vi var brottslingar precis som Ifpi. De kunde säga att våra medlemssiffror inte stämde och i stort sett vad de ville. Men så länge de ger oss pengar måste de rättfärdiga det handlandet genom att hävda att vi är en seriös och demokratisk organisation som uppfyller alla de höga krav som ungdomsstyrelsen ställer. Redan i Ungdomsstyrelsens pressmeddelande lyfts vi fram och Ungdomsstyrelsens högste chef, Per Nilsson, säger såhär om oss:

– Ung Pirat får stöd för första gången eftersom de uppfyller kraven för statsbidraget, säger Per Nilsson. Det är positivt att organisationen på kort tid har lyckats bygga upp en stor rikstäckande verksamhet kring frågor som engagerar många ungdomar. Ung Pirat är en ungdomsorganisation som genom parlamentariska metoder vill förändra lagstiftningen kring bland annat upphovsrätten.

I och med det här beslutet så har en statlig aktör sagt att Ung Pirat är ett legitimt politiskt ungdomsförbund som bör vägas och bedömmas på samma sätt som riksdagspartiernas politiska ungdomsförbund. Det är i sig värt minst lika mycket som pengarna.

Dock så måste man hela tiden ställa sig frågan om hur vi påverkas av vår relation med Ungdomsstyrelsen. Vi måste vara medvetna om att viljan att vara till lags kommer infinna sig. Att pengarna skapar ett beroende som kan vara negativt för vår förmåga att agera självständigt. Och vi måste väga dessa negativa konsekvenser mot de möjligheter som de ekonomiska resurserna öppnar upp.

Jag anser att Ung Pirat bör fortsätta söka ekonomiskt stöd från Ungdomsstyrelsen då det ger oss fantastiska möjligheter att utvecklas som organisation och driva piratrörelsens politik. Men jag anser även att vi bör vara medvetna om att bidraget sätter oss i en beroendeställning till en myndighet. Det är en balansgång som måste göras. Och jag har allt förtroende för att de personer som sitter i Ung Pirats förbundstyrelse, även efter det att jag själv lämnar styrelsen i mars för att satsa helhjärtat på min kandidatur till Europaparlamentet, ska ha all förmåga att klara av den balansgången.

3 kommentarer:

chrisk sa...

Intressant. För att vara pragmatisk kan man väl säga att det finns andra aktörer som kanske både bättre och med större frihet kan uppmana till den fria delningen av kultur.

Anonym sa...

"Genom sitt agerande att ge oss bidrag blir de lika bundna till oss som vi blir till dem."

Det var fan i mig det dummaste jag sett dig skriva i din blogg, staten har nog underminerat och saboterat starkare och större organisationer än UngPirat. Per Nilsson är bara en hantangande byråkrat som säger dom rätta sakerna vid rätt tillfälle, om du tror på den lakejen är du illa ute.
Ditt på stående att "Det är en balansgång som måste göras" är bara floskler, det som händer är att UP gett staten insyn och möjligheter att påverka den politik som skall drivas, allt annat som sägs är bara snömos.
För övrigt, varför är det så viktigt för dig att få ett erkännande av staten?, att passa in i deras bidragsmodell?. Att förändra stadgarna för att få bidrag gör att UP riskerar att hammna på ett sluttande plan.

(anledningen att jag kommenterar som Anonym är att jag inte begriper mig på dom andra alternativen, inte att jag vill vara anonym)

Mattias Bjärnemalm sa...

chrisk:

Instämmer. Värt att beakta är dessutom att förekomsten av mer radikala pirater och piratsammanslutningar än piratpartiet verkar legitimerande för partiet. När det gäller politik tjänar man sällan på att framstå som alltför extrem, och graden av extremism är en relativ bedömning. Genom att det finns mer radikala pirat upplevs partiet som mindre radikalt än det annars skulle ha gjort.

Anonym:
Jag ser inte var jag skriver att jag tror på Per Nilsson. Jag skriver att genom att besluta att ge oss bidrag tvingas de in i en roll där de måste kunna försvara sitt beslut mot kritik, och det innebär att de i förlängningen måste försvara oss.

När det gäller din ogrundade beskyllning om snömos så är det korta svaret att du har helt fel. Du får givetvis ha helt fel, men det ändrar inte faktumet att du har fel. Insynen och inflytandet från staten är minimal och reglerat genom direktiv från regering till myndighet, balansgången måste göras om man vill komma åt de resurserna som bidraget möjliggör.

När det gäller dina frågor på slutet är svaren ganska enkla. Att erkännas som legitim politisk aktör av staten är piratpartiets syfte, därför vi bildade ett parti och inte en utomparlamentarisk rörelse. Vi tror helt enkelt att det är på den politiska arenan vi måste verka om vi ska kunna nå en förändring i de frågor vi driver. Att då ha ett politiskt ungdomsförbund som anses legitimt färgar av sig på partiet. Svårare än så är det inte.

När det gäller att passa in i bidragsmodellen är det väl inte särskilt svårförståeligt? Det är det som möjliggör att vi får bidrag från ungdomsstyrelsen, vilket ger oss mer resurser at bedriva vår politik.

Däremot har du rätt om det sluttande planet. Det var jag väl ganska tydlig med i mitt inlägg? Risken finns där, och undviks genom att man uppmärksammar den och reflekterar över hur pass autonoma de beslut man fattar är.