måndag 17 augusti 2009

Ett upprop för objektets rättigheter!

Jag skrev för länge sedan ett inlägg om objektets (bristande) rättigheter i den rådande upphovsrättsdiskursen. Och ända sedan dess har jag känt att jag inte avslutade min påbörjade tankegång ordentligt. Det finns helt enkelt mer att komma fram till när det gäller den frågan. Och under min semester för några veckor sedan vandrade mina tankar flera gånger oundvikligen in på frågan om varför just objekten står rättighetslösa i vår kultur. Det finns vissa sociala normer som säger att man gärna ska fråga någon om man få ta ett foto av dem, men de normerna tycker jag mig se ständigt försvagas i takt med att kameror gått från att vara något för proffs och entusiaster till att bli något som var och varannan har i sin mobiltelefon.

När det sedan gäller kontrollen av det skapade verket så har objektet aldrig haft något märkbart inflytande, så till vida att verket inte upplevs som kränkande, varpå möjlighet till rättslig process föreligger, vilket känns som en trubbig, och väldigt reaktiv rätt.

Men ingen rättighet har någonsin tilldelats någon som inte först krävt sin rätt. Så därför gör jag nu följande upprop för objektetets rättigheter

Härmed tillerkänner jag, objektet, mig rätten att obegränsat och utan krav på att informera någon annan rättighetsinnehavare använda, duplicera och sprida samtliga verk där jag avbildas eller på annat sätt återges som har gjorts tillgängliga för allmänheten, med undantag för sådana verk där jag själv uppmanat verkets skapare att skapa verket, och därmed frånsagt mig denna rätt. Denna rätt ser jag i övrigt som oinskränkt och absolut.

Kort sagt. Om någon tar en bild av mig eller filmar mig och sedan offentliggör det materialet så ser jag det som min rättighet att använda det materialet så som jag finner det lämpligt. Notera dock att den rätten jag kräver inte på något sätt är exklusiv och därmed inte inskränker på upphovsmannens rätt att sprida eller använda verket. Däremot inskränker den på upphovsmannens rätt att kontrollera andras spridning och användning av verket.

Om någon upphovsrättsinnehavare har problem med min självgivna användningsrätt får de väl helt enkelt dra mig inför domstol när jag sprider deras verk. Där kommer jag med all sannolikhet bli fälld, då min rätt inte finns stadgad i lag. Men kanske kan en sådan process faktiskt öppna upp för en diskussion kring varför just objekten står rättslösa idag.

10 kommentarer:

Anders Andersson sa...

Intressant tankegång. Hur avgränsas objektet i förhållande till andra objekt i samma bild? Om jag fotograferar en folkmassa på Sergels torg, har då var och en av de personer som kan urskiljas på bilden en förväntad rätt att använda hela bilden som de finner gott, eller bara den lilla del av bilden som föreställer dem själva? Gäller rätten även personer som befann sig utomhus när en satellitbild togs av deras del av jordytan, trots att de var och en sannolikt upptar mindre än en databit av sagda bild?

Gäller rätten även andra uttrycksformer än fotografiska bilder, såsom skulptur, abstrakt konst och text? Om jag kluddar ihop en surrealistisk målning av en chimpans med kritad 1700-talsperuk, scissorhands och larvfötter, och ger densamma titeln "Mab", har du därmed rätt att sprida detta "porträtt" i din egenskap av objekt?

Kan du dela med dig av denna rätt till andra som själva inte är objekt i förhållande till avbildningen, så att verket i praktiken hamnar i public domain, eller är objektets rätt "non-transferrable"?

Mab sa...

Intressanta frågor som jag nog inte kan ge exakta svar på nu direkt. Överlag så är ju frågan om var gränsen för objektets rättigheter ska dras sekundär till själva frågan om objektet bör ha några rättigheter alls.

Men låt mig ge några reflektioner utifrån min intuitiva känsla för vad som borde vara rimligt.

När det gäller folksamlingen och satelitbilden skulle jag säga att gränsen går vid urskiljbarhet. Om betraktaren av bilden kan identifiera dig på densamma bör du tillerkännas objektsrättigheterna. Är du däremot inte urskiljbar (för liten, dold av andra objekt eller utsuddad) ser jag inte samma självklara rätt till objektets rättigheter.

Däremot anser jag att det gäller alla uttrycksformer, må det vara skulpturer, text eller sång. I just det fallet med den surrealistiska målningen av en chimpans ser jag dock inte att den har en tillräckligt tydlig koppling till mig som objekt. "Mab" kan trots allt hänvisa till något helt annat än mig. Hade du däremot döpt den till "Mattias Bjärnemalm" eller på något annat sätt gjort det övertydligt att det var en avbildning av just mig så anser jag att jag borde kunna hävda mina rättigheter som objekt.

När det gäller spridandet av rättigheterna ser jag dem nog som non-transferrable. Jag kan sprida bilderna, men inte rätten att sprida dem ytterliggare. Men just den aspekten behöver jag nog fundera vidare på.

Anonym sa...

Jag tycker att du missade att förklara själva poängen.

Varför ska objektet ha den här sortens rättigheter?

Jag förstår inte.

Gäller detta även i kommersiella eller politiska sammanhang?

Om en journalist filmar ett av sverigedemokraternas möten, ska sverigedemokraterna då få använda journalistens arbete till en propagandafilm eller till att tjäna pengar?

Jag fattar faktiskt inte vitsen med detta.

Dessutom innefattas ju "objektets" och alla andras rättighet att använda ett verk ickekommersiellt redan av pp:s principprogram. Så hur går "objektets" rättighet utöver detta?

Anders Andersson sa...

Frågan om rättighetens avgränsning må vara filosofiskt underordnad den om rättighetens existens, men i praktiken anser jag den vara av avgörande betydelse för möjligheten att alls tillämpa densamma. Jag försöker förutsäga konsekvenserna av de rättighetsanspråk du formulerar, så att vi inte i missriktad omtanke om objektens väl och ve inför rättsmekanismer som våra barnbarn får ångra. Jag önskar att Victor Hugo hade tänkt aningen längre än sin egen näsas livslängd när han förespråkade en ekonomisk ensamrätt vars varaktighet räknas från upphovsmannens dödstillfälle.

Menar du alltså att denna rätt skall gälla objektets livstid ut, men sedan upphöra vid dödsfallet (eftersom objektet självt är den ende som kan utöva rätten)? Med övrig upphovsrätt intakt, så betyder det att en av dig utgiven självbiografi innehållande allehanda avbildningar av dig som andra har gjort blir omöjlig att ge ut i nyutgåva efter din död, åtminstone så länge dina arvingar inte inhämtat fotografernas och konstnärernas medgivande till sagda nyutgåva.

Att objektets rätt en dag plötsligt upphör innebär samtidigt en utökad ensamrätt för upphovsmannen, som nu slipper konkurrensen från objektet. Om bilderna av dig är tillräckligt åtråvärda på marknaden, så kanske utsikterna att tjäna pengar på dem rentav kan föranleda din förtida död.

För övrigt anser jag att det var upphovsrätten som sköt prinsessan Diana.

Mab sa...

Infallsvinkel:

Man kan likaväl fråga varför objektet inte ska ha den rätten?

Skälet tyckte jag mig framföra i mitt tidigare inlägg: http://ungpirat.blogspot.com/2008/12/objektets-rttigheter.html Objektet är helt enkelt fundamentalt avgörande för verkets tillkomst, och bör därmed tillerkännas någon form av rättigheter.

När det gäller PP:s principprogram så ser jag inte kopplingen. Det här är mina privata åsikter på min blogg, och kan knappast sägas vara partiets åsikter. Mina åsikter om objektets rättigheter är oberoende från mina åsikter om hur upphovsrätten bör förändras.

Slutligen så var det frågan om kommersiella och politiska syften. Att skilja politiska syften från andra är omöjligt och kan svårligen motiveras. Inte heller ser jag någon anledning att exkludera rätten att försöka kommersialisera verket. Men överlag är det en ganska meningslös fråga att diskutera vilka inskränkningar som en rättighet bör ha innan man enats om att det bör finnas en rättighet över huvud taget.

Mab sa...

Anders:

Ja, jag anser att de ska vara knutna till objektets livslängd. Eventuella problem som det innebär i relation till andra rättigheter är ett bekymmer som man får fundera över hur det bäst kan lösas.

Anne Kekki Forshaga sa...

jag är med. jag tar rätten till de bilder som jag är med på. om inte som du säger, att en överenskommelse sker om fogografering och upphovsrätt.
till er som har försökt att copyright skydda bilder av mig, utan min medgivan. Så har jag redan kopierat dem...man är väl pirat...he he...(får man skriva så här?)

Rasmus sa...

En snabb kommentar till huvudtexten, (har inte läst hela kommentarkedjan men noterade att det fanns mycket intressant där).

Det här är en superintressant idé! Bra tänkt. Just att du bara vill ge objektet en icke exklusiv spridningsrätt är genialiskt eftersom det sammanfaller med vad som är ett naturligt mänskligt beteende.

Det vore intressant att utsträcka objektets rättigheter också till texter där man blir omnämnd, satelitbilder där hus man äger syns tydligt, bilder på varumärken man äger som blir avbildade m.m.

Sen funderar jag på om man kan använda konceptet av en "shrink wrapped" licens i samband med detta.

Om jag t ex skulle varumärkesregistrera bilden av mitt ansikte, och mitt namn, vilket inte är helt omöjligt, sånt görs redan. (Te x så har jag aktiebolag som heter exakt samma som jag själv men med ett AB efter, så mitt namn har ett mycket starkt skydd redan.) Och sedan på en publik websajt tydligt ange att mitt ansikte och mitt namn är skyddat och att jag upplåter en licens enligt GPL 2 till alla som avbildar mig att använda mitt ansikte och eller mitt namn i egna konstnärliga eller kommersiella verk.

Det skulle kunna innebära att varje bild eller text där jag syns eller nämns automatiskt blir GPL:ad. Ja såvida inte någon väljer att köpa en kommersiell licens av mig istället, då kan de slippa GPL.

Anders Andersson sa...

Att varumärkesskydda en persons namn eller bild är i dagsläget helt onödigt, eftersom det enligt lagen om namn och bild i reklam redan är förbjudet att utan lov använda någons namn eller bild i marknadsföringssyfte. Varumärkesskyddet hindrar däremot inte annan återgivning av namnet eller bilden, exempelvis i en tidningsartikel.

Vad gäller de problem som kan uppstå vid utövandet av en sådan här rättighet så anser jag att de måste beaktas redan när man överväger att införa rättigheten. Exempelvis är jag förespråkare av upphovsrätt, men om det av lagtekniska eller politiska skäl visar sig omöjligt att skapa ett upphovsrättsligt system som inte kränker medborgerliga fri- och rättigheter eller hotar någons personliga säkerhet, då avstår jag hellre helt från upphovsrätten än jag tolererar någon halvmesyr i väntan på att någon annan "löser" problemet. På samma sätt vill jag inte uttala mitt stöd för en hypotetisk rättighet innan jag vet vad den innebär i praktiken.

Mitt motstånd mot att rätten skall upphöra vid dödsfallet bottnar i att det är en godtyckligt vald och dessutom oförutsägbar tidpunkt; man kunde lika gärna säga att rätten upphör när fotografen får 13 rätt på stryktipset. En koppling till dödsfallet är rimlig när rätten endast berör dig personligen, som exempelvis din rätt till pension, men inte när stora delar av din omgivning är beroende av samma rätt. Möjligheten att publicera bilder av dig är något som uttryckligen berör din omgivning och dina vänners (samt ovänners) frihet att ta del av kunskap och kultur. Varför skall de berövas den friheten i samma ögonblick som du avlider?

I praktiken utgör den av dig föreslagna rätten en inskränkning av upphovsrätten, ett undantag liknande det som gäller för citat. Friheten att citera kallas ibland "citaträtt", något jag tycker är missvisande då det inte handlar om någon självständig rätt att citera utan om just ett undantag från upphovsmannens ensamrätt till den citerade texten. Utan upphovsrätt behövs inte detta undantag, och då behövs inte heller din föreslagna "objekträtt" (eftersom den inte begränsar andras frihet att återge bilden av dig).

Friheten att citera ett verk gäller från och med dess offentliggörande, och upphör aldrig (när verkets upphovsrätt löpt ut blir friheten bara överflödig). Jag skulle föreslå ett liknande förfarande med objektets rätt, men eftersom den är exklusivt knuten till objektet som fysisk person uppstår frågan om vad man gör med den vid dödsfallet. Eftersom man idag kan ärva upphovsrätt finner jag det inte orimligt att även objekträtten/friheten kan ärvas (eller testamenteras bort); den är ju bland annat en ekonomisk tillgång. Upplåtelse/överlåtelse av objekträtt till annan måste i praktiken ändå vara möjlig, så att exempelvis din bokförläggare kan ge ut din självbiografi utan att bli stämd av fotograferna, och även avyttra verksamheten till ett annat företag utan att avtalet med dig bryts.

Om Piratpartiets förslag med femårig upphovsrätt blir verklighet, så kanske upphovsrätten till bilden av dig löper ut långt innan du avlider, och då är ju ett livslångt undantag från sagda upphovsrätt likaledes helt meningslöst.

Mab sa...

Anders:

Om du vill införa denna rätt är faktiskt ett irrelevant faktum. Jag har tagit mig denna rätt, jag har därmed den redan och den kan endast med våld tas ifrån mig.

Huruvida du erkänner min rätt är ju enbart relevant i en situation där du försöker förhindra den.