onsdag 18 november 2009

Lawrence Lessig i Stockholm, och andra upphovsrättskritiker värda att uppmärksammas

Jag var tyvärr inte och lyssnade på föreläsningen som Lawrence Lessig höll i riksdagen i Stockholm idag. Men jag hoppas att det dyker upp många rapporter och reflektioner från de pirater som var där. Och det är intressant att se hur han beskrivs i media. 

Hans Rosén skriver i DN om Lessig:

Lessig är kunnig, välformulerad och visionär på ett sätt som är svårt stå emot. Men visst kan man ha invändningar. Hans entusiasm över den digitala utvecklingen balanseras inte av något större engagemang för dem som hamnar i svårigheter. Dit hör inte bara Hollywoodbolag, utan också till exempel den kvalificerade journalistiken och kulturarbetare med små marginaler. Och den gräns han vill dra mellan proffs och amatörer är nog inte så lätt att se alla gånger.

Detta till trots erbjuder Lessig en befriande vid utsikt för den som tröttnat på de smutsiga skyttegravarna kring fildelningssajten Pirate Bay och andra slagfält. Riksdagsledamöter: Spetsa öronen i dag!

DN har även en filmintervju med honom. Det jag tänkte när jag såg den där intervjun var ungefär "sjutton, han borde företräda Piratpartiet". Visst, hans åsikter kanske inte överlappar med våra till 100%. Men de är gott och väl tillräckligt nära för att jag skulle känna mig enormt stolt om han återfanns i våra led. 

Även på närmre håll finns en del spännande personer som borde komma ut som pirater. Jag tänker till exempel på Eva Hemmungs-Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet och författare till böckerna No trespassing och Terms of use. Men jag tänker även på Pelle Snickars, docent i filmvetenskap och verksam som forskningschef på Kungl. biblioteket, och givetvis på Isobel Hadley-Kamptz, författare och frilansskribent. 

Välformulerade, kunniga och väletablerade auktoriteter inom området. De skulle alla tre utgöra en fantastisk tillgång som medlemmar i Piratpartiet. Och de ugör redan idag en enorm tillgång bara genom att delta i den allmänna samhällsdiskussionen kring våra frågor på ett insiktsfullt och insatt sätt.

1 kommentar:

Tor sa...

Där Lessig skiljer sig från Piratpartiet är väl dock att han verkar anse att olovlig redistribution av perfekta kopior som minskar marknaden för professionella artister (till skillnad från amatörer) inte bör vara tillåten - även om han samtidigt vänder sig mot dagens "krig mot fildelning". Annars så gav han ju faktiskt Piratpartiet en del credit för att uppmärksamma folk på behovet av förändring. Och det sken igenom att han hyste större hopp på länder som vårt att ta steg i den riktningen på grund av den "korruption" som präglar det amerikanska valsystemet och ibland gör det svårt för politikerna att representera folkviljan.

Jag tycker att Lessigs svar på en fråga om moraliska rättigheter var intressant. Frågan handlade om hur en upphovsman skulle kunna förhindra att t ex. ett högerextremt parti utnyttjades dennes verk i sammanhang som inte godkänts. Jag tycker att det är märkligt att den frågan inte verkar diskuteras speciellt mycket inom piratpartiet. Piratpartiet säger tvärtom ofta att endast de ekonomiska rättigheterna ska ändras.

Lessigs svar på detta var i alla fall att han som författare ofta blev citerad i en mängd olika sammanhang. Många gånger i sammanhang eller med tolkningar av hans budskap som han inte tycker om eller håller med om. Men som författare har han ingen rätt att förhindra detta. Han sades sig inte kunna se någon anledning till att exempelvis musiker inte också skulle klara att verka under samma förutsättningar och att allt inte behöver lösas med lagar utan ofta kan fungera bara utifrån sociala normer. Även om man inte har rätt att stämma någon för att de använder ens verk i ett visst sammanhang, har man ju fortfarande kvar rätten att kritisera det, menade Lessig.

Jag tycker att detta är ett klokt resonemang som borde diskuteras mer. Om vi tar ett exempel: låt säga att Sverigedemokraterna spelar Ulf Lundells musik på något torgmöte. Om då Lundell går ut i tidningar och kritiserar både Sd och användningen av hans musik, är då inte kritiken i sig ett ganska effektivt motmedel? Lundell har ju för övrigt inget sätt att juridiskt hindra publicering av exempelvis fullkomligt förödande kritik av hans senaste platta. Varför skulle moraliska rättigheter rent juridiskt hindra det ena, men inte det andra - trots att skadan kan vara minst lika stor i båda fallen.