En av de första frågorna som jag fick 2006 när jag kampanjade för Piratpartiet i det riksdagsvalet var vad vi som enfrågeparti skulle göra med all dötid för våra parlamentariker som vi skulle få om vi kom in i riksdagen eftersom vi bara drev en enda fråga. Det berodde nog till stor del på att folk inte hade greppat det där med att vi var ett fokusparti och inte ett enfrågeparti, men frågan har förföljt oss genom åren, och det var likadant i EU-valrörelsen. Vad ska ni göra resten av tiden i EU? Vilken resterande tid, brukar min motfråga bli. Ska man driva effektivt påverkansarbete och vara fullt insatt inom informationspolitikens område kräver det mer tid än vad någon enskild människa möjligtvis kan hinna med. Just att man avgränsar sig till ett fåtal frågor gör det än viktigare att verkligen kunna allt som rör de frågorna för att man ska framstå som trovärdig.
Så precis som Sandra Grosse så insiktfullt skriver kommer det inte finnas tid att syssla med annat. Även om Jonathan Rieder Lundkvist har en del roliga förslag.
7 kommentarer:
Synd bara att vi inte alls har något att göra i riksdagen när all lagstiftande makt flyttat till Bryssel. Vi kan göra mer i kommuner och landsting än vad vi kan göra riksdagen. Vi vill ju bara ta oss in för att få mer pengar, kunna synas mer i media och opinionsbilda. Det är ju visserligen värdefullt för den politiska rörelsen i stort, men någon riksdagspolitik har vi inte att tala om längre om vi ska vara helt ärliga.
Jag har uppenbarligen en helt annan bild av riksdagspolitiken än vad du har. Upphovsrätten är i grunden nationell, och även om vi förbundit oss till vissa åtaganden genom internationella avtal så finns det en hel del utrymme inom de avtalen att anpassa den nationella lagstiftningen. Beslut om att lämna de internationella avtalen är även de en fråga för svenska riksdagen. När det gäller integritetsfrågorna finns det ett otal områden som regleras nationellt och även patentfrågan kan i viss mån regleras på det nationella planet.
För att inte påpeka det uppenbara. Nämligen att alla EU-direktiv anpassas till svensk lagstiftning av EU och att det ofta finns ett stort mått av rorlighet inom direktivet. Samt att Sveriges agerande i ministerrådet i EU i slutändan styrs av riksdagen.
Hur nationell upphovsrätten är i sin grund spelar mindre roll för faktumet att vi genom Lissabonfördraget har överlämnat vår nationella lagstiftning till Bryssel. Det kommer inte längre komma direktiv för oss att ta ställning till eller att anpassa för vår nationella lagstiftning. Vad Bryssel säger ÄR numera vår nationella lagstiftning. Så återigen, vad ska vi göra i riksdagen egentligen?
Sammy:
Visst, jag förstår att du är sur över att Lissabonfördraget gick igenom, men läs det gärna innan du slänger ur dig felaktigheter. Lissabonfördraget är illa nog som det är, du behöver inte ta till överdrifter och felaktigheter för att beskriva det.
Precis som tidigare så kommer EU komma med direktiv som sedan ska anpassas till nationell lagstiftning. Den enda skillnaden på det området är att vetorätten försvunnit och röststyrkeförhållandena förändrats i ministerrådet.
Jag undanber din förlöjligande härskarteknik om vad jag är sur över eller inte för att istället diskutera sakfrågan. På europa.se kan man läsa följande tolkning av Lissabon:
"När det gäller lagstiftning har medbeslutandeförfarandet (omdöpt till ordinarie lagstiftningsförfarande) utvidgats till att omfatta fler områden. Konkret innebär det att Europaparlamentet får verklig lagstiftande makt, på jämställd fot med rådet, i en rad frågor som det tidigare bara har hörts. Den lagliga invandringen, det straffrättsliga samarbetet (Eurojust, brottsförebyggande insatser, tillnärmning av normerna för straffrätt, överträdelser och sanktioner), polissamarbete (Europol) och en del handelspolitiska och jordbrukspolitiska bestämmelser är exempel på sådana områden. Europaparlamentet kommer att kunna påverka nästan all lagstiftning."
Ref: http://europa.eu/lisbon_treaty/glance/democracy/index_sv.htm
Med det sagt får du gärna börja bemöta sakfrågan och tala om för mig vad vi har för faktiska möjligheter att genom riksdagen stifta våra egna lagar i de frågor vi driver, utom att bestrida direktiv i EU-domstolen förstås, vilket vore att driva politk på EU-nivå trots allt. Frågan är ju vilka frågor vi kan driva i riksdagen som riksdagen har faktiskt mandat att besluta om.
Sammy:
Vill du inte drabbas av mitt sätt att uttrycka dig kan jag rekomendera dig att inte diskutera på min blogg. Här kommer jag så att säga i paketet :-)
Om du läser ditt eget citat så ser du att Lissabon alltså innebär att parlamentet blir medbestämmande på områden där ministerrådet tidigare varit ensamt beslutande. Det är alltså en maktförflyttning från rådet till parlamentet vilket är betydligt mindre problematiskt än att vetorätten försvinner.
När det gäller våra frågor kan vi stifta vilka lagar vi vill. Däremot kan det uppstå komplikationer om EU sedan antar direktiv som går emot våra nya lagar. Rent konkret skulle vi i svensk lagstiftning kunna definiera privat, icke-kommersiellt användande av upphovsrättsskyddat material som varandes ett undantag från upphovsrätten på samma sätt som vi har citaträtt etc.
Härskarteknik känns för mig onödigt var det än må uttryckas. Men du gör naturligtvis som du vill på din blogg, det har du rätt i.
Jag må överdramatiserat Lissabons omedelbara effekt på EU:s lagstiftande makt, dock är det ändå så att EU:s befogenheter blir avsevärt större med Lissabon på bekostnad av de enskilda ländernas nationella lagstiftande församlingar.
För varje beslut som EU fattar får de nationella lagstiftande församlingarna en sak mindre att själva bestämma om och områdena där EU överhuvudtaget inte får ta beslut är vare sig många eller särskilt breda områden. Dessa områden, som benämns som områden där EU bara ha "stödjande" befogenheter, kommer förr eller senare bli de enda områdena som vi överhuvudtaget har någon självbestämmanderätt.
Det enda som skulle kunna hindra den utvecklingen vore om EU-parlamentet av någon anledning helt slutade fatta beslut i områden de ännu inte fattat beslut. Dock är det mer troligt att man kommer utöka både sina delade och exklusiva befogenheter, om man ser till trenden man följt sedan man inrättade denna s.k. handelsunion för fred.
Skicka en kommentar