tisdag 8 december 2009

Gröna gruppens gruppmöte i europaparlamentet

Sittter på ett gruppmöte med den gröna gruppen i parlamentet och dess personal och funderar på hur jag ska komma åt en Sony Ericsson-laddare för att ladda upp min mobiltelefon vars batteri har dött. Framme från podiet hålls ett föredrag som ska ligga till grund för den gröna gruppens diskussion om huruvida den kan hitta en gemensam ståndpunkt kring hur gruppen bör förhålla sig till kriget i Afghanistan. Ämnet är intressant, framför allt om man som jag studerat en del kurser i fred- & konfliktsvetenskap. Men det är inte därför jag är här. Jag är här för att få ett grepp om hur guppmötena fungerar så att får en bättre helhetsbild kring hur Amelias arbete i gruppen kan fungera så smidigt som möjligt. Och jag är även här för att jaga rätt på generalsekreteraren för den gröna gruppen i hopp om att hon ska ha svar på några frågor på min ständigt växande lista över saker jag behöver få koll på åt Amelia.  

Det är även ett lysande tillfälle att studera den gröna gruppens parlamentariker och personal. Om min gissning är korrekt att det enbart är parlamentariker som har namnlappar på sina platser så räknar jag till ungefär 20 parlamentariker närvarande. De flesta av dem ser ut att vara i femtioårsåldern, och intresset för föredraget som pågår verkar ganska ojämnt. Ett par av dem tisslar  om annat, någon sitter och gäspar medan vissa verkar anteckna febrilt. Samma sak gäller för de ungefär dubbelt så många assistenterna och kanslisterna som finns i rummet.

Jag lyckas ganska snabbt identifiera Vula, den gröna gruppens generalsekreterare. Hon glider runt mellan bänkraderna med olika papper och för lågmälda samtal med än den ena och än den andra av personalen. Det är uppenbart att hennes roll här är att styra upp praktiska kanslibestyr och hon tar chansen när hon ändå har sin personal på plats.  

Föredraget har tagit slut och det är dags för kommentarer. Ett antal parlamentariker har satt upp sig på talarlistan och den förste att få ordet börjar med att förklara varför hon anser att det rätta att göra är att ta ansvar för situationen och tydligt markera att väst bör stanna kvar eftersom ett tillbakadragande skulle stärka talibanerna. Nästa parlamentariker pratar tyska och jag sätter på mig hörlurarna för att få samtalet simultanöversatt till svenska. Översättningen lämnar mer att önska, meningarna huggs lite här och där och gör sammanhanget svårgreppat. Jag zappar över till den engelske simultantolken och får genast en bättre kvalité på tolkningen presenterat med en väldigt njutbar brittisk dialekt. Efter en stund inser jag att jag egentligen slutat lyssna på vad som sägs och mer på hur det sägs, och exakt vad den tyska parlamentarikern vill föra fram har gått förlorat, men hon verkar vara emot att gruppen ska uttala sig till fördel för ett snabbt tillbakadragande.  

Föredragshållaren från podiet får ordet igen och påpekar att ingen vill ha ett tillbakadragande i dagsläget, han ifrågasätts av en parlamentariker och utvecklar vad han menar. Poängen han vill föra fram är att om man frågar politiker längst ut till vänster om de tycker att trupperna ska dras tillbaks imorgon så kommer de säga nej, eftersom de inser att det skulle innebära döden för alla de NGOs som arbetar med att bygga upp civilsamhället i skydd av västvärldens militära närvaro.

Han fortsätter med att hävda att datumen som givits för tillbakadragande handlat om inrikespolitik i USA och inte alls kan kopplas till verksamheten i Afghanistan. Vidare menar han att gruppen bör ifrågasätta kvalitén på det biståndsarbete som sker i Afghanistan och att merparten av det som sker görs väldigt kostnadsineffektivt.  

Föredragshållaren får ett par frågor från diskussionens moderator som dock blir avbruten av en parlamentariker som tycker att en av frågorna är dålig. Det är inte det första exemplet på bristande respekt för strikt mötesordning bland parlamentarikerna. Det verkar som att den gröna gruppen föredrar ett visst drag av informalitet i sina möten.

Mitt under föredragshållarens nästa anförande strömmar plötsligt en besöksgrupp in i rummet och smyger till ett par bänkrader längst bak. Kort därefter kommer Erik Josefsson in i rummet och slår sig ner brevid mig. Moderatorn föreslår att diskussionen ska få dra över en kvart, men en parlamentariker påpekar hur packat schema de har och det bestäms att folk ska försöka hålla sig korta så att tidschemat hålls. Därefter missar jag en stund av debatten medan Erik hjälper mig att logga in på det trådlösa nätverket.

När jag återför mitt fokus till debatten sker något oväntat. Moderatorn ryter till om att de som pratar i rummet antingen ska tystna och lyssna på den diskussion som förs, eller lämna rummet. Därefter kommer ett diskussionsinlägg från en brittisk parlamentariker som ganska skarpa ordalag kritiserar västvärldens självbild av vad vi faktiskt sysslar med i Afghanistan. Därefter kommer ett inlägg från en tysk som anser att vi måste se på ekonomin i Afghanistan om vi ska förstå situationen. Han anser att situationen påminner om hur det var i sovjetunionen, man kanske kan kontrollera städerna men förlorar landsbyggden.

Föredragshållaren får ordet för att svara på ett antal frågor och sammanfatta sina åsikter. En mening som slår an en ton hos mig är det väldigt raka påståendet: ”we cannot afford failed states”. Poängen han vill få fram är att fred och stabilitet det viktigaste för väst eftersom globaliseringen gör problemen internationella.  Därefter påpekar han att väst hade en chans för ett antal år sedan att få ordning på problemen i Afghanistan men att vi missde det och att han instämmer i att vi måste prata med talibanerna om vi vill hitta en lösning. 

Tiden är egentligen slut, men det är fyra talare kvar på talarlistan och planen på att hålla tidschemat verkar ha övergivits i det tysta. Själv har jag redan tröttnat på samtalet, eftersom det knappast kommer fram något nytt, så jag zappar tillbaks till den svenska simultantolkningen för att se om den blivit bättre. Det har den inte direkt blivit. Men den tyska parlamentarikern som har ordet är i alla fall underhållande att beskåda då han livligt viftar med armen för att understryka nästan allt han säger. Hans kraftfulla stämma överröstar nästan simultantolken och kontrasten mellan den känslolösa tolken i hörlurarna och hans uppenbara patos gör upplevelsen minst sagt komisk.

Två parlamentariker senare har vi en estnisk parlamentariker som börjar på engelska men sen går över till estländska. Jag kikar in i de svenska tolkarnas bås och inser att de är tre personer, som alltså tillsammans täcker samtliga språk som förekommer på mötet. Med det i åtanke kanske det är en smula magstarkt att kräva inlevelse i översättningen. 

Besöksgruppen smiter ut ur rummet en knapp minut innan föredragshållaren avslutar sitt sista anförande. Medan moderatorn sen sammanfattar vad som gruppen tycker glider nästa besöksgrupp in i rummet.

Diskussionen är över och jag tar och passar på att slänga upp mina anteckningar på bloggen.

Om ni undrar så ledde diskussionen fram till att den gröna gruppen anser att styrkorna ska finnas kvar i Afghanistan just nu, men längre än så verkar inte den gemensamma ståndpunkten sträcka sig.

 

3 kommentarer:

Anders sa...

Normalt brukar jag avsky realtidsrapporter på bloggar och mikrobloggar, särskilt från möten. Men jag läste hela den här texten, faktiskt med visst intresse. Det kan inte ha med det avhandlade ämnet att göra, mötet verkade tråkigt. Så min slutsats är att det är ditt sätt att skriva, Mab. Jag ser fram emot fler verklighetsskildringar från insidan.

calandrella sa...

Mycket intressant, Mattias. *Inser att EU måste lägga mycket, mycket pengar på bara tolkandedelen av administrativa arbetet...*

Mattias Bjärnemalm sa...

Anders:

Tack så mycket. Ska försöka hålla folk så uppdaterade som möjligt när jag väl är här. Än så länge blir det mest små glimtar här och där som jag kan bidra med.

Calandrella:

Jo, i absoluta tal är det säkert en hel del. Men tittar man på de astronomiska summor som skyfflas runt i den här byggnaden är nog tolkandet försumbart :-)