måndag 1 mars 2010

Miljöpartiets vägval i datalagringsfrågan

Jag hade en diskussion nyligen med ett par medpirater om när man skulle utnämna folk till hederspirater och när det var opassande. Jag tillhörde lägret som ansåg att det inte var lämpligt att sätta den ettiketten på personer som hade en tydlig politisk koppling någon annanstans  eftersom det riskerade att göra att folk upplevde att Piratpartiet stödde personen även i fågor utanför vår politik. Däremot så såg jag inget problem i att berömma personers agerande i sak när de står upp för de värderingar som Piratpartiet värnar. 

Nu har det kommit ett typiskt sådant tillfälle.

Det har mumlats en del om de uttalanden som Peter Eriksson gjort där det tydligt framgår att han anser att Miljöpartiet ska medverka till att införa datalagringsdirektivet i Sverige efter en rödgrön valseger. Förmodligen ett hårt slag för många gröna som trott bättre om sitt parti, och kanske en extra tung börda för företrädarna för grön ungdom, som säkerligen begränsas av ungdomsförbundets policy att enbart bedriva internpolitik internt inom partiet. Plötsligt måste de sluta upp bakom en linje de inte varit med om att besluta, och som de med all säkerhet inte själva stöder.

Men någonstans måste man ta en funderare på var ens lojalitet ligger. Hos en partiledning som uppenbart blivit makthungrig eller hos de ideal som ens parti säger sig företräda. Och sedan måste man göra sitt ställningstagande. En person som alldeles uppenbart ställer sig på idealens sida är Carl Schlyter som inte skräder orden när han skriver:

En rödgrön regering tänker införa datalagringsdirektivet, står det i samtliga tidningar. Jag är vald på en plattform att stoppa det och detta vallöfte tänker jag göra vad som står i min makt att uppfylla. Det finns inget att kompromissa om. Det vore fullständigt vettlöst att införa direktivet eftersom kommissionen ska lämna en utvärdering 15 september i år om hur det kan behöva ändras.

[...]

Vi har lovat att stoppa denna typ av lagstiftning, många röster i EU-valet var influerade av dessa löften. Vem vet hur många i dagens höga opinionssiffror som litar på oss i dessa frågor och som tappar sin tro på politiker om vi sviker dem för maktens skull? Pengar, budget, lösningar kan man kompromissa om men inte det fria och öppna samhällets grundprinciper, där säger ryggraden stopp. Då ska man räta på den och säga NEJ!

Carl Schlyter synliggör ett val som alla miljöpartister faktiskt måste ställa sig inför om de vill kunna fortsätta agera med trovärdighet i integritetsfrågor framöver. Antingen ställer man sig bakom Peter Eriksson och ihärdar i att direktivet från EU är något som måste införas vid en rödgrön seger eller så sträcker man på ryggen och sällar sig till partiets mest seniora EU-politiker och erkänner att det vore vettlöst att införa direktivet i dagsläget, och en tydlig och onödig inskränkning av den integritet som miljöpartiet säger sig värna.

Valet är öppet för alla i miljöpartiet att göra. Jag hoppas innerligt att jag ska få se ett antal gröna vänner våga göra det rätta valet. Men det jag sett hittills har inte gjort mig särskilt förtröstansfull.


2 kommentarer:

emma sa...

hahaha, snygg inlänkning där! :)

Mattias Bjärnemalm sa...

Emma:

Visst var det. jag satt och skrockade för mig själv en lång stund, så nöjd var jag över att få det att gå ihop så bra :-)