Miljöpartiet gör en hedervärd vändning

Jag trodde faktiskt inte att miljöpartiet skulle lyckas ta sig upp ur det ideologiska dike de kört fast i när de trodde att Thomas Bodström var en bra kille att göra överenskommelser om integritetspolitik med. Men jag är positivt förvånad över deras senaste vändning. Från Erikssons tidigare utfästelser om att de, om än motvilligt, planerade att införa direktivet har de nu gått till att tydligt lista vilka vägar de kommer ta för att få bort datalagringen.

Jag ser tre orsaker till denna kursändring, som alla förmodligen påverkat i växelverkan till att skapa det posititva resultatet. Den första är givetvis utslaget i Tyskland för någon dag sedan där den tyska författningsdomstolen fann den tyska implementationen av samma direktiv vara grundlagsvidrig. Den andra är all den kritik som alla vi utomstående bloggare riktat mot Miljöpartiet, och det ljus det kastat över deras uppgörelse med sossarna. Vi bör alla klappa varandra på axlarna för ett väl uträttat värv här. Den tredje anledningen till kursändringen vill jag tillskriva de integritetsvänliga miljöpartister som på insidan jobbat febrilt de senaste dagarna med att försöka svänga den interna opinionen. Det måste ha varit ett hårt och otacksamt jobb, och om ingen annan tackar er så vill i alla fall jag göra det: Tack för att ni fick skutan på rätt styr igen! Ni vet vilka ni är.

Nu hoppas jag bara att Miljöpartiet vågar driva den utlovade linjen även vid ett framtida samregerande mes sossarna. Även om jag har svårt att se hur de tänkt lösa det rent praktiskt.

Tyskland sätter stopp för datalagring

Det är nästan lite komiskt att bara dagar efter att en ryggradslös Peter Eriksson stått och sagt att det inte går att stoppa datalagringen eftersom det är ett EU-direktiv så säger den tyska författningsdomstolen bestämt nej till direktivet i den form det implementerats i Tyskland eftersom det är grundlagsvidrigt. 

Man kan bara gissa att det sitter en hel del miljöpartister och önskar att de inte varit riktigt så snabba att gå till sängs med Thomas Bodström i den här frågan, för hur ska de göra nu? Ska de erkänna att det faktiskt går att låta bli att införa direktivet eller ska de fortsätta i förnekelse? Piratpartiets hållning är glasklar, och har alltid varit. Direktivet ska bekämpas med alla medel och på alla plan. Inte tills man tröttnar och inför datalagring, utan tills vi vinner striden och får direktivet upphävt. Kosta vad det kosta vill!

En röst på Piratpartiet i riksdagsvalet i höst är en röst på ett parti som aldrig har accepterat och aldrig kommer att acceptera masslagring av befolkningens kommunikationsmönster.

Miljöpartiets vägval i datalagringsfrågan

Jag hade en diskussion nyligen med ett par medpirater om när man skulle utnämna folk till hederspirater och när det var opassande. Jag tillhörde lägret som ansåg att det inte var lämpligt att sätta den ettiketten på personer som hade en tydlig politisk koppling någon annanstans  eftersom det riskerade att göra att folk upplevde att Piratpartiet stödde personen även i fågor utanför vår politik. Däremot så såg jag inget problem i att berömma personers agerande i sak när de står upp för de värderingar som Piratpartiet värnar. 

Nu har det kommit ett typiskt sådant tillfälle.

Det har mumlats en del om de uttalanden som Peter Eriksson gjort där det tydligt framgår att han anser att Miljöpartiet ska medverka till att införa datalagringsdirektivet i Sverige efter en rödgrön valseger. Förmodligen ett hårt slag för många gröna som trott bättre om sitt parti, och kanske en extra tung börda för företrädarna för grön ungdom, som säkerligen begränsas av ungdomsförbundets policy att enbart bedriva internpolitik internt inom partiet. Plötsligt måste de sluta upp bakom en linje de inte varit med om att besluta, och som de med all säkerhet inte själva stöder.

Men någonstans måste man ta en funderare på var ens lojalitet ligger. Hos en partiledning som uppenbart blivit makthungrig eller hos de ideal som ens parti säger sig företräda. Och sedan måste man göra sitt ställningstagande. En person som alldeles uppenbart ställer sig på idealens sida är Carl Schlyter som inte skräder orden när han skriver:

En rödgrön regering tänker införa datalagringsdirektivet, står det i samtliga tidningar. Jag är vald på en plattform att stoppa det och detta vallöfte tänker jag göra vad som står i min makt att uppfylla. Det finns inget att kompromissa om. Det vore fullständigt vettlöst att införa direktivet eftersom kommissionen ska lämna en utvärdering 15 september i år om hur det kan behöva ändras.

[...]

Vi har lovat att stoppa denna typ av lagstiftning, många röster i EU-valet var influerade av dessa löften. Vem vet hur många i dagens höga opinionssiffror som litar på oss i dessa frågor och som tappar sin tro på politiker om vi sviker dem för maktens skull? Pengar, budget, lösningar kan man kompromissa om men inte det fria och öppna samhällets grundprinciper, där säger ryggraden stopp. Då ska man räta på den och säga NEJ!

Carl Schlyter synliggör ett val som alla miljöpartister faktiskt måste ställa sig inför om de vill kunna fortsätta agera med trovärdighet i integritetsfrågor framöver. Antingen ställer man sig bakom Peter Eriksson och ihärdar i att direktivet från EU är något som måste införas vid en rödgrön seger eller så sträcker man på ryggen och sällar sig till partiets mest seniora EU-politiker och erkänner att det vore vettlöst att införa direktivet i dagsläget, och en tydlig och onödig inskränkning av den integritet som miljöpartiet säger sig värna.

Valet är öppet för alla i miljöpartiet att göra. Jag hoppas innerligt att jag ska få se ett antal gröna vänner våga göra det rätta valet. Men det jag sett hittills har inte gjort mig särskilt förtröstansfull.

Du kan bättre än så Christian Valtersson!

Jag hamnade i en diskussion på Twitter med Christian Valtersson från Miljöpartiet angående huruvida vi skulle våga stå upp för vårt principprogram gällande skyddet av mänskliga rättigheter eller om vi skulle mörka på den punkten i hopp om att vinna röster från Sverigedemokraterna. Frågan baserades på att både vi och Sverigedemokraterna har starkt stöd bland unga män (SD har dock svagare stöd bland unga män än vad Miljöpartiet själva har).

Döm om min förvåning då jag mitt under vad jag upplever som ett samtal ser att Christian har bloggat om vårt twittersamtal som om det var över och jag slingrat mig från hans fråga. Själv hade jag upplevt det som att jag ifrågasatte de premisser han byggde sin fråga på, eftersom jag ansåg att själva frågan vilade på felaktiga antaganden. Vilket jag hoppas att samtalet skulle leda fram till.

Måste säga att det kändes minst sagt olustigt att inte få föra samtalet dit, utan istället bli beskylld för att slingra mig mitt under samtalet. Men när Christian sedan tar i från tårna och som slutkläm retoriskt försöker antyda att Piratpartiet under EU-valet medvetet försökte sno åt oss väljare från Sverigedemokraterna passerade han förbi vad jag anser vara anständighetens gräns. Vilket känns jäkligt trisst. För frågan han ställer, hur pass långt vi inom Piratpartiet är beredda att gå för att försvara de mänskliga rättigheter vi värnar om, är en bra fråga. Som förtjänar ett bra svar. Och även om Christian, genom sin låga diskussionsstil, kanske inte själv längre är förtjänt av svaret på sin fråga så är faktiskt väljarna det.

För den som är nyfiken är alltså formuleringen som fick mig att se rött följande (min kursivering):

Tänker piraterna försvara mänskliga rättigheter för alla människor, oavsett ursprung, eller tänker man fortsätta försöka konkurrera om SD-väljarna?

Lågt Christian! Du kan bättre än så.

Carl B Hamilton har en poäng

För de som följt det som den gode herr Hamilton hasplar ur sig om FRA kanske min rubrik verkar något felaktig (tack Christian för länkarna). Men om man orkar läsa igenom hans utlägg om behovet av att avlyssna svenskar i hopp om att Afghanska talibaner ska använda svenska hemsidor för att diskutera sin truppförflyttelser så kommer det en viktig poäng på slutet som han faktiskt har helt rätt i. Han skriver nämligen:

[...]att (s) efter 2010 sannolikt köper och låter ligga det förslag som nu tagits i riksdagen, och att därmed en röst på (s) år 2010 inte blir en röst på något annat än ungefär det FRA-förslag som röstats igenom.

Det är en viktig detalj som det röda lägret gärna skyler över. FRA-lagen arbetades fram under det socialdemokratiska styret. Och de lär vara minst lika intresserade av att ställa sig in hos de som har makten i Washington som den borgliga regeringen visat sig vara. Jag skulle vilja veta om miljöpartiet verkligen är beredda att fälla ett regeringssamarbete med S efter nästa val över FRA-frågan eller om de kommer nöja sig med att endast protestera högljutt när S gör upp med borgarna om övervakningen. Hur pass genuint är deras motstånd? Att miljöpartiet vill förhindra den här typen av lagar vet vi, men vilket är viktigast för dem? Att ta ställning mot bodströmsamhället och vägra samregera med Socialdemokraterna om de inte går med på att skrota FRA eller att få sina första ministerposter i partiets historia?

Jag skulle inte bli särskilt förvånad om Miljöpartiet kommer låta sig köpas att i det tysta acceptera att sossarna gör upp med högern om FRA efter nästa val. Det är därför jag sätter mitt hopp till Piratpartiet. Vi har inget intresse av regeringsposter. Vårt intresse är av ett informationssamhälle där teknik och information används för att ge medborgarna större kontroll över staten och inte tvärtom. Det kan aldrig, och får aldrig kompromissas bort!