Mannen bakom Smile 29

Jag har tänkt blogga om Smile 29, som kräver att datalagringsdirektivet ska utvidgas till sökmotorer, nu ett tag men aldrig riktigt kommit loss att göra det. Nu har den aggressiva kampanjen, trots motstånd från internetaktivister, ledarskribenter och politiker, lyckats samla ihop de underskrifter som behövs för att den ska antas som en viljeyttring för parlamentet.

Europaportalen har gjort en intervju med parlamentarikern Tiziano Motti som ligger bakom kampanjen. Där menar han att syftet egentligen inte är att spara sökningar. Det han egentligen vill uppnå är att man inte längre ska kunna vara anonym på nätet. Motti vill begränsa anonymiteten till att bara vara gentemot andra internetanvändare men inte gentemot staten.

Det är inte en värld jag vill se! Första steget (eller egentligen tredje) mot att stoppa den utvecklingen är att rösta på piratpartiet i höstens riksdagsval så att vi kan börja driva en internetvänlig utveckling här i Sverige samtidigt som vår position inom EU stärks av ett parti på hemmaplan som kan backa upp vårt arbete här nere i Bryssel. Ett annat steg är att själv bli pirat och aktivera sig i kampen för ett fritt internet.

Datalagringsdirektivet, vad kan Piratpartiet egentligen göra?

Jag läser ett blogginlägg av Tomas Melin som gör mig väldigt irriterad. Vilket jag sällan blir av att läsa blogginlägg. Hans inlägg heter Därför leder Miljöpartiet kampen mot datalagringen och är egentligen en enda lång sågning av Piratpartiets argumentation kring datalagringsdirektivet, vår vågmästarstrategi och våra chanser att påverka politiken över huvud taget. Och han verkar inte vara på sitt vänliga humör när han skriver.

Egentligen borde jag kanske skriva ett bemötande till det Tomas skriver, men jag tänkte överlämna det till svärmen. Gå in på hans blogg och läs och kommentera.

Miljöpartiet gör en hedervärd vändning

Jag trodde faktiskt inte att miljöpartiet skulle lyckas ta sig upp ur det ideologiska dike de kört fast i när de trodde att Thomas Bodström var en bra kille att göra överenskommelser om integritetspolitik med. Men jag är positivt förvånad över deras senaste vändning. Från Erikssons tidigare utfästelser om att de, om än motvilligt, planerade att införa direktivet har de nu gått till att tydligt lista vilka vägar de kommer ta för att få bort datalagringen.

Jag ser tre orsaker till denna kursändring, som alla förmodligen påverkat i växelverkan till att skapa det posititva resultatet. Den första är givetvis utslaget i Tyskland för någon dag sedan där den tyska författningsdomstolen fann den tyska implementationen av samma direktiv vara grundlagsvidrig. Den andra är all den kritik som alla vi utomstående bloggare riktat mot Miljöpartiet, och det ljus det kastat över deras uppgörelse med sossarna. Vi bör alla klappa varandra på axlarna för ett väl uträttat värv här. Den tredje anledningen till kursändringen vill jag tillskriva de integritetsvänliga miljöpartister som på insidan jobbat febrilt de senaste dagarna med att försöka svänga den interna opinionen. Det måste ha varit ett hårt och otacksamt jobb, och om ingen annan tackar er så vill i alla fall jag göra det: Tack för att ni fick skutan på rätt styr igen! Ni vet vilka ni är.

Nu hoppas jag bara att Miljöpartiet vågar driva den utlovade linjen även vid ett framtida samregerande mes sossarna. Även om jag har svårt att se hur de tänkt lösa det rent praktiskt.

Tyskland sätter stopp för datalagring

Det är nästan lite komiskt att bara dagar efter att en ryggradslös Peter Eriksson stått och sagt att det inte går att stoppa datalagringen eftersom det är ett EU-direktiv så säger den tyska författningsdomstolen bestämt nej till direktivet i den form det implementerats i Tyskland eftersom det är grundlagsvidrigt. 

Man kan bara gissa att det sitter en hel del miljöpartister och önskar att de inte varit riktigt så snabba att gå till sängs med Thomas Bodström i den här frågan, för hur ska de göra nu? Ska de erkänna att det faktiskt går att låta bli att införa direktivet eller ska de fortsätta i förnekelse? Piratpartiets hållning är glasklar, och har alltid varit. Direktivet ska bekämpas med alla medel och på alla plan. Inte tills man tröttnar och inför datalagring, utan tills vi vinner striden och får direktivet upphävt. Kosta vad det kosta vill!

En röst på Piratpartiet i riksdagsvalet i höst är en röst på ett parti som aldrig har accepterat och aldrig kommer att acceptera masslagring av befolkningens kommunikationsmönster.

Miljöpartiets vägval i datalagringsfrågan

Jag hade en diskussion nyligen med ett par medpirater om när man skulle utnämna folk till hederspirater och när det var opassande. Jag tillhörde lägret som ansåg att det inte var lämpligt att sätta den ettiketten på personer som hade en tydlig politisk koppling någon annanstans  eftersom det riskerade att göra att folk upplevde att Piratpartiet stödde personen även i fågor utanför vår politik. Däremot så såg jag inget problem i att berömma personers agerande i sak när de står upp för de värderingar som Piratpartiet värnar. 

Nu har det kommit ett typiskt sådant tillfälle.

Det har mumlats en del om de uttalanden som Peter Eriksson gjort där det tydligt framgår att han anser att Miljöpartiet ska medverka till att införa datalagringsdirektivet i Sverige efter en rödgrön valseger. Förmodligen ett hårt slag för många gröna som trott bättre om sitt parti, och kanske en extra tung börda för företrädarna för grön ungdom, som säkerligen begränsas av ungdomsförbundets policy att enbart bedriva internpolitik internt inom partiet. Plötsligt måste de sluta upp bakom en linje de inte varit med om att besluta, och som de med all säkerhet inte själva stöder.

Men någonstans måste man ta en funderare på var ens lojalitet ligger. Hos en partiledning som uppenbart blivit makthungrig eller hos de ideal som ens parti säger sig företräda. Och sedan måste man göra sitt ställningstagande. En person som alldeles uppenbart ställer sig på idealens sida är Carl Schlyter som inte skräder orden när han skriver:

En rödgrön regering tänker införa datalagringsdirektivet, står det i samtliga tidningar. Jag är vald på en plattform att stoppa det och detta vallöfte tänker jag göra vad som står i min makt att uppfylla. Det finns inget att kompromissa om. Det vore fullständigt vettlöst att införa direktivet eftersom kommissionen ska lämna en utvärdering 15 september i år om hur det kan behöva ändras.

[...]

Vi har lovat att stoppa denna typ av lagstiftning, många röster i EU-valet var influerade av dessa löften. Vem vet hur många i dagens höga opinionssiffror som litar på oss i dessa frågor och som tappar sin tro på politiker om vi sviker dem för maktens skull? Pengar, budget, lösningar kan man kompromissa om men inte det fria och öppna samhällets grundprinciper, där säger ryggraden stopp. Då ska man räta på den och säga NEJ!

Carl Schlyter synliggör ett val som alla miljöpartister faktiskt måste ställa sig inför om de vill kunna fortsätta agera med trovärdighet i integritetsfrågor framöver. Antingen ställer man sig bakom Peter Eriksson och ihärdar i att direktivet från EU är något som måste införas vid en rödgrön seger eller så sträcker man på ryggen och sällar sig till partiets mest seniora EU-politiker och erkänner att det vore vettlöst att införa direktivet i dagsläget, och en tydlig och onödig inskränkning av den integritet som miljöpartiet säger sig värna.

Valet är öppet för alla i miljöpartiet att göra. Jag hoppas innerligt att jag ska få se ett antal gröna vänner våga göra det rätta valet. Men det jag sett hittills har inte gjort mig särskilt förtröstansfull.

Lars Gustafsson, Sundsvall och god stämning

Slutklämmen på det inlägg som Lars Gustafsson publicerat i Expressen och på sin blogg är bland det bästa jag har läst på länge:

Det väsentliga intresset för konstnärer och författare som tar sin verksamhet på intellektuellt och moraliskt allvar måste naturligtvis vara att bli lästa, att göra sig hörda i sin generation. Hur man blir läst, det vill säga hur man når läsarna, är i detta perspektiv sekundärt.Det växande försvar av nätets utvidgade yttrandefrihet, alltså av de immateriella medborgarrätterna som vi nu ser i land efter land, är början till en – precis som förra gången på 1700-talet – teknikburen, och därför befriad, liberalism.Jag röstar därför på Piratpartiet.

Jag har svårt att se hur någon kreatör egentligen skulle kunna motsäga Lars ord. Men även för den författare som sätter det ekonomiska intresset främst tror jag att en röst på Piratpartiet i EU-valet kan vara berättigad. Precis som bibliotekens framväxt ledde till att allt fler både läser och köper böcker så är jag övertygad om att den digitala spridningen kommer leda till ett ökat intresse för litterära verk, och att kreativa författare kommer finna verktygen att profitera på denna efterfrågan.

Oavsett detta så gläds jag ändå över den enormt ödmjuka inställning till tekniska framsteg och yttrandefrihet som Lars genomgående visar genom sitt inlägg.

Ett antal olika bloggare har redan kommenterat Lars Gustafssons ställningstagande. Och någon har redan uppdaterat Wikipedia.

Jag var förresten i Sundsvall i måndags och höll ett mindre torgmöte, deltog i ett piratfika och i en after-work med lokala pirater. Dagen efter så får Piratpartiet 34% i skolvalet på Sundsvalls gymnasium. Är det kanske en Mab-effekt vi ser? ;-)

Erik Josefsson och Camilla Lindberg gör ett gemensamt utspel i Svd om att den stämning som kommissionen riktat mot Sverige för att vi inte implementerat datalagringsdirektivet inom given tidsram skulle kunna användas som ett tillfälle att få det prövat om direktivet verkligen är förenligt med europakonventionen. En intressant vinkel som jag tycker verkar väldigt spännande. Tyvärr tvivlar jag på att vår regering ska finna det civilkurage som krävs för att stå upp för våra medborgliga rättigheter i den här frågan.

Om inte ett EU-val med en ordentlig framgång för Piratpartiet får dem att komma på andra tankar förstås...

En gnutta datalagring någon?

Så har det blivit dags för Sverige att implementera datalagringsdirektivet, den lag som Bodström lyckades driva igenom i EU. Rasmus kommenterar hur politikerna dessutom lyckas ta bort fokuset från lagen som sådan genom att förstora en i grunden bagatellartad skiljelinje om längden på lagringstiden. Den egentliga frågan är givetvis om det är rimligt att över huvud taget implementera det här direktivet eller om direktivet rentav är oförenligt med vår rättstradition och grundlag.

Rick gör en informativ sammanställning av vad lagen innebär, och Johanna har samlat citat från Ask under den tiden då hon tillhörde oppositionen. Det ska bli intressant att se vilket nyspråk som kommer krävas av henne för att kunna tala för en lag som hon tidigare så tydligt tagit avstånd ifrån.

Det enda rimliga är givetvis att inte implementera det här direktivet och ta strid för det i EG-domstolen. Allt annat är enbart ryggradslöst från våra folkvalda i regering och riksdag. Hur många tror att det är så det kommer gå? Själv satsar jag nog tyvärr mina pengar på att våra folkvalda kommer gå på den ryggradslösa linjen.