För den som har missat det...

..så har Mårten Fjällström börjat blogga. Mårten är partisekreterare i Piratpartiet och även den som bör äras för det mesta bra som partiet har lyckats åstadkomma här i Uppsala. Han var bland annat initiativtagaren till Piratstudenterna och har betytt väldigt mycket för mig personligen genom att alltid finnas som en förnuftig röst att stöta och blöta idéer med. 

Just eftersom jag vet hur briljant han kan vara i sina analyser ska det bli ett sant nöje att läsa hans inlägg framöver. Och det känns extra roligt att han har valt att blogga på bloggen Stenskott där Amelia Andersdotter och Simon Rosenqvist redan bloggar. Hans tillskott kommer oundvikligen göra en bra blogg bättre!

Kanske inte becksvart utan bara mörkt.

Jag skrev ett inlägg om problemet med obalansen bland partiets primärvalskandidater utifrån ett könsperspektiv. Efteråt har jag fått en del kritik över min pessimism, vilken kanske främst avspeglade sig i rubriken. Och givetvis drämde jag till ordentligt för att skapa en reaktion. Men nu när den extra kandideringsperioden är över kan vi ser att det faktiskt ser något ljusare ut än vad jag förutspådde. Vi har nu 33 kvinnliga kandidater som tävlar med våra ca tvåhundra manliga kandidater om platserna på våra riksdagslistor. Vilket gör att mitt påstående om att allt var becksvart nog måste revideras till att det faktiskt bara ser mörkt ut.

Märkliga turer kring Telia och Spotify

Det verkar som om Telia har hunnit ändra sig sedan jag skrev mitt förra blogginlägg om nätneutralitet. Nu ska helt plötsligt Spotify inte få någon förtur i Telias nät, och vilkoren på hemsidan där det tydligt framgått att det var just förtur som det rörde sig om är enligt företrädare för Telia felaktiga och ska rättas till. Det hela luktar väldigt mycket av kappvändning för att slippa negativ publicitet.  

Anders Lindbäck ger en poäng till marknadskrafterna, men själv skulle jag nog ge den poängen till sveriges växande skara internetaktivister. För jag tror att det är oron för att utsättas för organiserade svartmålningskampanjer som fått Telia att backa. Antalet kunder som på den här korta tiden hört av sig för att byta leverantör lär vara relativt försumbara.

Piratpartiets ideologi: nätneutralitet

Detta är mitt tredje inlägg om Piratpartiets ideologi. De två första finns att läsa här:

Piratpartiets ideologi: tre påståenden

Piratpartiets ideologi: det liberala arvet

Nätneutralitet

Frågan om nätneutralitet har de senaste månaderna seglat upp som en av de mest diskuterade internetfrågorna just nu. Att ämnet aktualiserats är till stor del beroende på EUs telekompaket där kampen för nätneutralitet tidigt gick förlorad. Istället valde man att fokusera på rätten till tillgång till internet, och även där blev slutresultatet som bäst en medioker kompromiss. Jag antar att jag, som Christian Engström, borde vara nöjd att vi fick igenom så pass mycket som vi fick. Men även om det givetvis kunde ha varit mycket värre kan jag inte förmå mig att hylla ett resultat som i mina ögon lämnar allt för mycket övrigt att önska. Med det sagt vill jag inte på något sätt förringa allt det arbete som lagts ner på att faktiskt knuffa telekompaketet ett par snäpp åt rätt håll. Men det är tyvärr långt ifrån tillräckligt. Vi kämpar fortfarande i en brant uppförsbacke.

För den som vill få en snabb introduktion till de mest aktuella konfliktfrågorna på nätet just nu har IDG gjort en ganska bra sammanställning.

Men låt mig återvända till nätneutraliteten. Just nu ser vi det första fallet i Sverige av övergrepp på principen om att nätet ska vara en neutral infrastruktur. Det är Telia som har tecknat ett avtal med Spotify som i princip stänger ute alla eventuella konkurrenter från mobilnätet och därmed skapar en antimarknad. Det märkliga är att trots att detta är något som PTS varnade för när de fick i uppdrag om att utreda frågan kring nätneutralitet så ansåg det att marknaden skulle kunna reglera saken själva. Vilket är en smått absurd inställning. En sund marknad kan bara skapas genom reglering eftersom det rationella för aktörer på en marknad är att försöka skapa sig marknadsfördelar som slår undan den fria konkurrensen. Som nu i fallet med Telia och Spotify. 

Men hur bör då Piratpartiet förhålla sig till frågan om nätneutralitet? Är det över huvud taget en fråga som partiet bör ta ställning i? Jag skulle vilja hävda att så är fallet. Behovet av ett skydd för internet som en öppen plats är minst lika stort när det gäller att skydda det från företags vilja att skapa otillbörliga marknadsfördelar som när det gäller att skydda det ifrån statlig övervakning. Vill vi behålla det internet som finns idag med allt vad det innebär av möjlighet till deltagande och demokratiskt inflytande så måste vi kämpa för det. Att överlåta allt till marknadskrafterna och hoppas på det bästa är naivt och ansvarslöst.

Lisa Magnusson skriver klockrent:

Nätet måste vara neutralt. Internetleverantörerna måste vara neutrala. Annars kommer det fria internet att utplånas. Det går inte att kompromissa vad gäller den grundläggande neutraliteten, ett "ganska" fritt och neutralt internet är som att vara "ganska" hiv-smittad: en anomali.

Och det kommer vi aldrig uppnå om vi inte lagstiftar om det. För att få ett internet som i första hand är till för demokratiska medborgare och inte för konsumenter av en tjänst krävs att vi sätter ner foten och kräver nätneutralitet.

Utifrån en piratideologi som tar avstamp i en vision av ett fritt och öppet internet, där allas rätt till deltagande är primärt, finns det helt enkelt ingen annan rimlig slutsats att dra än att lagstiftad nätneutralitet är en nödvändighet.

Förmodligen kommer jag och Amelia Andersdotter bland annat beröra lite av ovanstående utifrån ett EU-perspektiv i vår föreläsning på Dreamhack nu på fredag. Kom gärna förbi och lyssna.

Sveroknostalgi

Jag tillbringade helgen i Kista i Stockholm. Ganska nära hemmet i Uppsala men ändå en hel värld bort. Jag har varit instängd med spelnördar hela helgen på Sveroks riksmöte. Fruktansvärt, kanske en del tänker, men själv finner jag det högst stimulerande. 

Jag var som mest aktiv i Sverok under åren 2001-2004 även om mitt engagemang började redan på tidigt nittiotal då jag tillsammans med min bror och en bunte vänner startade upp en liten spelförening i Staffanstorp där vi bodde. Under gymnasieåren blev det sedan engagemang i ett par andra föreningar, främst DMF där jag ett tag hade posten som biochef (det var även där jag hamnade i mina första spännande diskussioner om upphovsrätt). Jag blev även en regelbunden konventsbesökare och var även funktionär på ett flertal Sydcon (bio eller reception), något enstaka Lincon (reception) och en hel bunte Gothcon (cafeteria). 

Jag började även att gå på distriktsårsmötena för Sverok Skud någon gång under gymnasietiden (som på den tiden hette Sverok SD innan man bytte namnet för att undvika förväxling med en viss politisk organisation) och jag åkte som ombud på mitt första riksmöte redan 1997. Det hölls i Örebro och det var en spännande upplevelse att träffa själva eliten i Sverok och lära sig om saker som dippande (från diplomacy), distriktsindelningsändringar och kontrapropositionsordningar.

Men det skulle dröja ända tills 2001 innan jag återvände till ett riksmöte. 2001 hade jag nämligen dragits in i styrelsen för Sverok Skud för att ett par vänner som satt där ville använda sig av min, ska vi säga ihärdiga, förmåga att argumentera för en sak. Förbundet hade en ganska stor ideologisk schism längs konfliktlinjen centralism/decentralism och jag hade rekryterats till decentralisternas läger. Under ett par års tid förde vi så en döende kamp mot centralisternas iver att likrikta och likforma förbundet. 

Vi såg oss gärna som rebellerna som kämpade mot imperiet, men vinnaren skriver som bekant historien och när det stod klart att slaget var förlorat döpte vi därför raskt om oss till ondskans axelmakter (vi var dominerande i distrikten övre norrland, Stockholm samt Södra kulturdistriktet - en ondskans axel genom Sverige). En efter en lämnade sedan vår falang de aktivas skara inom förbundet, de flesta ganska bittra och desillusionerade. Att kämpa mot väderkvarnarna är bara roligt en viss tid. 

Själv hade jag blivit lite av vår grupperings diplomat som smidigt rörde mig även bland centralisterna och andra, nya grupperingar, och förhandlade om kompromissförslag i vissa frågor. Kanske var det skälet att jag hamnade i förbundets valberedning ungefär samtidigt som min gruppering drog sina sista andetag och lämnade över den politiska sverokscenen till att handla om ett par otrevliga personkonflikter där det inte längre var sakfrågorna som var centrala, utan vem som tyckte illa om vem, och vem som hade behandlat vem felaktigt.

Det var knappast de ultimata förutsättningarna att fungera som valberedning. Men än idag tror jag att vi gjorde det bästa tänkbara jobbet utifrån förutsättningarna bägga åren jag satt i valberedningen. Första året lyckades vi prestera ett kompromissförslag som alla var ganska missnöjda med, men som ändå antogs då ingen sida vågade lägga ett motförslag av rädsla för att det skulle resultera i ett motförslag även från den andra sidan. Och ett år senare när jag var med om att lägga fram nästa styrelseförslag var konflikten betydligt lugnare och vårt styrelseförslag, om än något ospännande, accepterades utan större diskussion.

Efter min tid som valberedare hoppade jag på posten som revisorsersättare som efter något år uppgraderades till revisor och sedan förra året devalverades till ersättare igen. Det är en förhållandevis ospännande roll, men den ger mig en anledning att hänga kvar på en kant och att fortsätta dyka upp på riksmötena.

Och att dyka upp på riksmöten fortsätter jag gärna med. För även om sverokare är ett konfliktfyllt och regelfetischistiskt släkte med klara rättshaveritendenser är det där jag har min organisationsbakgrund. Och när jag ser ett styrelseval avgöras med tärning för att stadgarna säger så, samtidigt som reservationen mot det förfarandet författas en bit bort från talarstolen, då vet jag att jag är bland mina likar. Då känner jag mig hemma.