tisdag 18 november 2008

EU-valet

Under LSU Forum: innanför vad? tidigare i höst så deltog jag i en paneldebatt som hette "vem väljer Europa?" Målet var att vi skulle diskutera hur ungas deltagande i valet kunde öka och vilken roll ungdomsorganisationer kunde spela i det arbetet. Någon vecka tidigare hade jag varit nere i Bryssel med en delegation från LSU för att studera hur EUs beslutsvägar fungerar i praktiken. Det som slog mig var hur många olika frågor som fanns och hur slumpartat det verkade vara vilka frågor som en enskild parlamentariker beslöt sig för att driva. Som organisationsnörd blev jag givetvis hänförd av komplexiteten i beslutsvägarna men som statsvetare lite lätt skrämd över hur den rena mängden av information gjorde all form av transparans omöjlig för den enskilde eu-medborgaren. Byråkratin kring parlament, kommission och ministerråd är helt enkelt så omfattande att det inte går att greppa allt som händer. Varken för den enskilde parlamentarikern eller för medborgarna som ska utkräva ansvar.

I ett sådant system blir ett fokusparti det rakaste och ärligaste valet för väljarna. Eftersom det är ännu mer omöjligt än i ett riksdagsval att veta vilka frågor som en representant för ett parti med mer eller mindre utvecklade åsikter inom alla politikområden kommer att arbeta med så blir en röst på ett fokusparti den röst som tydligast visar vad väljaren vill prioritera.

Piratpartiet har en väl genomarbetad strategi för hur vi vill arbeta nere i Bryssel. En strategi som jag ställer mig helt bakom och mitt stöd förstärktes av de erfarenheter jag fick när jag var nere där. Vi arbetar även med att ta fram en lista med kandidater till valet och förhoppningsvis ska den listan kunna antas av våra medlemmar inom kort. Jag har anmält mitt intresse av att stå på partiets lista då jag är övertygad om att de kunskaper jag har kring EU och dess förvaltning skulle vara användbara verktyg nere i Bryssel.

Så detta är min officiella kandidaturförklaring. Jag vill åka till Bryssel på ett mandat från det svenska folket för att kämpa för att upphovsrätten ska reformeras så att balansen mellan skaparnas rättigheter och användarnas rättigheter återställs. Jag vill finnas på plats nere i Bryssel för att försöka stoppa den ström av lagförslag som läggs fram som hotar att urholka medborgarnas rätt till privat och anonym kommunikation. Jag vill försöka få EU att se fördelarna med ett system som kapar patentkostnaderna samtidigt som den säkerställer forskningen på nya läkemedel och ger utvecklingsländerna tillgång till billigare läkemedel. Jag vill kämpa för ett EU som är mindre byråkratiskt och mer transparant, mindre styrt av företagslobbyister och mer lyhört för vad medborgarna vill, mindre slutet och mer öppet.

Mer vill jag inte göra. Eller, ska jag vara helt ärlig så finns det säkert fler frågor som jag skulle vilja driva inom EU. Men det tänker jag inte göra. Ovanstående är mer än vad en enskild parlamentariker har en chans att klara av och det kommer ta all min tid i anspråk att få gehör för de frågorna i andra partier och grupper i parlamentet. Som kandidat för Piratpartiet väljer jag att fokusera på de områden där behovet av en ny politik är som störst.

Jag tror att den kunskap om politik och EU-förvaltning som min utbildning i statsvetenskap har gett mig gör mig till en lämplig kandidat. Vidare tror jag att den erfarenhet av påverkansarbete som mitt år som vice ordförande för Uppsala studentkår har gett mig gör mig rustad att gripa an jobbet som parlamentariker. Mina erfarenheter från andra ideella organisationer kommer förhoppningsvis bidra till att jag kan skapa det nätverk som kommer behöva byggas upp kring våra frågor nere i Bryssel om jag blir vald. Även de kontakter som jag har inom Piratpartiet, Ung Pirat och de andra europeiska piratpartierna kommer behövas om vi ska kunna få till en genuin förändring av den politk som EU idag för inom Piratpartiets fokusområden.

Det råder ingen tvekan om att EU för en helt felaktig politik när det gäller immaterialrätten och den personliga integriteten. Allt för länge har frågorna behandlats styvmoderligt av åldrande politiker som saknar förståelse för vilka samhällseffekter det framväxande internet öppnat upp för. Men det går att ändra riktningen på politiken. Den sjunde juni nästa år har vi alla ett tillfälle att visa Europa att Sverige har tätpositionen i det framväxande informationssamhället genom att rita om den politiska kartan.

Piratpartiet behöver din röst för att vi ska kunna skicka en pirat till Bryssel. Jag behöver ditt kryss för att den piraten ska bli jag.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Även om det kanske enklare att veta vad en representant för ett fokusparti kommer att arbeta med och driva för frågor än en representant för ett "helhetsparti", så kommer denne fortfarande att delta i omröstningar om andra frågor (och då räknar jag att lägga ned sin röst som en form av deltagande). Där vet väljaren ingenting om hur fokuspartisten kommer att lägga sin röst (ett exempel på detta är PP:s dokument om vågmästarställning, http://www.piratpartiet.se/vagmastarstallning). Alltså kommer väljaren vara mycket säkert på vilket påverkansarbete som kommer drivas av fokuspartiets representanter, men inget om vad som kommer att hända eller hur de kommer att rösta i övriga frågor.

Eftersom de flesta väljare har ett intresse i flera olika frågor, innebär väl en röst på ett fokusparti en stor risk för väljaren gällande övriga frågor? Exempelvis, om en typisk liberal skulle rösta på PP pga integritetsfrågor i riksdagsvalet (talar mer allmänt om val och fokuspartier), så skulle den rösten kunna innebär en röst på det rödgröna alternativet, dvs. denne väljare skulle "vinna" i integritetsfrågan, men "förlora" i skattefrågorna, välfärdsfrågorna, utrikesfrågorna, osv.

Det är därför jag tror att partier som har "helhetslösningar" eller "paketlösningar" (ex. alla riksdagspartier) fortfarande har framtiden för sig. Ett fokusparti som inte erbjuder en "paketlösning", innebär helt enkelt för stora risker. Ett fokusparti, får nog helt enkelt bredda sig och kanske skaffa sig en "ideologi" som gäller hela samhället (typ som Miljöpartiet) för att klara sig i vart fall i riksdagvalet.

Slutligen, angående era chanser i EP-valet, tror jag, beror mycket på vilken roll ekonomin får i valet. Får den en stor roll, så kommer era chanser minska till nästan noll, i och med det mycket oroliga ekonomiska läget.

/Mvh.
Tony Kenttä

Mab sa...

Tony:

Miljöpartiet har mycket riktigt breddat sig och strävar numera efter att ha en heltäckande politik, även om fokuset fortfarande till stor del är på miljöpolitiken om man ser hur partiets politiska sakkunniga knutna till riksdagsgruppen är specialiserade. Man bör även beakta att det tog ett tiotal år och två vänder i riksdagen innan miljöpartiet började få någotsånär heltäckande politik.

Personligen tror jag att skälet att miljöpartiet breddade sin politik var att det förväntades av alla partier att ha en heltäckande politik, något som jag är övertygad att nya fokuspartier som Piratpartiet och Feministiskt initiativ kommer förändra.

När det sedan gäller risktagandet för väljaren så håller jag inte med dig. Eftersom Piratpartiet tydligt deklarerat att vi inte tar ställning i frågor som ligger utanför våra fokus utan kommer följa det block som stöder våra frågor stämmer det visserligen att väljaren riskerar att "förlora" i de frågorna. Men den risken är lätt att förutse och beräkna vilket gör att väljaren kan avgöra om det är en risk värd att ta för at få igenom en bra politik inom de områden som vi driver.

En röst på ett parti med en "helhetslösning" innebär däremot en större risk eftersom de partierna sedan kompromissar bort olika områden när de gör upp med sina regeringspartners och det inte på förhand går att veta med säkerhet vilka politikområden som det partiet man röstar på kommer kämpa för och vad som kommer att kompromissas bort.

Anonym sa...

Mattias:

Ja, miljöpartiet tog tid på sig, men de blev ändå ett "heltäckande" parti. Förväntningen på en heltäckande politik, vilken jag tror både kommer från det "politiska etablissemanget" och från väljarna (ex. även om en väljare gillar miljöpolitiken, så kan denne vilja ha ett svar på ex. vad Mp kommer att driva för politik gällande äldrevården), kommer nog att finnas kvar oavsett Fi och PP. Detta på grund av att de flesta väljare är intresserade av flera områden (inte bara miljöfrågan eller integritets/informationsfrågan, utan också äldrefrågan, skolfrågan, arbetsmarknadsfrågor, övriga ekonomiska frågor, osv.). Slutligen kan det ju noteras att av partierna utanför riksdagen, så är ett "heltäckande" parti störst (Sd).

Sedan kan jag inte förstå hur du kan säga att beräkna och förutse risken för att "fel block vann vid PP-röst" är enkelt. Hela PP:s strategi (vågmästarställningen) bygger på att det råder en osäkerhet om vilket blocket som kan bilda regering efter valet, eftersom inget block är då tillräckligt stort för att bilda regering utan PP. Det måste råda en situation där väljaren inte alls kan vara säker på vilket block som kommer att bilda regering, om dennes röst skall få det idealiska utfallet - dvs. PP i vågmästarställningsställning. PP-väljaren kan därmed inte vara säker på vilket block som vinner, om dennes röst får det ideala utfallet (dvs. PP får makt och inflytande genom att vara vågmästare).

Ang. heltäckande partier och kompromisser, så tycker jag att dessa tre punkter är värda beakta:
1) Det finns en ganska tydlig prioritetsordning för frågeområden när det gäller heltäckande partier. Man "vet" att SAP prioriterar välfärdsfrågor, M skattefrågor, Fp skolfrågor, etc.
2) Partierna i vardera block, är ju faktiskt inte helt olika varandra.
3) Även ett fokusparti kan behöva kompromissa i sina frågor. Ingen parti kan räkna med att få igenom allt - detta gäller även fokuspartier. Vid en vågmästarposition för PP, och där PP vill genomdriva alla sina frågor, trots stort motstånd från bägge blocken, så öppnar det ju för att blocken kommer överens om en blocköverskridande lösning.

/mvh.
Tony

Mab sa...

Problemet med "heltäckande partier" är att de har uppenbara problem att attahera nytt folk. Medlemsskaran krymper och med den förmågan att höra vad folket tycker. Vilket skapar partier som kanske visserligen har heltäckande politik, men som ofta landar fel i sin politik. Vilket gör att färre är beredda att köpa hela paketet och medlemsskaran sjunker vilket....

När det gäller SD så är det helt klart ett parti av den gamla modellen. Uppbyggt på en föråldrad ideologi (nationalism) och med ett brett program. Men ska korten på borden så känner merparten av partiets sympatisörer och aktiva egentligen endast till partiets politik när det kommer till frågor kring immigrationspolitiken. Att de är större än PP och FI kan även tillskrivas att de funnits betydligt längre.

Ang "fel block vann" så håller jag inte med dig om problembeskrivningen. Folk röstar inte på hela paketet när de röstar på ett parti. De röstar på ett antal olika områden som de råkat uppmärksamma att det partiet driver. Men det jag menade med att det är lätt att beräkna risken för att "förlora" i de övriga frågorna är att man kan se på valsympatiundersökningarna ungefär hur stor chans det är att vår vågmästarstrategi kan slå igenom, och sedan räkna på att det förmodligen är runt 50/50 att vi går åt ena eller andra hållet.

När det gäller dina tre punkter om heltäckande partier och kompromisser så skulle jag bemöta dem såhär:

1) Till viss del håller jag med dig, men exakt hur mycket gehör de kommer få är svårt att veta. Eftersom partierna i första hand siktar på en plats i regeringen har de betydligt större incitament att ge upp sina hjärtefrågor än vad vi har som enbart siktar på en vågmästarroll i riksdagen. Kristdemokraterna är väl det stora exemplet här som gett upp ett flertal hjärtefrågor för att hålla ihop alliansen.
2)Partierna inom blocken är minst lika olika som partier över blockgränsen. Nya moderaterna och socialdemokraterna ligger närmare varandra än vad miljöpartiet och sossarna gör om man tittar på de förslag som de lägger fram. Men till stor del har du rätt. Partierna, inom och över blockgränserna är väldigt lika. De flesta har försökt att triangulera för att tilltala medelklassen. Det gör att skillnaden mellan ett högerstyre och ett vänsterstyre faktiskt mest handlar om procent hit och skattenivåer dit. Vilket gör den reella "förlusten" i sakområden marginell.
3)Ja, vi kan behöva kompromissa i våra frågor. Men eftersom vi är så tydligt villiga att gå med på allt som ligger utanför våra frågor så kommer vi förmodligen behöva kompromissa på våra frågor till väldigt liten del. Att gå med på samtliga våra frågor, åtminstone till viss del, är förmodligen ett lättare och billigare förhandlingsbeslut än att behöva förhandla om samtliga politiska områden. Angående att blocken skulle komma överens över våra huvuden så ter det sig som i princip totalt oasnnolikt om väl ett block har inlett ett samarbete med oss. Detta eftersom vi tydligt deklarerat att vi kommer fälla en sådan regering, oavsett hur lite det andra blocket är villiga att gå oss till mötes. Och eftersom regeringsmakten är det som de andra partierna väldigt tydligt har som högsta mål kommer ett sådant agerande helt enkelt inte upplevas som lönsamt.