Ett upprop för objektets rättigheter!

Jag skrev för länge sedan ett inlägg om objektets (bristande) rättigheter i den rådande upphovsrättsdiskursen. Och ända sedan dess har jag känt att jag inte avslutade min påbörjade tankegång ordentligt. Det finns helt enkelt mer att komma fram till när det gäller den frågan. Och under min semester för några veckor sedan vandrade mina tankar flera gånger oundvikligen in på frågan om varför just objekten står rättighetslösa i vår kultur. Det finns vissa sociala normer som säger att man gärna ska fråga någon om man få ta ett foto av dem, men de normerna tycker jag mig se ständigt försvagas i takt med att kameror gått från att vara något för proffs och entusiaster till att bli något som var och varannan har i sin mobiltelefon.

När det sedan gäller kontrollen av det skapade verket så har objektet aldrig haft något märkbart inflytande, så till vida att verket inte upplevs som kränkande, varpå möjlighet till rättslig process föreligger, vilket känns som en trubbig, och väldigt reaktiv rätt.

Men ingen rättighet har någonsin tilldelats någon som inte först krävt sin rätt. Så därför gör jag nu följande upprop för objektetets rättigheter

Härmed tillerkänner jag, objektet, mig rätten att obegränsat och utan krav på att informera någon annan rättighetsinnehavare använda, duplicera och sprida samtliga verk där jag avbildas eller på annat sätt återges som har gjorts tillgängliga för allmänheten, med undantag för sådana verk där jag själv uppmanat verkets skapare att skapa verket, och därmed frånsagt mig denna rätt. Denna rätt ser jag i övrigt som oinskränkt och absolut.

Kort sagt. Om någon tar en bild av mig eller filmar mig och sedan offentliggör det materialet så ser jag det som min rättighet att använda det materialet så som jag finner det lämpligt. Notera dock att den rätten jag kräver inte på något sätt är exklusiv och därmed inte inskränker på upphovsmannens rätt att sprida eller använda verket. Däremot inskränker den på upphovsmannens rätt att kontrollera andras spridning och användning av verket.

Om någon upphovsrättsinnehavare har problem med min självgivna användningsrätt får de väl helt enkelt dra mig inför domstol när jag sprider deras verk. Där kommer jag med all sannolikhet bli fälld, då min rätt inte finns stadgad i lag. Men kanske kan en sådan process faktiskt öppna upp för en diskussion kring varför just objekten står rättslösa idag.

Mer om Piratpartiets svarta kameler

Mitt förra inlägg om systemet som Piratpartiets styrelse beslutat ska gälla för framtagandet av våra riksdagsvalslistor har mött en viss kritik, både i kommentarerna i inlägget här, kommentarerna på facebook och i partiets forum.

Vår partiordförande postade själv en motivering till beslutet i forumet. Hans kontenta är följande:

Det handlar alltså inte primärt om att straffa ut någon, utan om att försöka maximera korrelationen mellan de röstandes faktiska åsikter och slutresultatet, och givetvis skulle inte sådana "minusröster" redovisas separat. De är ju en integrerad del av en röstning.

Perspektivet är alltså från den enskilde medlemmens rätt att få sin åsikt tillgodosedd i så stor utsträckning som möjligt, ett tydligt mikroperspektiv. Eller som en kommentatör på facebook uttrycker det: "Jag önskar personligen möjligheten att motverka kandidater som jag inte tycker representerar partiet i stort". Att medlemmar vill kunna dela ut svarta kameler är knappast konstigt. Problemet är att en analys av makroperspektivet verkar ha uteblivit. Dessutom skapas en nödvändighet att minska insynen i omröstningen genom att man inte vill offentliggöra minusrösterna. Personligen förutsatte jag att alla inkomna röster skulle anonymiseras och sedan redovisas, så att alla kan göra sin egen kontroll av resultatet, och dra den kunskap som är möjlig att utvinna ur det aggregerade röstresultatet. Nu försvinner den möjligheten genom att man känner ett behov av att dölja minusrösterna.

Men låt mig återgå till det förlorade makroperspektivet. Genom att ge folk möjligheten till minusröster ålägger man faktiskt medlemmarna att fundera över vilka de minst av allt vi se representera partiet. Då är det rimligt att medlemmarna bör ha möjlighet att diskutera och argumentera i den frågan, för att påverka sin medmedlemmars möjligheter att fatta välgrundade beslut. Det blir helt enkelt ett moraliskt imperativ för oss alla att i den interna debatten visa upp alla våra kandidaters negativa sidor. Vi uppmuntras till att svartmåla dem bland våra partikamrater som vi inte anser håller måttet.

Vi hade en period när det var populärt att lista pirater som man tyckte förtjänades att lyftas fram. Det är väl inte en helt orimlig gissning att liknande inlägg kommer att poppa upp i samband med det interna provvalet. Och om man även ska rösta bort folk så borde det leda till att det även kommer listor över vilka personer som man anser bör röstas bort. Om inget annat kommer jag göra en sådan lista, med utförliga motivationer till var och en som hamnar där. För det är min skyldighet gentemot mina partikamrater så de kan fatta sitt beslut om vem som ska få deras svarta kameler på ett så välgrundat underlag som möjligt.

Åtminstone om man enbart ser till den enskilde medlemmens rätt till att få sin vilja tillgodosedd i så stor utsträckning som möjligt och med ett så gott beslutsunderlag som möjligt. Om man glömmer det större makroperspektivet.

I skuggan av kommunvalsutspelet: svarta kameler i riksdagsvalsedelsframtagandet?

Jag håller på att samla ihop material till ett lite längre inlägg om beslutet att öppna upp för att lokala piratpartister ska kunna ställa upp i kommun- och landstingsval. Men medan jag ruvar lite på hur jag ska formulera mig i det inlägget vill jag kommentera ett annat beslut som styrelsen tog på samma möte men som hamnat lite i skymundan på grund av den mediala uppmärksamheten kring kommunpolitikbeslutet. Nämligen beslutet om utformningen av riksdagsvalsedelframtagandesystemet (en av de saker jag gillar med det svenska språket är möjligheten att skapa långa sammansatta ord). Styrelsen beslutade hur som helst (bland annat) följande:

Provvalet ska gå till så att alla med rösträtt får sätta ihop en helt egen röstsedel med (upp till) 22 namn. Den som önskar, kan också lista (upp till) fem namn som han/hon inte önskar se på valsedeln. De ihopsatta valsedlarna vägs sedan samman med Condorcet eller någon annan ansedd hellistevärdering till resultatlista eller resultatlistor från provvalet.

Jag tittade aldrig särskilt mycket på dokusåpan Villa Medusa när den gick på TV. Mest för att det var ett genuint dåligt program. Men det jag kommer ihåg av det hela är att deltagarna fick dela ut vita och svarta kameler till varandra. Vita till dem som de gillade, och svarta till dem de ogillade. Vad för effekt de här kamelerna sedan fick för mottagarna kommer jag inte ihåg.

Men i grund och botten handlade det ju om att skapa en stämning där det naturliga är att man pekar ut och synliggör de personer man ogillar samtidigt som man lyfter fram dem som man gillar. Ett sätt till rationaliserad mobbning inom gruppen. Och nu har partiets styrelse alltså beslutat att det är något som piratpartiet ska ägna sig åt när vi tar fram våra riksdagsvalsedlar. Det räcker inte med att folk ska få rösta på dem som de gillar, nej de ska även få möjligheten att ge en känga åt dem som de ogillar.

Det lite märkliga med det hela är att beslutet inte tydliggör vilken effekt dessa svarta kameler ska få, det säger ju faktiskt att det är de ihopsatta vallistorna som ska vägas samman till ett resultat. Och kamelerna listas ju inte på de vallistor som medlemmarna får sätta ihop utan listas separat om jag inte helt missförstått beslutet (eller att styrelsen bara formulerat sig väldigt otydligt).
Det får mig att tro att det är idén om att man ska få ge en smocka till dem inom partiet man stör sig på som var det viktigaste när beslutet togs, inte någon principiell tanke om att man skulle kunna flytta folk både upp och ner på listan.

Själv är jag inte ett dugg intresserad av att få reda på hur många inom partiet som tycker illa om mig, vilket gör att den kluvenhet som jag har känt inför att kandidera till riksdagen 2010 nu enkelt har avgjorts. Med det här systemet finns det helt enkelt ingen chans i världen att jag kandiderar till riksdagen nästa år. Vill folk hacka på mig får de snällt leta sig hit till min blogg och ge sig på mig i kommentarsfältet, jag tänker inte göra det lättare för dem genom att ställa upp på att ta emot några svarta kameler från arga medllemmar som ogillar mitt sätt att föra partiets sak framåt.

Men det sorgliga är att jag inte är bättre än någon annan. När vi väl ska sätta riksdagsvalsedelslista nästa år kommer jag, som förmodligen alla andra, givetvis ta chansen att dela ut mina svarta kameler till personer jag tycker inte är lämpade att företräda partiet.

Och samtliga mina svarta kameler kommer gå till dem i styrelsen som tyckte att internmobbning var rätt modell för piratpartiets framtagande av valsedlar.

Regeringens agerande kring telekompaketet

Jag hade egentligen tänkt sova för länge sedan, så det här blir ett kort inlägg. Men jag vill göra alla uppmärksamma på Christian Engströms väldigt välskrivna artikel om telekompaketet i dagens sydsvenskan, och regeringens agerande i frågan. Precis som Christian ställer jag mig väldigt undrande till hur det kan komma sig att en centerpartistisk eu-parlamentariker och en centerpartistisk minister kan komma att driva två helt olika linjer i frågan om huruvida medborgares rätt att inte stängas av från nätet, tillägg 138, bör ingå i telekompaketet eller inte.

Piratpartiet lovade under valrörelsen att verka för ökad insyn i EUs maskineri. Det här är ett väldigt bra initiativ. En stor eloge till Christian Engström för det!

Piratpartiet är här för att stanna

Det finns en myt inom piratpartiet som är särskilt stark. Det är myten om att vi kommer upplösas när vi fyllt vårt mål. Myten har funnits inom partiet ända sedan starten, och var nog fundamental för att partiet över huvud taget skulle lyckas etablera sig. Piratpartiet har alltid haft en sund skepsis till politikens roll i samhället (även om den ibland dessvärre spillt över i orättfärdigt politikerförakt) och då är det lättare att rättfärdiga beslutet att själva ge sig in i politiken om man kopplar det till en bild av att det enbart ska ske under en begränsad tidsperiod och att det endast sker utav nödvändighet.

Men det är utan tvekan en myt som aldrig kommer att realiseras. Piratpartiet kommer aldrig att en dag stanna upp, titta sig omkring och säga: "Nä, vet ni vad grabbar? Det verkar som om vi gjort det vi skulle. Nu tror jag att det är dags för oss att sluta med det här och gå tillbaks till våra IT-jobb".

Skälen till detta är flera. Det kanske allra viktigaste skälet är det enklaste. Ingen får alltid som den vill. Som statsvetaren Henrik Oscarson skriver i en bloggkommentar: ingen vinner alla strider i en demokrati. Det betyder att vi aldrig kommer få igenom allt vi vill förverkliga. Aldrig. Det är givetvis enormt tråkigt att tänka så, men det är den bistra verkligheten. Det betyder inte att man ska ge upp rakt av, för jag är helt övertygad om att man vinner betydligt färre segrar om man inte kämpar alls. Men det är inte relevant att diskutera ett avvecklande av partiet efter tidpunkten aldrig. Det blir bara absurt och kontraproduktivt.

Ett annat skäl är att Piratpartiet inte längre består av de personer som drog igång det. Visst är vissa kvar ända från början. Och vissa av oss som tillkommit har varit med så länge nu att det nog upplevs som om vi varit med ändra från början. Men det har alldeles tydligt skett en attitydförändring inom partiet. Allt fler talar om vikten av ett kunskapssamhälle, och hur vår politik kan tillämpas på andra områden än de vi gör idag. Här tjänar vi på att göra en jämförelse med miljöpartiet som också började som ett fokusparti, men som idag, ett par decennier senare har utvecklats till att ha en politik inom alla frågor.

Jag tror inte att breddningen inom Piratpartiet kommer att ske lika snabbt som inom miljöpartiet och inte heller att den kommer att gå lika långt, just eftersom vi medvetet valt att se vår position som fokusparti som en styrka, men jag tror att den kommer att komma. Och jag tror att det är bra. Men framför allt tror jag att det är bra att utvidgningen kommer att ske långsamt, för det innebär att det förhoppningsvis kommer hinna skapas konsensus kring de frågor vi expanderar till att beröra, och att vi minimerar risken för splittringar inom partiet kring nya frågor.

Med detta sagt är det givet att en breddning inte kommer att ske helt smärtfritt. Visst gör det ont när knoppar brister, som någon en gång skrev i en dikt. Det kommer säkerligen bli en del tandagnissel var gång vi väljer att applicera vårt piratfilter på ett nytt politiskt område, men det kommer säkerligen med tiden bli lika mycket tandagnissel om vi avstår. Det viktiga är att ha ett fungerande interndemokratiskt system för hur breddningen ska ske, så att inte enstaka företrädare kan driva igenom sina egna åsikter i partiets namn utan att ha stöd från medlemmarna.

Slutligen vill jag bara säga att det känns skönt att vara tillbaks från semestern. Precis som Piratpartiet är jag här för att stanna.