Kurslitteraturen upphovsrättsstridens nästa slagfält?

I maj för ett drygt år sedan valdes jag till vice ordförande för Uppsala studentkår på ett mandat från kårpartiet Piratstudenterna. När jag tillträdde fick jag frågan vad piratrörelsen hade att göra i kårpolitiken, och om sanningen ska fram så hade jag inte en alltför klar bild av exakt hur vår politik skulle fungera i studentrörelsen.

Men efter en termin, när det närmade sig jul, fick jag det slutliga beviset för att vår strategi hade varit riktig. Sveriges förenade studentkårer (SFS), en samarbetsorganisation för merparten av sveriges studentkårer, skickade en julklapp till samtliga ordföranden i organisationens medlemskårer. Men det var ingen kaffemugg med ett käckt budskap som vi fick i present. Det var boken Varför dog Bellman? av Göran Hägg. Och skälet att de gav bort just den boken var att organisationen som låg bakom framtagandet av boken, Föreningen Svenska Läromedel (FSL), varit givmilda nog att förse SFS med tillräckligt många exemplar av boken för att de skulle kunna sprida den vidare. För de som undrar är boken en propagandaskrift för vikten av en striktare upphovsrätt. I samma givmilda anda sponsrade FSL även SFS fullmäktigemöte som i år hölls i Göteborg. I den väska som delades ut till alla delegater från SFS medlemsorganisationer låg givetvis ett exemplar av boken Varför dog Bellman?

Men varför vill då FSL att en samling spridda kårpampar runtom i landet ska övertygas om vikten av en striktare upphovsrätt? Här måste jag tillåta mig att spekulera.

Det första och kanske det mest rättframma skälet är att dagens kårpolitiker är morgondagens politiker. Framför allt inom socialdemokraterna och folkpartiet verkar kårengagemang vara en smidig gräddfil in i rikspolitiken, men även de övriga partierna har sin beskärda del av före detta kårpolitiker. Att då färga dessa blivande politikers åsikter i god tid innan de slagit igenom inom sina respektive partier måste ses som en klok framtidsinvestering.

En annan anledning är att studentrörelsen förmodligen uppfattas som en betydligt mer opartisk aktör i upphovsrättsdebatten än vad FSL är. Ett uttalande om vikten av en mer restriktiv upphovsrätt som kommer från studentföreträdare kommer helt enkelt uppfattas som fri från egenintressen av både beslutsfattare och folk i allmänhet. Samma sak är knappast fallet när förlagen beklagar sig över sina förlorade presumptiva intäkter vars ickeexistens ska ha orsakats av piratkopieringen.

Den viktigaste aktören inom studentrörelsen på nationell nivå är utan tvekan SFS och så sent som för ett par dagar sedan återfanns ett uttalande från den nuvarande ordföranden Moa Neuman i en artikel i Dagens Nyheter. Artikeln måste nog ses som ett rent beställningsjobb från förlagsvärlden vilket Moa givetvis måste varit väl medveten om när hon gjorde sitt uttalande.

Till historien hör att SFS vice ordförande mellan 2004-2006, Lotta Ljungquist, uttalade sig skeptiskt i Svenska Dagbladet till den förändring av upphovsrätten som genomfördes 2005. Idag däremot jobbar samma Lotta Ljungquist på FSL. Hennes arbetsuppgifter är att vara är projektledare för föreningens upphovsrättsarbete, pressansvarig samt samordna föreningens externa kontakter och opinionsbildningsarbete. Ett arbete hon uppenbarligen redan påbörjare i praktiken då hon fortfarande jobbade på SFS. Sedan dess har FSL regelbundet mixat budskapet att studiemedlet måste höjas med att upphovsrätten måste värnas.

Ett ytterliggare belägg för att bokförlagen vill värva studentrörelsen i sin kamp för en mer restriktiv upphovsrättslagstiftning fick jag när de kontakter jag fortfarande har på Uppsala studentkår skickade nedanstående mail vidare till mig:

Hej,

Skickar enligt överenskommelse ett diskussionsunderlag för debattartikeln som Förläggareföreningen står bakom. Tanken är att den ska vara undertecknad av rektorer, professurer, studentorganisationer samt Förläggareföreningen själva. Har ni någon kommentar/något att lägga till? Är detta något som er organisation kan tänka er att stå bakom?

Personen som skickade mailet jobbar på PR-företaget Springtime. Uppenbarligen har de anlitats av Svenska Förläggareföreningen (SvF) för att bistå dem i lobbyarbetet för en mer restriktiv upphovsrätt. Kopplingen mellan FSL och SvF är ganska tydlig. De har bägge kontor på samma adress och bägge organisationerna har juristen Caroline Lagercrantz Nordstrand bland sina anställda. Så vi kan nog räkna med att idén om att utnyttja studentrörelsen i lobbyarbetet diskuterats och samordnats mellan organisationerna.

Den debattartikel som refereras till i mailet innehåller den vanliga gamla skåpmaten om branschens nära förestående undergång blandat med varnande ord om hur hela utbildningssverige kommer utarmas när de stackars kurslitteraturförfattarna inte längre har råd att skriva kurslitteratur. Är någon intresserad av att läsa den så kan ni hojta till så skickar jag över den.

Det är värt att notera att i princip samtliga argument som förs fram av förläggarbranschen mot en generös upphovsrättslagstiftning när det gäller icke komersiella syften även kan användas för att argumentera mot att universitetsbiblioteken ska ha kurslitteraturen bland sina böcker. Även utlåningar från universitetsbiblioteken innebär ju en potentiell utebliven försäljning och därmed en förlust av en potentiell intäkt för författaren.

Förhoppningsvis kommer studentrörelsen inse detta och upptäcka att kampen för en generösare upphovsrätt kring icke komersiell spridning av kurslitteratur egentligen enbart är en modernare variant av kampen för bra tillgång till kurslitteratur vid universitetsbiblioteken. En kamp som de flesta studentkårer bedrivit länge.

Anna Troberg och Rasmus Fleischer har bägge skrivit läsvärda inlägg om artikeln i DN.

Studiebesök på FRA?

Jag läser att den moderata riksdagsgruppen har varit på studiebesök hos FRA ute på Lovön. Det hela var på initiativ av Ulrika Karlsson, moderat riksdagsledamot från Uppsala. Jag hade nöjet att diskutera upphovsrätt med Ulrika som hastigast under Almedalsveckan, och även om jag håller med henne lika lite i den frågan som jag gör i FRA-frågan så måste jag säga att jag tycker att hennes genuina vilja att sätta sig in i de frågor som hon diskuterar är beundrandsvärd.

Så jag tror att jag ska försöka kolla upp om en delegation från Piratpartiet får samma möjlighet att åka ut till Lovön och få en guidad tur.

Jag vill även passa på att tipsa om den blogg som vänsterpartiet har satt upp för att diskutera fildelningsfrågan efter att deras senaste kongress biföll en upphovsrättsreformistisk motion.

Via Johanna Nylander så uppmärksammas jag även på att EU bland annat föreslår en förlängning av de så kallade relaterade rättigheterna till 95 år efter tillkomsten. Det rör sig alltså om musikinspelningar och liknanden som inte direkt skyddas av den vanliga upphovsrätten. Givetvis är det kommissionen som ligger bakom förslaget som finns att läsa i sin helhet här. Kommer förhoppningsvis kunna återkomma med en mer ingående analys av förslaget.

Gamla tankar

Innan jag började blogga så sysslade jag med helt andra saker. Jag skrev nätdagbok där jag blandade beskrivningar av vad som hände i mitt liv med inlägg om mina åsikter.

Idag när jag gick igenom gamla inlägg fann jag följande stycke som stämmer lika bra idag som när jag skrev det för ett drygt år sedan. Så jag beslöt mig för att lyfta över inlägget hit till bloggen:

Den oundvikliga utvecklingen

Det är lite märkligt hur jag, som alltid förespråkat förekomsten av slumpen, den fria viljan och alltingets relativism, finner mig allt oftare föra en snarast deterministisk retorik när det gäller fildelningsfrågan. Men jag kan inte låta bli att känna djupt inne att slaget faktiskt är vunnet. Att historien oundvikligen kommer svepa bort dagens upphovsrättsmonopol i den tidvattenvåg som den digitala utvecklingen startat.

Det kvittar hur många anmälningar som görs mot enskilda fildelare, eller hur många poliser som utbildas av reprersentanter från MPA, tekniken finns, och insikten om att fildelning inte bara är ett nödvändigt ont, utan rent av något positivt börjar sakta etsa sig in i folkmedvetandet.

Även om det kan vara svårt att mitt i stormen kunna uttala sig åt vilket håll vinden blåser känner jag ändå att jag står på säker mark när jag proklamerar att framtiden tillhör fildelningen och den fritt spridda kulturen. Om tjugo år kommer jag kunna luta mig tillbaka och peka på de där åren i början av det tjugonde århundradet och säga att där, där började framtiden.

Jag bloggar, alltså finns jag

Blev tipsad om att titta på en sida hos knuff.se där knuffpoäng redovisas. Det går att se en tydlig trend att piratpartister placerar sig väldigt bra på listan. Det kanske inte är så konstigt. Den stora frågan i bloggosfären just nu är ju fortfarande FRA-lagen och där har vi ett stort förtroendekapital eftersom vi argumenterat mot lagen långt innan det blev en stor fråga.

Noterar även att StoppaFRAlagen.nu och Piratpartiets hemsida kvalat in på listan utan att vara bloggar i ordets traditionella mening.

Jag diskuterade med hänsyn till Knuffpoängen bloggande med ett par Piratpartister och Ricks kommentar var "Jag bloggar för att jag kan och vill." Det fick mig att börja fundera på vad som driver folk att lägga ner timmar med att blogga. Är det enbart viljan att skapa något? Eller viljan att folk ska läsa det man skrivit? Är det kanske så att det helt enkelt finns olika motiv för folk att blogga?

Jag tror att om man frågar alla bloggar om varför de bloggar kommer man få mängder av olika svar. Men samtidigt tror jag att det finns en underliggande gemensam nämnare till varför folk bloggar. Nämligen den sociala funktion som bloggen fyller. Bloggen sätter bloggaren i ett socialt samanhang. Oavsett om det enbart är för mig själv eller för alla läsarna så fyller bloggen en funktion av att definiera bloggaren. Genom att beskriva sin omvärld beskriver bloggaren egentligen sig själv.

Och genom att beskriva omvärlden förändras den. Bloggandet har blivit en del av det sociala landskapet. När vi läser och skriver bloggar är vi inte längre passiva observatörer, vårt bloggande blir en del av samhällsstrukturen och påverkar, och påverkas av, den.

Jag tror att inom ett par år kommer frågan om varför folk bloggar inte längre vara intressant. Då kommer den intressanta frågan vara vad det är som får vissa människor att inte blogga.