Björn Flintberg skrev för ett tag sedan att han hade svårt att ta piratpartiet på allvar. Igår följde han upp med kritik av Ricks ledarskap.
Jag lovade redan efter det första inlägget att svara honom, men sedan kom andra saker ivägen, och det drog ut på tiden. Men nu tagit tag i saken och tänker försöka bemöta den kritik mot Piratpartiet som Björn framför i sitt första inlägg. Det andra får vänta ytterliggare någon dag.
Den genomgående kritiken från Björns sida är som jag förstår den att vi inte har någon ideologi. Han skriver:
Men mitt svar blir att en ideologi är mer än en uppsättning idéer om hur specifika problem ska lösas. En ideologi är ett synsätt, en etisk-moralisk-kulturell grundsyn som innefattar såväl vision som metod. Den ska gå att applicera på vilket nytt problem och ämne som helst.
Jag förstår vad Björn menar, däremot håller jag inte med honom. Ideologin är visionen och en syn på hur samhället är beskaffat. Metoden blir en konsekvens av ideologin men behöver inte nödvändigtvis vara en del av ideologin som sådan. Exempelvis så fanns det både socialister som förespråkade revolution som metod och socialreformister som ville verka inom det parlamentariska systemet för att skapa ett socialistiskt samhälle. De hade (då) samma ideologiska grund, men väldigt olik metod.
När det gäller just grundsynen på hur samhället fungerar så vidhåller jag vad jag tidigare skrivit om att det är något som håller på att växa fram inom piratrörelsen, och att en sådan grundsyn inte är något som behöver finnas fix och färdigt innan ett parti bildas. Faktum är att ideologier aldrig blir helt färdiga, de förändras ständigt av att nya personer tolkar dem.
När det gäller applicerbarheten på alla samhällsproblem håller jag inte alls med om Björns analys. Problemet vi har idag är att de flesta partier bygger sin politik på ideologier som togs fram för att förklara andra samhällsproblem än de som den kommunikationella revolutionen har skapat. Därför fungerar de dåligt när de ska appliceras på dagens digitala förutsättningar.
Enligt Björns högt ställda krav på ideologi ser jag faktiskt inte att det finns en enda fungerande ideologi här i världen. Det är givetvis ett orimligt antagande och alltså finner jag att Björns kriterie att en ideologi ska vara tillämpbar på allt är orimlig.
Det intressanta när man läser Björns vidare reflektioner i det första inlägget är att han menar att vi måste bredda oss för att kunna komma in i riksdagen och jämför oss med miljöpartiet. Men miljöpartiet ansågs vara ett enfrågeparti långt efter att de kommit in i riksdagen. Och de har fortfarande inte nått till ett sådant läge att deras "gröna filter" är tillämpbart på alla samhällsfrågor. Detta trots en medveten ansträngning från deras sida mot att breddas.
Jag är själv väldigt imponerad av hur miljöpartiet utnyttjat sin position i vårt parlamentariska system för att få politisk genomslagskraft, men det innebär inte per automatik att alla andra nyetablerade partier bör använda samma metod. Det finns helt enkelt inget som säger att samma lösning fungerar för alla. Piratpartiet har sin vågmästarstrategi och sina fokus. Huruvida det är något som kommer fungera i längden kan varken jag eller Björn uttala oss om med säkerhet. Men med tanke på att Piratpartiet i dagsläget är större än miljöpartiet verkar jag inte vara ensam om att tro att det är en lyckad lösning.
Björn har dock även en annan invändning mot vår vågmästarstrategi:
Och även om den ökände piraten Jack Sparrow sa: "Take what you can - give nothing back", så fungerar inte ett socialt nätverk. Man måste ta ställning för eller emot människor om inte annat. För även Piraterna har ett liv utanför fildelningen. Även Piraterna behöver barnbidrag, vill starta företag eller bygga hus. Och i de frågorna kommer de ha en åsikt. Det kommer krävas den mest härdade niosvansade partipiskan vinande över öronen för att inte medlemmarna ska vilja rösta med högern eller vänstern.
Givetvis kommer partiet tvingas ta ställning. Men vi kommer göra det utifrån vår vågmästarstrategi. Och jag tvivlar på att vi behöver den stenhårda partipiska som Björn beskriver. För vår övertygelse är att genom att följa vågmästarestrategin får vi maximalt genomslag för våra frågor. Den övertygelsen räknar jag med att samtliga våra framtida riksdagsledamöter kommer att dela. Givetvis kommer media och tyckare försöka placera in oss i det ena eller det andra facket. Där har vi en pedagogisk uppgift i att förklara att den uppdelningen inte är relevant för att beskriva oss som politiskt fenomen.
Man kan absolut säga att det handlar om mänskliga friheter och rättigheter, att det handlar om upphovsrätt och fildelning. Men om man vill ha att "informationsfrihetsfilter" som sin ideologi, då måste man applicera den även på alla andra samhällsfrågor för att få en egen politisk identitet.
Annars är man inget parti, bara en lobbyorganisation.
Det finns faktiskt inget som säger att man måste applicera ett och samma filter i alla frågor. Ska jag skriva en filosofisk bok kan det finnas ett behov av stringens i hur jag uppfattar samhället, men politik är betydligt oftare en fråga om förhandlingar och kompromisser. Genom att reducera våra åsikter skapar vi ett större förhandlingsutrymme. Man kan givetvis kritisera detta, men det ändrar inte på faktumet att Piratpartiet är ett parti. För att bli ett parti måste man nämligen inte följa Björns kriterier för vad som är ett parti. Det enda som krävs är att man registrerar sig som ett parti och ställer upp i val. Det har Piratpartiet gjort, och det kommer vi fortsätta göra. Det ska bli intressant att se om Björn fortfarande kommer förneka att vi är ett parti när vi finns representerade i Europaparlamentet.
Ett litet stickspår förresten. Det vore trevligt om Björn ville svara på vilken stringent och heltäckande ideologi som junilistan följer. För om de inte har någon sådan undrar jag om inte deras valresultat i förra Europavalet emotsäger Björns tes om att det krävs en stringent heltäckande ideologi för politiska framgångar.
Det kan vara skönt att vara Pirat. Men särskilt ansvarstagande är det inte så länge man inte kan berätta för mig vad man tycker om svenska utbildningsväsendet, om digitala lärandemiljöer, om skolbudgeten i min kommun eller vilka villkor som ska gälla för företagande och entreprenörsskap i en Piratvärld.
Det är faktiskt inte alltid särskilt skönt att vara pirat. Det är mest ett evigt slit, ifrågasättande och misstro från personer som menar att om man är engagerad i ett nytt politiskt projekt är man en suspekt individ. Men det är värt det. Vi kommer att göra världen till en bättre plats. Vi kommer revitalisera demokratin och reformera det immaterialrättsliga systemet så det ligger i linje med att maximera människors rätt till kultur och kunskap. Vetskapen om att vi kommer göra en skillnad gör det värt allt hårt arbete. Och visst, då är det faktiskt skönt att vara Pirat. Och jag skulle vilja hävda att det även är ansvarstagande.
Ingen människa eller organisation kan lösa alla problem. Även riksdagspartierna väljer ut ett antal frågor som de fokuserar på vid olika tillfällen. Att kräva att alla politiker kan ge svar på alla frågor blir därmed ett orimligt krav som leder till att ingen kan göra något eftersom ingen lever upp till den tröskel som man måste nå för att anses ha ett legitimt mandat att driva politik.
Jag kan berätta för Björn vad jag tycker om det svenska skolväsenet, min moster är gymnasielärare och vi har haft många och långa diskussioner kring hur skolan ser ut. Jag kan även berätta om min syn på digitala lärandemiljöer eftersom jag varit inblandad i den studentpanel som är knuten till Uppsala Learning Lab. När det gäller skollbudget, företagande och entrepenörsskap är det däremot sämre ställt från min sida. Men för de pirater som sitter i riksdagen efter valet 2010 kommer de åsikterna inte vara relevanta. Vi har redan gjort upp om vilka frågor vi ska driva, och lämnar över resten till de andra partierna. På samma sätt tvingas partierna inom respektive allians välja vilka av sina frågor de ska förhandla igenom när de väl sitter i regeringsställning. Skillnaden mellan oss och de andra partierna när det gäller den biten är faktiskt egentligen enbart att vi redovisar våra prioriteringar tydligare än dem redan före valet.
Men jag är övertygad att den dag det sitter pirater i olilka kommunfullmäktige kommer de ha åsikter om många av de frågorna. Möjligen inte samma åsikter dock. Det är fullt rimligt att pirater i olika kommuner med olika förutsättningar kommer till olika lösningar om hur de vill verka för ett bättre informationssamhälle. Givetvis kommer de få redovisa sin syn på den frågan i sina kommunala valkampanjer före valet. Vågmästarstrategin är en strategi för riksdagspolitiken, den är inte helt tillämpbar på EU-nivå, och den är inte tillämpbar på kommunal nivå.
Man kan tycka att man själv vill bli pirat för att man brinner så för dessa få frågor de driver. Och många "kan tänka" sig att rösta på Piratpartiet. Men man kommer inte göra det. För piratpartiets frågor berör 1-5% av människors vardag. Och i valet mellan ett parti du håller med till 90% som har svar på frågor som berör 2% av ditt liv, eller ett parti du håller med till 60% som har svar på frågor som rör 90% av ditt liv, vilket skulle du välja?
Jag håller inte med alls i den bedömningen. Piratpartiets frågor berör personer dagligen i hög utsträckning. Det berör dig när du handlar medicin, när du läser din tidning, när du utbildar dig, när du övervakas av kameror på bussen. När staten gör ett sociogram över dina kontakter etc.
Hur många som sedan faktiskt inser vikten av våra frågor får vi se på valdagen. Själv har jag gott mod om att 2009 och EU-valet kommer bli en framgång för piratrörelsen. Jag kandiderar till Europaparlamentet för Piratpartiet eftersom jag är övertygad om att våra frågor är viktiga nog att ta oss till Bryssel.
Men jag vill räcka ut en hand till Björn och andra som säger sig sympatisera med våra frågor men vill se ett informationsfrihetsfilter på alla frågor. Gå med i partiet, dels för att vi faktiskt är de enda som applicerar filtret ni eftersöker på några frågor alls, och dels för att ni har betydligt större chans att få oss att inse behovet av ett breddat fokus inom partiet än utanför.
Vi vill anpassa politiken till informationssamhällets verklighet. Vill ni också det är det väl bättre om vi gör det tillsammans? Även om vi inte är helt eniga om metoderna.
6 kommentarer:
Väl svarat, även om en del repliker mer var teori och inte adresserar det realpolitiska problemet, jag får dock vänta med replik då jag är på väg till London i skrivande stund. Tack för utförligt svar.
Exakt vad ser du som det realpolitiska problemet?
Två snabba kommentarer.
1. Vad gäller ideologier generellt så kan man idag konstatera att Tingsten har fått rätt, ideologierna är döda. Om man nu inte som de nya moderaterna upphöjer pragmatism till ideologi.....
2.Hur Flintberg kan få frågor om integritet,demokrati, privatliv och övergripande rättssäkerhet till att vara frågor som berör 1-5% av befolkningen är för mig helt obegripligt.
Inte nog med att dessa frågor berör 100% av befolkningen, de är dessutom så viktiga och centrala i en demokrati att utan en diskussion i dessa frågor så skulle den demokrati vi känner och lever i, imorgon vara ett minne blott.
Hurpass ideologiskt heltäckande de olika partierna är varierar. Själv ser jag centerpartiet som totalt i avsaknad av ideologisk linje. Man har tillägnat sig liberalismen för att dölja den nakenhet som kom sig att partiet som var en intressegrupp för bönder och landsortsbefolkning förlorade sin roll när bönderna minskade i antal. Men man kan inte förklara varför ett till liberalt parti behövs vid sidan av fp. (Jag bortser nu från att fp håller på att släppa liberalismen till förmån för en grumligare ideologi.) Centern finns nu bara för att centern har en historia och inte så lätt bara upphör. Ingen skulle drömma om att nyskapa centerpartiet om det inte funnes.
Moderaterna... tre ideologier sammanstrålar i ett parti, utan mycket mer gemensamt än misstron mot sossarna och skatterna. Där finns gammelkonservativa, vidare nyliberaler av olika schatteringar från randianska sekterister till Friedmanianer, och så mittenpragmatiker.
Partierna är lika mycket historia som ideologi, ungefär som individer inte kan fångas i ett par tydliga egenskaper utan består i sin krångliga och ologiska utveckling.
I det läget finns det naturligtvis plats för nya partier. Vi kommer i frtamtiden se strider inom piratpartiet mellan de gamla piratfundamentalisterna och pragmatikerna som hellre tar koalitionsplatser än försvarar de radikalaste idéerna, osv.
Carl:
Jag instämmer i att bilden av att Riksdagspartierna följer en tydlig ideologisk hållning är en förenkling och en förvanskning av verkligheten.
Grunden till alla riksdagspartier (utom möjligen miljöpartiet) är väldigt tydligt en social bas sprungen ur en eller flera samhällsgrupper som rättfärdigar sina egenintressen genom att hänvisa till att dessa ligger i linje med en ideologisk tanketradition.
Att förklara ett partis politik utan att beskriva dess historia blir därmed omöjligt.
Junilistan kom in som genom en missnöjesröst, det är inte en särskilt avancerad analys och en som väl inte ses som särskilt radikal.
Jag vet att det låter stort och fint med demokrati, integritet och möjligheten att inte övervakas. Det ÄR viktigt. Men för Sven Svensson och Lena Svensson i Svenljunga, dvs för svensken i gemen, som inte läser politiska bloggar utan får nyheterna via Metro, TV4 och Aftonbladet exempelvis, är kanske frågor som "hur ska vi ha råd med dagisavgiften för vår yngsta", "hur ska Lena hitta nytt jobb nu när hon blev uppsagd efter mammaledigheten?" och "hur ska vi få ner brottsligheten i vår närmiljö" upplevas som större och viktigare för väljarna.
Jag menar att resonemangen utgår ifrån att riksdagsledamöter i PP och andra partimedlemmar har en lika stark syn på vågmästarstrategin och de viktiga kärnfrågorna. Men alla som ska rösta på PP om man vill in i riksdagen kommer inte vara partimedlemmar. Då kommer det att krävas mer än "vi har ingen åsikt i frågan XXX" när man står i Tv-studion och intervjuas.
Skicka en kommentar