Jag hamnade i en diskussion på Twitter med Christian Valtersson från Miljöpartiet angående huruvida vi skulle våga stå upp för vårt principprogram gällande skyddet av mänskliga rättigheter eller om vi skulle mörka på den punkten i hopp om att vinna röster från Sverigedemokraterna. Frågan baserades på att både vi och Sverigedemokraterna har starkt stöd bland unga män (SD har dock svagare stöd bland unga män än vad Miljöpartiet själva har).
Döm om min förvåning då jag mitt under vad jag upplever som ett samtal ser att Christian har bloggat om vårt twittersamtal som om det var över och jag slingrat mig från hans fråga. Själv hade jag upplevt det som att jag ifrågasatte de premisser han byggde sin fråga på, eftersom jag ansåg att själva frågan vilade på felaktiga antaganden. Vilket jag hoppas att samtalet skulle leda fram till.
Måste säga att det kändes minst sagt olustigt att inte få föra samtalet dit, utan istället bli beskylld för att slingra mig mitt under samtalet. Men när Christian sedan tar i från tårna och som slutkläm retoriskt försöker antyda att Piratpartiet under EU-valet medvetet försökte sno åt oss väljare från Sverigedemokraterna passerade han förbi vad jag anser vara anständighetens gräns. Vilket känns jäkligt trisst. För frågan han ställer, hur pass långt vi inom Piratpartiet är beredda att gå för att försvara de mänskliga rättigheter vi värnar om, är en bra fråga. Som förtjänar ett bra svar. Och även om Christian, genom sin låga diskussionsstil, kanske inte själv längre är förtjänt av svaret på sin fråga så är faktiskt väljarna det.
För den som är nyfiken är alltså formuleringen som fick mig att se rött följande (min kursivering):
Tänker piraterna försvara mänskliga rättigheter för alla människor, oavsett ursprung, eller tänker man fortsätta försöka konkurrera om SD-väljarna?
Lågt Christian! Du kan bättre än så.
