Vilket informationssamhälle vill vi ha?

För över tjugo år sedan myntades begreppet informationssamhället i den svenska samhällsdebatten. Men det skulle dröja tills 2000-talet innan man skulle inse att det inte finns endast finns ett informationssamhälle, det finns två.

Det ena informationssamhället är ett samhälle som baseras på statlig reglering och kontroll över information och kommunikation. För att tillse att ekonomiska särintressen kan profitera på informations- och kulturutbyte urholkas den personliga integriteten i det samhället steg för steg. Vi står med ena foten i det här samhället idag, och politiker och lobbyister gör sitt bästa för att knuffa oss längre ner längs en väg som kommer vara ytterst svår att styra undan från. Det samhället har fått namnet Bodströmsamhället, och Rick Falkvinge har skrivit en läsvärd årskrönika om de steg som Sverige tagit det senaste året mot ett sådant samhälle. Även Claes Arvidsson skriver om det i en ledare i SvD.

Men det finns ett annat informationssamhälle bortom statens kontroll om vi bara vågar ta steget dit. Ett samhälle där kommunikationen inte längre är horisontell från centrala informationscentraler (vare sig de är statliga eller privata) till passiva mottagare utan horisontell mellan medborgare som själva väljer att kommunicera och sprida information, utan central styrning eller censur. Internet är kanske det som folk främst tänker på när man pratar om fri kommunikation, men ett minst lika viktigt inslag är mobil telefoni som ger var och en möjlighet att kommunicera med i princip vem som helst när som helst. Men för att kommunikationen ska vara fri krävs att den skyddas från övervakning och reglering.

Men det krävs politiskt mod att släppa den övervakningsideologi som både de borgliga och socialdemokraterna anammat som sin egen. Det krävs en tilltro till framtiden för att våga lämna den skugga som det inbillade hotet internationell terrorism kastat över Sveriges medborgare och får vanliga människor att inbilla sig själva att bara de har rent mjöl i påsen är det inget problem att staten ska granska deras kommunikation med deras nära och kära.

Det modet och den tilltron finns hos Piratpartiet. Kanske är det för att flertalet av oss har vuxit upp i informationssamhället och därmed inte upplever det som skrämmande och i behov av kontroll och restriktioner. Kanske är det för att vi är medvetna om exakt hur mycket av ens tillvaro som faktiskt kan övervakas idag om man bara låter övervakningsivrarna få allt vad de vill. Oavsett våra olika skäl och vår olika bakgrund har vi enats för att föra kampen för att Sverige ska bli ett föregångsland i det fria informationssamhället istället för ett grått bodströmsamhälle.

Vill du också spela roll? Vill du också hjälpa till att föra samhället undan en spiral ner i en allt starkare övervakningsfundamentalism? Vi behöver all hjälp vi kan få. Bli medlem idag och dra ditt strå till stacken för att vi alla ska kunna se våra barn i ögonen när det är dags för dem att ta över efter oss.

Piraterna tar över

Det känns ibland som om jag kommit bort från vad jag egentligen vill syssla med nu när jag sitter på mitt kontor på kåren och bollar dussinet studentfrågor som visserligen är intressanta, men som inte har något att göra med det framväxande informations-samhälle som jag skulle vilja lägga min tid på. Även om jag kommer kunna trycka in ett lunchseminarium där Pär Ström håller en föreläsning om storebrorssamhällets framväxt som en del av min arbetsdag är det ofta som jag spenderar hela dagar utan att få syssla med mina hjärtefrågor.

Men jag kan i alla fall läsa om dem. Och dagens lästips är en granskande artikel i tidningen Fokus som försöker beskriva den unika svenska piratsituationen med allmän acceptans för fildelning och ambivalenta politiker som slits mellan att följa folkopinionen och att leverera beställningslagar åt lobbyisterna. Samma tidning har även en ledare på ämnet, men det känns inte som om personen som författat ledarartikeln tagit sig samam tid att sätta sig in i ämnet.

Det kan även konstateras att moderaten Karl Sigfrids utspel om att regeringen borde leva upp till vallöftet att sluta jaga fildelare tvingat fram en respons bland de övriga moderaterna, och att denna linje knappast följer den väg som Karl Sigfrid målade upp. För att se om det går att utröna något som kan sägas stå för hela partiet och inte enbart vara inlägg från olika partiföreträdare grävde jag runt på moderaternas hemsida och hittade efter en del letande följande text:

Förutom att åtnjuta ett utökat skydd bör äganderätten också anpassas till samhällsutvecklingen. I dag omfattas inte immateriella rättigheter av grundlagsskyddet, vilket är orimligt i ljuset av den tekniska utvecklingen. Även idéer kan ägas, vilket bör framgå av författningen

Stycket är klippt från en längre text om äganderätt och pratar inte direkt om fildelning. Men att stärka skyddet för immateriella rättigheter går knappast att förena med att legalisera framtidens metoder för kulturutbyte.