Det vuxna piratpartiet? Eller bara lite bättre koll på ljudvolymen?

Rick skrev idag ett inlägg om vikten att ändra tonläget nu när vi faktiskt får komma till tals på ett helt annat sätt än tidigare. Och som ni som läst mitt tidigare inlägg vet så håller jag fullständigt med honom. Och hans timing kunde inte ha varit bättre. Hans insikt kom precis i rätt tid och var precis det som många (men inte alla) ville och behövde höra. Jag skulle inte uttrycka mig som att Piratpartiet har blivit vuxet, men vi har onekligen nått en ny fas i partiets utveckling.

Piratpartiet står idag med ett ben i den kaotiska aktivismen och med det andra på väg in i det politiska etablissemanget. Det är en balansgång, och det kommer krävas mycket av oss för att vi ska kunna fortsätta att vara trovärdiga i bägge lägren. Men jag tror att vi kan lyckas. De extremt korta kommunikationsvägarna mellan partiledning och aktiva gör att kunskaps och idé-utbytet går blixtsnabbt inom partiet. Men det gör även att ledningen blir lyhörd för åsikter och signaler från alla delar av rörelsen, och så länge vi inte förlorar förmågan att fånga upp våra aktivas åsikter eller slutar att ta den direkta dialogen med både medlemmar och andra människor som vill kommunicera med oss så tror jag att vi kommer kunna bli det kärl som för vanliga människors tankar och idéer om kunskapssamhället rakt in i maktens korridorer. Och får folk att lyssna. Utan att behöva skrika.

Piratpartiet har tagit ett stort steg framåt de senaste veckorna. Men vi har lång väg kvar att gå innan vi är framme i ett demokratiskt och öppet kunskapssamhälle. Men det är otroligt inspirerande att se att fler och fler vill gå den vägen med oss.

Kunskapssamhället kommer till köpenhamn

Läser i Sydsvenskan att Köpenhamn är på väg att införa ett fritt och öppet trådlöst nätverk i hela staden (tack Kalle Vedin för länken).

Jag tror det är en väg som vi bör försöka följa även i Sverige. visst finns det en risk att det snedställer den fria marknaden inom tjänsten trådlöst internet. Men om man ser tillgång till internet som grundläggande infrastruktur är det en uppoffring värd att göra. På samma sätt som få är upprörda över att det inte råder en fri marknad på kranvatten.

Jag tror att det kan vara av stort intresse för Piratpartiet att i de orter där det finns ambitioner att driva kommunpolitiska plattformar i valet 2010 se över om det inte kan vara intressant att följa i Köpenhamns fotspår.

Henrik alexandersson är dock lite mer skeptisk.

Folkbiblioteken 2.0

Jag har alltid gillat bibliotek. Mest för att jag alltid gillat böcker, och det brukar det ju finnas en del av på biblioteken. Jag gick metodiskt igenom all science fiction och fantasylitteratur som jag hittade på mitt kommunala bibliotek när jag växte upp. Att köpa alla de böcker jag läste var helt enkelt inte en möjlighet. Och var skulle jag ha gjort av alla böckerna? En bra natt kunde jag lätt avverka en tre till fyra böcker innan mina föräldrar uppmärksammade att jag inte sov och kom upp och skruvade ut glödlampan ur min sänglampa.

Men vilken roll kommer biblioteken spela i det nya kunskapssamhället? Finns det ett behov av bibliotek och utbildade biblotekarier när all litteratur kan laddas ned från nätet? Jag skulle vilja hävda att det alltid kommer finnas behov av bibliotek. Dels för att jag tror att boken som artefakt kommer leva kvar väldigt länge, men ännu mer eftersom jag tror att den service som biblioteken ger är viktigare än själva böckerna.

Överför den sevicen till nätet! Föreställ att vart enskilt bibliotek har en torrenttracker på sin webbsida. Trackern som sådan kan säkert centraliseras, men för åtkomstens skull bör det finnas en ingång dit från de olika bibliotekens webbsidor. Och givetvis ska bibliotekarierna finnas där för att ge råd och stöd för den som vill ladda ner något. Det mest omständdiga med att ladda ner saker idag är ju hur böäkit det är att hitta det man vill ha och att veta vilken kvalitét som det man laddar ned har. Med en rikstäckande stab av bibliotekarier som hjälps åt att kategorisera och indexera alla torrentsfiler borde det besväret minskas betydligt.

Folkbiblioteken var instrumentala för att göra Sverige till det kunskapssamhälle vi har idag. Jag tror att de skulle kunna spela en minst lika viktig roll i att bilda allmänheten i hur man kan använda internet för att hitta den kultur man söker. Något som jag ser som nödvändigt om vi ska kunna överbygga de digitala klyftor som finns.

Upphovsrättsproblematiken är större än fildelningsfrågan

Vissa dagar läser man artiklar som gör en glad. Glad för att det finns människor som är pålästa och kunniga om upphovsrättsproblematiken och som har förmågan att formulera sig kring ämnet i skrift. Och få det publicerat. Nicklas Lundblad är en sådan person. Hans artikel i Svenska dagbladet idag gjorde min frukost till en väldigt behaglig upplevelse.

Framför allt ett stycke är värt att lyfta fram:

Fildelningsdebatterna – om vi får kalla dem så – är kanske bara ett preludium till de verkliga politiska striderna om kunskap och information i framtiden.

Inom Piratpartiet är vi medvetna om att fildelningsfrågan egentligen enbart är den synliga toppen på det isberg som immaterialrätten utgör. Och det demokratiska samhället är vår tids Titanic som övertygad om sin egen osänkbarhet gasar på för full maskin framåt. Samma insikt om att informationssamhället skapat nya politiska skiljelinjer hittar vi hos statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker, i deras bok Kampen om Kunskapen. I boken skildras även Piratpartiets framväxt och roll i den nya skiljelinjerna.

Det som Nicklas lyckas med i sin artikel är att lyfta fram den pågående intellektuella diskussion som förs kring upphovsrätten idag, och visa på att effekten av den starka lobbyism för hårdare lagar och ökad jakt på fildelare som upphovsrättsindustrin fört de senaste åren skapar en motreaktion som ifrågasätter immaterialrätten i grunden. Ett ifrågasättande som enligt mig är sunt.

Idag förs diskussionen om upphovsrätt ofta från fel utgångspunkt. Diskussion utgår allt som oftast från dagens immaterialrättssystem som en given sanning som möjligen kan behöva justeras (oftast genom hårdare tag och längre skyddstider). Därför tror jag inte, som Nicklas, att konflikten mellan pirater och antipirater kommer vara överspelad inom den närmsta framtiden. Istället tror jag att vi pirater kommer fånga upp och inkorporera de frågor om kunskapens roll som Nicklas sätter fingret på:

Där det idag till nöds funnits de som klamrat sig fast vid gamla politiska begrepp, uttänjda intill och bortom det meningslösas gräns, som den atavistiska användningen av äganderätten i fildelningsdebatten, måste framtidens skiljelinjer och begrepp bli helt annorlunda. Klassisk partipolitisk ideologi ger liten eller ingen ledning i frågan om hur vi avgränsar och utformar rätten att lära sig, former för kunskapdelning och öppnar forskningens framtid.

Piratpartiet bildades för att svara på de frågor som informationssamhället ställer. När partiet bildades hade fildelningsdebatten egentligen för första gången lyckats ta sig in i det politiska vardagsrummet, helt utan att de gamla partierna visste vad de skulle göra av den. Idag har de, genom upphovsrättslobbyns försorg, kommit fram till att lösningen heter kriminalisering och jakt av det nya och okända. Men det är en ohållbar lösning. Repression får aldrig vinna över kommunikationsfrihet. Så ska vi hitta en hållbar lösning kring immaterialrätten måste vi våga släppa taget om dagens lagstiftning och se på frågan om hur vi värnar om skapandet av ny kunskap och kultur med nya ögon. Och jag instämmer helt med Nicklas när han skriver:

Oavsett om lösningen blir reformer, modeller som mognat fram kring den öppna källkoden, som Hope föreslår, eller ett totalt avskaffande av de ”intellektuella monopolen”, som Boldrin och Levine förespråkar, så är det klart att frågan om immaterialrättens framtid inte är en politisk fluga som kan tigas ihjäl.

Världen är inte samma plats som den var innan internet slog igenom och revolutionerade människors sätt att kommunicera och socialisera med varandra. Informationspolitiken som politiskt område har kommit för att stanna. Piratpartiet har kommit för att stanna. Vi är det enda parti som byggts upp för att kunna svara på de frågor som den kommunikationella revolutionen ställer.

Hjälp oss att göra detta genom att rösta på oss i EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010! Eller varför inte bli medlem och själv bidra med svaren?

En begärd replik till herr Flintberg

Björn Flintberg skrev för ett tag sedan att han hade svårt att ta piratpartiet på allvar. Igår följde han upp med kritik av Ricks ledarskap.

Jag lovade redan efter det första inlägget att svara honom, men sedan kom andra saker ivägen, och det drog ut på tiden. Men nu tagit tag i saken och tänker försöka bemöta den kritik mot Piratpartiet som Björn framför i sitt första inlägg. Det andra får vänta ytterliggare någon dag.

Den genomgående kritiken från Björns sida är som jag förstår den att vi inte har någon ideologi. Han skriver:

Men mitt svar blir att en ideologi är mer än en uppsättning idéer om hur specifika problem ska lösas. En ideologi är ett synsätt, en etisk-moralisk-kulturell grundsyn som innefattar såväl vision som metod. Den ska gå att applicera på vilket nytt problem och ämne som helst.

Jag förstår vad Björn menar, däremot håller jag inte med honom. Ideologin är visionen och en syn på hur samhället är beskaffat. Metoden blir en konsekvens av ideologin men behöver inte nödvändigtvis vara en del av ideologin som sådan. Exempelvis så fanns det både socialister som förespråkade revolution som metod och socialreformister som ville verka inom det parlamentariska systemet för att skapa ett socialistiskt samhälle. De hade (då) samma ideologiska grund, men väldigt olik metod.

När det gäller just grundsynen på hur samhället fungerar så vidhåller jag vad jag tidigare skrivit om att det är något som håller på att växa fram inom piratrörelsen, och att en sådan grundsyn inte är något som behöver finnas fix och färdigt innan ett parti bildas. Faktum är att ideologier aldrig blir helt färdiga, de förändras ständigt av att nya personer tolkar dem.

När det gäller applicerbarheten på alla samhällsproblem håller jag inte alls med om Björns analys. Problemet vi har idag är att de flesta partier bygger sin politik på ideologier som togs fram för att förklara andra samhällsproblem än de som den kommunikationella revolutionen har skapat. Därför fungerar de dåligt när de ska appliceras på dagens digitala förutsättningar.

Enligt Björns högt ställda krav på ideologi ser jag faktiskt inte att det finns en enda fungerande ideologi här i världen. Det är givetvis ett orimligt antagande och alltså finner jag att Björns kriterie att en ideologi ska vara tillämpbar på allt är orimlig.

Det intressanta när man läser Björns vidare reflektioner i det första inlägget är att han menar att vi måste bredda oss för att kunna komma in i riksdagen och jämför oss med miljöpartiet. Men miljöpartiet ansågs vara ett enfrågeparti långt efter att de kommit in i riksdagen. Och de har fortfarande inte nått till ett sådant läge att deras "gröna filter" är tillämpbart på alla samhällsfrågor. Detta trots en medveten ansträngning från deras sida mot att breddas.

Jag är själv väldigt imponerad av hur miljöpartiet utnyttjat sin position i vårt parlamentariska system för att få politisk genomslagskraft, men det innebär inte per automatik att alla andra nyetablerade partier bör använda samma metod. Det finns helt enkelt inget som säger att samma lösning fungerar för alla. Piratpartiet har sin vågmästarstrategi och sina fokus. Huruvida det är något som kommer fungera i längden kan varken jag eller Björn uttala oss om med säkerhet. Men med tanke på att Piratpartiet i dagsläget är större än miljöpartiet verkar jag inte vara ensam om att tro att det är en lyckad lösning.

Björn har dock även en annan invändning mot vår vågmästarstrategi:

Och även om den ökände piraten Jack Sparrow sa: "Take what you can - give nothing back", så fungerar inte ett socialt nätverk. Man måste ta ställning för eller emot människor om inte annat. För även Piraterna har ett liv utanför fildelningen. Även Piraterna behöver barnbidrag, vill starta företag eller bygga hus. Och i de frågorna kommer de ha en åsikt. Det kommer krävas den mest härdade niosvansade partipiskan vinande över öronen för att inte medlemmarna ska vilja rösta med högern eller vänstern.

Givetvis kommer partiet tvingas ta ställning. Men vi kommer göra det utifrån vår vågmästarstrategi. Och jag tvivlar på att vi behöver den stenhårda partipiska som Björn beskriver. För vår övertygelse är att genom att följa vågmästarestrategin får vi maximalt genomslag för våra frågor. Den övertygelsen räknar jag med att samtliga våra framtida riksdagsledamöter kommer att dela. Givetvis kommer media och tyckare försöka placera in oss i det ena eller det andra facket. Där har vi en pedagogisk uppgift i att förklara att den uppdelningen inte är relevant för att beskriva oss som politiskt fenomen.

Man kan absolut säga att det handlar om mänskliga friheter och rättigheter, att det handlar om upphovsrätt och fildelning. Men om man vill ha att "informationsfrihetsfilter" som sin ideologi, då måste man applicera den även på alla andra samhällsfrågor för att få en egen politisk identitet.

Annars är man inget parti, bara en lobbyorganisation.

Det finns faktiskt inget som säger att man måste applicera ett och samma filter i alla frågor. Ska jag skriva en filosofisk bok kan det finnas ett behov av stringens i hur jag uppfattar samhället, men politik är betydligt oftare en fråga om förhandlingar och kompromisser. Genom att reducera våra åsikter skapar vi ett större förhandlingsutrymme. Man kan givetvis kritisera detta, men det ändrar inte på faktumet att Piratpartiet är ett parti. För att bli ett parti måste man nämligen inte följa Björns kriterier för vad som är ett parti. Det enda som krävs är att man registrerar sig som ett parti och ställer upp i val. Det har Piratpartiet gjort, och det kommer vi fortsätta göra. Det ska bli intressant att se om Björn fortfarande kommer förneka att vi är ett parti när vi finns representerade i Europaparlamentet.

Ett litet stickspår förresten. Det vore trevligt om Björn ville svara på vilken stringent och heltäckande ideologi som junilistan följer. För om de inte har någon sådan undrar jag om inte deras valresultat i förra Europavalet emotsäger Björns tes om att det krävs en stringent heltäckande ideologi för politiska framgångar.

Det kan vara skönt att vara Pirat. Men särskilt ansvarstagande är det inte så länge man inte kan berätta för mig vad man tycker om svenska utbildningsväsendet, om digitala lärandemiljöer, om skolbudgeten i min kommun eller vilka villkor som ska gälla för företagande och entreprenörsskap i en Piratvärld.

Det är faktiskt inte alltid särskilt skönt att vara pirat. Det är mest ett evigt slit, ifrågasättande och misstro från personer som menar att om man är engagerad i ett nytt politiskt projekt är man en suspekt individ. Men det är värt det. Vi kommer att göra världen till en bättre plats. Vi kommer revitalisera demokratin och reformera det immaterialrättsliga systemet så det ligger i linje med att maximera människors rätt till kultur och kunskap. Vetskapen om att vi kommer göra en skillnad gör det värt allt hårt arbete. Och visst, då är det faktiskt skönt att vara Pirat. Och jag skulle vilja hävda att det även är ansvarstagande.

Ingen människa eller organisation kan lösa alla problem. Även riksdagspartierna väljer ut ett antal frågor som de fokuserar på vid olika tillfällen. Att kräva att alla politiker kan ge svar på alla frågor blir därmed ett orimligt krav som leder till att ingen kan göra något eftersom ingen lever upp till den tröskel som man måste nå för att anses ha ett legitimt mandat att driva politik.

Jag kan berätta för Björn vad jag tycker om det svenska skolväsenet, min moster är gymnasielärare och vi har haft många och långa diskussioner kring hur skolan ser ut. Jag kan även berätta om min syn på digitala lärandemiljöer eftersom jag varit inblandad i den studentpanel som är knuten till Uppsala Learning Lab. När det gäller skollbudget, företagande och entrepenörsskap är det däremot sämre ställt från min sida. Men för de pirater som sitter i riksdagen efter valet 2010 kommer de åsikterna inte vara relevanta. Vi har redan gjort upp om vilka frågor vi ska driva, och lämnar över resten till de andra partierna. På samma sätt tvingas partierna inom respektive allians välja vilka av sina frågor de ska förhandla igenom när de väl sitter i regeringsställning. Skillnaden mellan oss och de andra partierna när det gäller den biten är faktiskt egentligen enbart att vi redovisar våra prioriteringar tydligare än dem redan före valet.

Men jag är övertygad att den dag det sitter pirater i olilka kommunfullmäktige kommer de ha åsikter om många av de frågorna. Möjligen inte samma åsikter dock. Det är fullt rimligt att pirater i olika kommuner med olika förutsättningar kommer till olika lösningar om hur de vill verka för ett bättre informationssamhälle. Givetvis kommer de få redovisa sin syn på den frågan i sina kommunala valkampanjer före valet. Vågmästarstrategin är en strategi för riksdagspolitiken, den är inte helt tillämpbar på EU-nivå, och den är inte tillämpbar på kommunal nivå.

Man kan tycka att man själv vill bli pirat för att man brinner så för dessa få frågor de driver. Och många "kan tänka" sig att rösta på Piratpartiet. Men man kommer inte göra det. För piratpartiets frågor berör 1-5% av människors vardag. Och i valet mellan ett parti du håller med till 90% som har svar på frågor som berör 2% av ditt liv, eller ett parti du håller med till 60% som har svar på frågor som rör 90% av ditt liv, vilket skulle du välja?

Jag håller inte med alls i den bedömningen. Piratpartiets frågor berör personer dagligen i hög utsträckning. Det berör dig när du handlar medicin, när du läser din tidning, när du utbildar dig, när du övervakas av kameror på bussen. När staten gör ett sociogram över dina kontakter etc.

Hur många som sedan faktiskt inser vikten av våra frågor får vi se på valdagen. Själv har jag gott mod om att 2009 och EU-valet kommer bli en framgång för piratrörelsen. Jag kandiderar till Europaparlamentet för Piratpartiet eftersom jag är övertygad om att våra frågor är viktiga nog att ta oss till Bryssel.

Men jag vill räcka ut en hand till Björn och andra som säger sig sympatisera med våra frågor men vill se ett informationsfrihetsfilter på alla frågor. Gå med i partiet, dels för att vi faktiskt är de enda som applicerar filtret ni eftersöker på några frågor alls, och dels för att ni har betydligt större chans att få oss att inse behovet av ett breddat fokus inom partiet än utanför.

Vi vill anpassa politiken till informationssamhällets verklighet. Vill ni också det är det väl bättre om vi gör det tillsammans? Även om vi inte är helt eniga om metoderna.

Ratad av Helsingborgs dagblad

Jenny Maria Nilsson gav sig in i fildelningsdebatten genom ett inlägg på kultursidan i Helsingborgs dagblad. Ganska snabbt replikerade Gustav Nipe från Piratpartiet på hennes inlägg. Även Sören Sommelius skrev ett svar. Därefter svarade Jenny på bägge inläggen och har sedan beslutat sig för att lämna debatten.

För att bemöta den kritik Jenny framförde i sitt andra inlägg mot piratpartiet så beslöt jag mig för att skriva en debattartikel och se om Helsingborgs dagblads kultursidor var intresserade av att ta in den. Idag fick jag beskedet att det var de inte, då de ansåg att Piratpartiet redan fått komma till tals.

Så istället lägger jag upp min replik här. Vilket ger mig den extra möjligheten att lägga in länkar i texten. Något som jag än så länge inte sett någon debattsida i gammelmedias nätupplagor uppmuntra till. Hursomhelst. Här kommer mitt debattinlägg:

Upphovsrättens utformning är problematisk

Jenny Maria Nilsson replikerar den 21/12 mot de svar hon fått på sin artikel om Ipred som publicerades den 15/12. I förbifarten passar hon på att slänga en känga eller två på piratpartiet.

Det är uppenbart att Jenny inte är särskilt förtjust i vår politik eller våra företrädare. Det är visserligen sorgligt, men förmodligen ingenting som kan ändras på. Att Jenny väljer att kalla den argumentationsträning som vi bedriver inom partiet i syfte att stärka personer utan politisk erfarenhet när de ska konfrontera politker med årtionden av politisk erfarenhet för "papegojmetoden" visar tydligt på en nedlåtande attityd gentemot oss som politisk rörelse. Hennes påstående att det inte går att debattera mot oss på grund av denna "papegojmetod" falsifierar hon ju själv genom sina välformulerade inlägg.

Jenny menar att kärnan i hennes resonemang är följande: ett parti har problem om deras ideologiska ställningstaganden för att uppnå frihet i praktiken innebär tvång för en annan grupp som inte delar deras idéer. Jag är beredd att hålla med om den bilden, även om jag ställer mig skeptisk till användandet av ordet tvång i sammanhanget. Men Jenny har rätt i att det är problematiskt att det finns de som kommer förlora rättigheter som de har idag om vår politik genomdrivs. Hade det inte varit problematiskt hade ju ingen haft skäl till invändningar, och då är det rimligt att tro att de reformer inom upphovsrätten som vi förespråkar redan skulle ha implementerats.

Men innebär faktumet att det finns en problematik automatiskt att de reformer vi föreslår skulle vara dåliga för samhället? Är det så att enbart för att rättigheter som upphovsmännen idag kan göra anspråk på försvagas så måste man förkasta våra idéer? Mitt svar är ett tydligt nej på de frågorna.

För vad är det egentligen vi vill uppnå? Piratpartiet vill reformera upphovsrätten för att öka allmänhetens användarrättigheter, vilket får som konsekvens att upphovsmännens rättigheter minskar. Dessa rättigheter står nämligen i ett motsatsförhållande eller med andra ord: det råder en intressekonflikt.

Under vår moderna historia har upphovsmän och deras distributörer varit organiserade i olika intresseorganisationer medan användarna inte haft motsvarande företrädare. Då man inom statsvetenskapen ofta menar att det politiska utfallet är en konsekvens av olika särintressens styrkeförhållanden är det därför inte förvånande att upphovsrätten utökats i både bredd och djup. Antalet företeelser som faller under upphovsrätten har ständigt ökat och tidsramarna för upphovsrättens längd har förlängts samtidigt som definitionen av vad som ansetts vara ett intrång i upphovsrätten har skärpts. Senaste stora förändringen i Sverige skedde 2005 då privat nedladdning av upphovsrättsskyddat material kriminaliserades.

Piratpartiet menar att dena snedvridning har gått för långt. Den grundläggande insikten om att upphovsrätten måste balanseras mot användarnas intresse av att nyttja och sprida kultur har försvunnit. Redan Victor Hugo, i mycket den moderna upphovsrättens fader menade att i valet mellan författarens upphovsrätt och allmänheten alltid så skulle han alltid ta ställning för allmänhetens rätt till kunskap och information. Men idag är det perspektivet som bortblåst. Användarna har på grund av sin bristande organisering fått se sina rättigheter urholkas. Och för oss i piratpartiet är den utvecklingen betydligt mer problematisk än att upphovsmän förlorar kontrollen över spridningen om vår politik implementeras.

Politik skapar vinnare och förlorare. I konflikten mellan allmänhetens intressen och upphovsmännens så har allmänheten varit förlorare fram tills nu. Det är dags att ändra på det. Piratpartiet är övertygat om att allmänhetens användarrättigheter kan stärkas betydligt utan att det riskerar att underminera samhällets kulturproduktion. Att vissa kulturskapare och de distributörer som byggt sin ekonomiska modell på den nuvarande lagstiftningen blir förlorare i en sådan förändring må vara beklagligt, men samhällsnyttan och allmänhetens intressen väger tyngre.
Mattias Bjärnemalm
Förbundssekreterare Ung Pirat
Kandidat till Europaparlamentet för Piratpartiet

Piratpartiets ideologi: det liberala arvet

Det här är mitt andra inlägg som berör Piratpartiets ideologi. Det första finns här:

Piratpartiets ideologi: tre påståenden

Det liberala arvet

Francis Fukuyama skrev 1992 att historien, genom Sovjetunionens sammanbrott, hade nått slutet. Han menade att den liberala demokratin hade vunnit i och med att det inte längre fanns något annat styrelseskick som utgjorde ett trovärdigt alternativ.

Det går att diskutera Fukuyamas historiesyn. Men att den liberala demokratin har erövrat posten som dominerande politisk doktrin i västvärlden går knappast att ifrågasätta. Visserligen finns det fortfarande företrädare för marxistisk socialism, men de är förhållandevis marginaliserade på den politiska kartan. De idéer som utgör grunden inom den liberala demokratin om maktfördelning, rättstatens överordning över det politiska och behovet av att på konstitutionell nivå säkerställa att vissa individuella fri- och rättigheter inte kan kringskäras av politiska beslut har accepterats och införlivats i så gott som samtliga politiska strömningar i dagens samhälle.

Det är viktigt att poängtera att liberal i det här sammanhanget inte ska sammanblandas med liberalism. Den liberala demokratin är ett fundament även inom socialdemokraterna, miljöpartiet och (numera) vänsterpartiet. Att stötta sig på de idéer som utgör den liberala demokratin kan därmed inte sägas vara en vänster-högerfråga.

Värt att notera är dock att de socialistiska rörelserna vänster om vänsterpartiet däremot brukar benämna den liberala demokratin som borglig demokrati, eftersom de menar att den är ett system för de styrande att säkerställa att de kan behålla makten, vilket är förklaringen till att det från deras politiska perspektiv blir logiskt att klassificera piratpartiet som ett borgligt parti. De använder sig helt enkelt av en annan referensram än samhället i övrigt.

I grund och botten är det alltså faktumet att frågan om huruvida en liberal demokrati är det bästa möjliga statsskicket inte längre är politiskt intressant, som gör att Fukuyama ansåg att historien hade nått sitt slut. Den liberala demokratin hade blivit den sista syntesen. Fukuyama menade att det inte längre skulle vara konflikten mellan olika politiska system som skulle driva på samhällsutvecklingen. De politiska striderna hade flyttat vidare till att behandla innehållet snarare än formen för demokratin.

Problemet för den liberala demokratin är att när det inte längre finns något alternativt system att jämföras med så skärskådas inte längre det egna systemet. Detta har lett till att en urgröpning av själva grunden i den liberala demokratin kunnat ske utan särskilt mycket ifrågasättande. När människor inte längre känt att de fri- och rättigheter de kämpat för att säkerställa sig är under hot har de låtit den stat som skulle stå som garant för dessa rättigheter bli den som monterat ner dem.

Piratpartiet då?
Piratpartiets patos för frågor som rör rättssäkerhet och personlig integritet ska inte ses som ett uttryck för en idé som är unik för piratideologin. Idén återfinns både inom den borgliga liberalismen, hos socialdemokraternas socialliberalism, i miljöpartiets gröna ideologi och hos de frihetliga vänstermänniskornas idéer. Skillnaden är att de andra partierna varit benägna att kompromissa med sina ideal för att uppnå andra politiska mål och för att tillgodose politiska påtryckningar från olika särintressen.

Piraternas intresse för, och insikt i, hur den kommunikationella revolutionen skapat förändrade förutsättningar i samhället gjorde däremot att vi väldigt snabbt insåg att en urholkning av den liberala demokratin pågick. Den frihet som informationssamhället möjliggjorde hade skapat en politisk motreaktion från vissa politiska grupperingar och bolag som ville säkerställa sin kontroll över kommunikationen. Möjligheten till större frihet blev därmed ett incitament till att inskränka friheten, och därmed demokratin.

Således ska piratpartiets fokus på integritetsfrågor ses som en konsekvens av att de värderingar som ligger till grund för den liberala demokratin blivit politiskt allmängods och inbäddat i majoritetens samhällssyn. Att piratpartiet slåss för den liberala demokratin beror på att vi är övertygade om att den hotas av intressen som ser sitt informationsmonopol urholkas. Men att vi slåss för det demokratiska samhälle som vi uppfattar som det enda legitima styrelseskicket gör oss faktiskt inte till pirater, det gör oss till demokratiförespråkare.

Att vi sedan driver frågan hårdare än något annat politisk parti just nu är beklagligt, men en logisk följd av att de inte i samma utsträckning som vi inser hur informationssamhället ställer demokratin inför nya prövningar. Och att de i högre utstäckning än oss blivit en del av systemet och därmed börjat se till systemets bästa före det bästa för dem som systemet är skapat att tjäna.

Kan man vara pirat utan att vara för den liberala demokratin?
Till skillnad från många av mina piratkolleger är jag benägen att svara ja på den frågan. Däremot anser jag det vara omöjligt att dela piratpartiets samhällssyn utan att samtidigt förespråka den liberala demokratin.

Synen på att informationssamhällets framväxt förändrat både de politiska förutsättningarna och människornas förutsättningar att förhålla sig till kunskap och kultur gör oss till pirater.

Vår vilja att använda oss av denna insikt för att säkra att den kommunikationella revolutionen inte leder till att den liberala demokratin raseras inifrån gör oss till piratpartister.

För att förstå distinktionen så bör man förställa sig att piratpartiets ideologi baseras på två fundament som verkar i en form av växelverkan. Det ena är piratideologin och det andra är den liberala demokratin.

Det liberala arvet färgar vår syn på hur informationssamhället bör vara (demokratiskt, öppet, fritt) och vår förståelse för hur informationssamhället fungerar färgar vår bild av hur det demokratiska systemet fungerar idag. Bilden av hur demokratin fungerar idag skapar sedan en upplevelse av att det behövs förändringar för att säkra demokratin i framtiden, och vår piratideologi utgör grunden för vilka förändringar vi anser behöver göras för att säkra den liberala demokratin.

Schematiskt går de två ideerna att separera och analysera, och bägge kan var för sig förekomma i andra sammanhang, men inom piratpartiet har bägge idéerna internaliserats till den grad att de även för oss själva ofta upplevs som oseparerbara.

Piratpartiets ideologi: tre påståenden

Det verkar som om det har blivit dags för oss i piratpartiet att försöka få på pränt just de där grundvärderingarna som förenar oss för att på så sätt kunna visa exakt vilka grundläggande värderingar som utgör stommen för den spirande piratideologin. Ett antal inlägg har skrivits av olika personer kring det här tidigare, varav vissa stycken är värda att lyfta fram som en bakgrund till det här inlägget:

Med denna nyvunna insikt kan man undra vad det kommer bli för politisk ideologi utav piratrörelsen. Piratpartiets utformning som den ser ut idag ser jag nämligen bara som en del av piratrörelsens första fas och att vi i framtiden kommer se en mer heltäckande ideologi med de värderingar som piratpartiet har idag som utgångspunkt. Vi pratar alltså om en helt ny politisk ideologi som inte utgår ifrån de traditionella värderingar som hittills huserat på den politiska arenan. Kanske vi kommer kalla det piratism?
ur: Sammy Nordström: Demokrati 2.0

Om ideologi består av en gemensam världsbild och idealsamhälle med gemensamma värderingar, en viss tolkning av politiska händelseförlopp, och vissa gemensamma föreskrivna lösningar på problemen man ser; isåfall färgas varje dag på “forumet” av ideologiska diskussioner! Den är inte formulerad eller tydligt avgränsad, men den ligger ändå som ett täcke över piratrörelsen.
ur: Simon Rosenqvist: Nästa steg för piratpartiet?

Vad är det egentligen för informationssamhälle som vi vill skapa? Ofta när jag pratar med aktiva pirater runt om i partiet så tycker jag mig märka att det finns en tanke någonstans om hur ett fungerande informationssamhälle bör se ut. Att det kräver en helt annan syn på immaterialrätt är vi till exempel helt överens om. Men än så länge så har ingen lyckats formulera tanken i ord på ett sådant sätt att vi alla känner igen oss. Är det ens möjligt att göra det?
ur: Mattias Bjärnemalm: Piratpartiet Pionjärerna?

Piratideologin går inte att förstå i termer av tidigare politiska skiljelinjer. Vi pratar om informationsetik, om gränsdragning mellan privat och publik information, om kunskaps- och kulturincitament, om dupliceringsinfrastrukturer som är en samhällsutvecklingskatalysator i klass med tryckpressen, om det psykologiska och kollektiva behovet av ett privatliv i ett informationsinfrastrukturellt överflöd, om nya ekonomiska brister och överflöd när information kan dupliceras till nollkostnad, om att insamlad information alltid läcker och konsekvenserna av det, om fri programvara som en politisk demokratikatalysator, och mycket annat. Nya politiska skiljelinjer har redan uppstått och statsvetarforskare har noterat dem.
ur: Rick Falkvinge: Piratpartiets ideologi

Ett betydligt svagare inlägg på samma område är Ricks: Piratpartiets fyra rättigheter som jag visserligen tycker har en del intressanta poänger men som inte riktigt lyckas förmedla det jag upplever som piratpartiets ideologiska kärna. Det finns för övrigt en tråd på vår forum där just ideologifrågan diskuteras. Bara faktumet att tråden finns där, på ett forum som alla kan läsa är enligt mig ett resultat av den ideologi som förenar oss men som vi inte lyckas sätta fingret på.

Mitt försök till att strukturera upp vår ideologi tar sin utgångspunkt i tre påståenden:

• Informationssamhället skapar nya politiska skiljelinjer
• Att dela med sig av kultur och kunskap fyller ett mänskligt behov
• Nätet är en plats

Jag tror nämligen att det är på det här sättet, genom att identifiera påståenden om hur världen fungerar som vi kan vara överens om, som vi kan förlösa en ideologi ur våra politiska principer. Frågan blir då om vi är överens om de här påståendena, och om de är relevanta. Låt mig ta dem i tur och ordning

Informationssamhället skapar nya politiska skiljelinjer
Här lutar jag mig mot Ulf Bjerelds och Marie Demkers bok: kampen om kunskapen. De menar att tidigare politiska rörelser alla har sitt ursprung i någon av de politiska skiljelinjerna centrum-periferi, kyrka-stat, stad-landsbyggd och arbete-kapital. De två förstnämda har sitt ursprung i den nationella revolutionen och de två sistnämda i den industriella revolutionen. Vidare menar de att samhället håller på att genomgå en kommunikationell revolution som skapar två nya skiljelinjer: kunskap-marknad och transnationella nätverk-nationalstat. Centralt i dessa skiljelinjer är kampen om kunskapens innehåll, kampen om rätten till kunskap och kampen om kunskapens räckvidd.

Piratrörelsen har enligt författarna formerat sig längs skiljelinjen kunskap-marknad utifrån konflikten rätten till kunskap, som handlar om huruvida kunskap är en handelsvara eller en rättighet. Jag skulle vilja göra tillägget att kunskap i alla avseenden kan bytas ut mot begreppet kultur i de här sammanhangen.

Jag tror inte att vi ska gå allt för djupt i exakt vad kunskap eller kultur är, för där vet jag inte om vi är eniga. Däremot så är jag övertygad om att vi är eniga kring att det är just konflikten mellan medborgarnas rätt till kunskap/kultur och marknadsaktörernas intresse av att behålla det distributionsmonopol som immaterialrätten möjliggör som är den centrala i det som är nytt i piratrörelsens politik och att detta är en ny politisk skiljelinje som aktualiserats av teknikutvecklingen inom kommunikationsteknologin. Dessutom tror jag att vi är eniga om att insikten om detta är relevant för att förstå Piratpartiet och vår politik.

Att dela med sig av kultur och kunskap fyller ett mänskligt behov
Hur samhället ska förhålla sig till människans drifter och behov kan man ha väldigt olika uppfattningar om. Att människan har ett antal behov som den vill tillfredsställa är däremot allmänt vedertaget. Vi pirater menar att det finns ett behov hos människan att dela med sig av kultur och kunskap. Människor som upplever något eller lär sig något vill föra detta vidare. Det är en del av, eller kanske rent av grunden i, att människan är en social varelse. Alla försök att låsa in kultur och kunskap går emot den driften, och människor kommer därför försöka kringgå alla sådana restriktioner. Det innebär kanske inte automatiskt att alla sådana begränsningar är av ondo, men det innebär att när staten vill göra en inskränkning av människors möjlighet att sprida kunskap och kultur så ligger det på staten att rättfärdiga den inskränkningen för medborgarna. Och om inskränkningen saknar medborgarnas stöd är den orättfärdig.

Nätet är en plats
Detta påstående har jag skrivit om tidigare. Här menar jag givetvis inte att internet är en fysisk plats, eller ens en virtuell plats i ordets egentliga bemärkelse. Det jag menar är att för att konceptualisera internet så är den mest träffande jämförelsen att se det som en plats. Man går ut på nätet, man träffar folk på nätet, man hittar information på nätet.
För pirater är inte nätet enbart en plats. Det är en gemensam plats, som vi måste skydda från inhägnad och kontroll. Nätet är fortfarande mestadels orörd natur, men den hotas från två håll. Dels från de marknadsaktörer som vill kontrollera innehållet på nätet, och dels från staten som vill kontrollera och övervaka vår sysselsättning på nätet.

Kontrollsamhället då, och rättssäkerheten?
Det är alldeles tydligt att piratpartiet värnar om rättssäkerhet, yttrandefrihet och ett öppet samhälle fritt från övervakning. Det är även tydligt att vi ser dessa principer hotade på nätet. Däremot skulle jag vilja hävda att dessa frågorna inte är unika för piratideologin och därmed inte bör inkluderas när vi försöker bena ut hur den ideologin är uppbyggd. Istället så bör de frågorna förstås som ett tankegods som vi har ärvt från den liberala tanketraditionen som ligger till grund för den parlamentariska demokratin och som återfinns mer eller mindre uttalad inom flertalet politiska ideologier. Jag kommer få anledning att återkomma till det arvet i nästa inlägg om piratpartiets ideologi.

Unga och den digitala kulturen

På fredag klockan 13-14 kommer jag delta i en politisk debatt i Jönköping inne på Dreamhackområdet om unga och den digitala kulturen tillsammans med representanter från de sju riksdagspartiernas ungdomsförbund. Debatten beskrivs såhär:

Vilken politik behövs för den digitala kulturen. Behövs det kulturpengar till dataspelsutveckling? Vilka möjligheter ger nätet för ungdomskulturen? Vilken lagstiftning behövs kring fildelning och upphovsrätt?

Lite mer om vad Ung Pirat kommer göra i samband med Dreamhack kan man läsa om hos Stefan Flod.

Ett historiskt misstag!

Jan Rosén skriver tillsammans med två kolleger i en debattartikel att det vore "ett historiskt misstag" att ta bort möjligheten för upphovsrättsmaffian att kräva ut abonnentuppgifter från internetleverantörerna. Skribenterna är alltså oroliga över att politikerna kan tänkas lyssna på folkviljan och skrota Ipred-lagen. För att ge trovärdighet åt artikeln skriver de sedan under med sina proffessurer i civilrätt och rättsvetenskap.

Sådana distinkta herrar måste ju veta vad de talar om när de skriver saker som:

Den integritetskränkning som det innebär att utlämna identiteten hos innehavaren av ett IP-nummer som använts för brottslig verksamhet måste i detta sammanhang te sig försumbar.

Men vilken kompetens har herrarna jurister i att mäta och bedömma dessa kränkningar? Att mängder av människor är upprörda över integritetskränkningen som den här lagen innebär betyder, för en lekman som mig själv, att kränkningen är allt annat än försumbar.

Men jag kanske inte är helt objektiv i frågan. Jag är ju politiskt aktiv i ett parti som vill reformera upphovsrätten för att skapa balans mellan upphovsrätten och användarrätten. Jan Rosén däremot måste ju vara objektiv. Han är ju professor. Att han även råkar vara ordförande i Svenska Föreningen för Upphovsrätt kan ju inte ha påverkat hans åsikter i frågan...

Det historiska misstaget är inte att skrota Ipred-lagen. Det historiska misstaget är att samhället fastnat med en föråldrad upphovsrättslagstiftning som inte fungerar i ett informationssamhälle.

Piratpartiet, ett tecken i tiden?

Det verkar ligga i tiden att prata om Piratpartiet just nu. Till stor del har det förmodligen att göra med att Rick uppmanade folk att komma ut som piratpartister i ett blogginlägg efter att ha inspirerats av att Oscar Swartz (återigen) gick ut med att han stöder Piratpartiet. Christian följer upp med en utläggning om tankarna bakom partiet. I slutet av inlägget länkar han till ett stort antal personer som har följt uppmaningen och kommit ut som pirater. Inlägget är helt klart läsvärt och fångar väldigt mycket av hur jag ser på partiet och våra chanser i de kommande valen:

Piratpartiet ställer upp i EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010, och vi ställer upp på allvar. Syftet är att komma in i först europaparlamentet, sedan riksdagen. Gör vi inte det har vi misslyckats.
[...]
Det är naturligtvis svårt att ta sig in både i EU-parlamentet och riksdagen, och det ska det också vara. Men det är långt ifrån omöjligt. Och kommer vi väl in har vi en plan för hur vi ska få genomslag, utan att vi behöver låtsas som att vi skulle ta 51% av rösterna och få egen majoritet (vilket vi förstås inte gör).

Jag får ofta frågan från folk i min omgivning om jag tror att vi kommer komma in i Bryssel. Jag ser det som ett gott tecken, för inför förra riksdagsvalet var det nästan ingen som frågade om jag trodde att vi skulle komma in i riksdagen. Då fanns det inte i deras föreställningsvärld att vi skulle kunna lyckas. Nu har det gått två år och folk har sett att vi hängt kvar. Inte bara hängt kvar, vi har varit drivande i FRA-frågan och vi är drivande när det gäller motståndet mot IPRED, vi får debattartiklar publicerade i gammelmedia och vi har Sveriges snabbast växande politiska ungdomsförbund.

Det är förresten inte bara i bloggar som Piratpartiet är på tapeten. Jag fick hem boken Kampen om kunskapen, som jag skrivit om tidigare, igår. Boken ägnar ett halvt kapitel åt att analysera Piratpartiet utifrån en idé om att det finns en konflikt i synen på kunskap utifrån skiljelinjen kunskap-marknad. Enligt författarna företräder piratpartiet ett synsätt där kunskap främst bör förstås som en rättighet och inte som en marknadsvara. De skriver:

Piratpartiet är otvivelaktigt ett av de mest medvetna, välorganiserade och politiska uttrycken för kampen om rätten till kunskap på skiljelinjen kunskap-marknad.
Kampen om Kunskapen, sid 175

Fildelarfrågan utgör inte i sig någon relevant politisk skiljelinje. Men fildelarfrågan illustrerar hur den informationsteknologiska utvecklingen skapar nya förutsättningar för kampen om rätten till kunskap. Inom ramen för den kampen börjar värde- och åsiktsskillnader utkristalisera sig. Piratpartiets uppkomst och framväxt är det hittills främsta uttrycket för en politisk mobilisering längs skiljelinjen kunskap-marknad med avseende på kampen om rätten till kunskap.
Kampen om Kunskapen, sid 176

Personligen tycker jag att de träffar väldigt rätt i sin beskrivning. Även om de, som statsvetare, använder sig till stor del av en annan begreppsapparat än vad vi brukar göra inom partiet så tycker jag att de oftast landar väldigt rätt i sin förståelse av partiet och vår politik. Vissa åsikter som de framför kanske jag inte helt ställer mig bakom, som när de skriver att "det är svårt att inte karaktärisera Piratpartiet som Sveriges mest individualistiska parti", men samtidigt så förstår jag hur de fått den uppfattningen itifrån det material som vi använde under valrörelsen. Och att vi har en stor del individualister inom partiet är väl knappast överraskande för någon.

Vad menar då författarna med skiljelinjen kunskap-marknad? De förklarar hur de valt att använda ordet skiljelinje såhär:

En politiskt relevant skiljelinje kännetecknas av att motsättningarna har en social bas, har tagit sig uttryck i värdeskillnader i förhållande till andra grupper samt att det sker en mobilisering i form av organisering, politiskt arbete eller andra försök att främja sina intressen. En politiskt relevant skiljelinje förutsätter således någon form av intressekonflikt eller uppfattad intressekonflikt, med bas i sociala förhållandena. Sociala grupper mobiliserar sig politiskt utifrån denna skiljelinje.
Kampen om kunskapen, sid 64

Skiljelinjen kunskap-marknad mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andŕa varor, utbytbar på en marknad. Kunskapen ingår i en marknadslogik där utbud och efterfrågan bestämmer värdet. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och en gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv.
Kampen om kunskapen, sid 65

Här bör det nog sägas att författarna väljer att polarisera de olika lägren för att göra skiljelinjen tydligare. Piratpartiet är inte emot handel med kunskap, utan att statliga monopol skapar ett konstgjort utbud av kunskap på marknaden, vilket även författarna bekräftar i ett senare stycke:

Piratpartiet försvarar marknadsekonomin men menar att den perverterats av monopol och patent. Partiet kritiserar således i första hand de statligt sanktionerade informationsmonopol som upphovs- och patenträtten innebär. Piratpartiets syn på kunskap är snarast naturrättslig. Kunskapen är till sin natur icke-exklusiv och dess värde ligger i att den kan delas och spridas, även om partiet inte utesluter att spridningen sker i form av försäljning på en fungerande marknad.
Kampen om kunskapen, sid176

Frågan är hur det påverkar partiet att uppmärksammas i ett vetenskapligt verk på det här sättet. Även om det är oundvikligt att en så pass unik politisk rörelse som piratrörelsen kommer att granskas inom den akademiska världen så måste jag säga att jag är en smula förvånad över att det skett så pass snabbt. En del inom partiet kommer säkerligen bli irriterade över detaljer i boken som de inte anser med deras föreställning av partiet. Men sådant är oundvikligt. Samhällsvetenskap handlar till stor del om att göra tolkningar av verkligheten, och att en utomstående forskares bild av partiet skulle kunna stämma med var enskild aktivs uppfattning är givetvis omöjligt.

I slutändan tror jag att boken kommer stärka vår legitimitet. Den har en saklig och objektiv beskrivning av Piratpartiet, våra frågor och hur vi vuxit fram. Den antyder även att vi kommer kunna spela en central roll i högaktuella politiska frågor. Detta har givetvis varit självklart för oss i partiet sedan länge, men hos allmänheten kan det nog uppfattas som mer trovärdigt när det är utomstående statsvetare som skriver det.

Nätet är en plats

Håkan Selg, som är aktiv vid Nita här i Uppsala sätter i ett pressmeddelande fingret på den centrala generationskonflikten när det gäller synen på internet:

Internetanvändarna består av två "generationer" som lever i helt olika kulturer; en som mejlar, söker information, sköter bankärenden och beställer resor och en annan som umgås, diskuterar och lever en stor del av sin vakna tid uppkopplad på internet. Risken finns att den ena kulturen, där många med ledande befattningar i samhället finns, tappar kontakten med och kunskapen om den andra.

För mig har det alltid varit självklart att nätet är en plats. Någonstans där man befinner sig. När jag sitter uppkopplad vid min dator är jag inte i första hand på mitt rum, jag är på internet. Jag tror att det är bristen på det perspektivet som gör att beslutsfattare ständigt lyckas lägga fram lagförslag som går på tvären mot vad nätgenerationen anser vara acceptabelt.

Australiens idéer om att censurera nätet blir utifrån rumsperspektivet liktydigt med att staten sätter upp taggtråd och elstängsel i ett tidigare öppet landskap. FRA-lagen innebär att staten registrerar vem som besöker vem och vad folk på torget pratar om. Frankrikes kamp för att stänga av fildelare, som musikindustrin ivrigt stöder, blir likvärdigt med att med våld driva iväg folk från de platser som de brukar umgås på.

För oss som rör oss på nätet så är de senaste årens trend att censurera, kontrollera och stänga in nätet ett klart hot mot vår rörelsefrihet. Övervakningen av nätet är ett lika drakoniskt övergrepp mot vår rätt till anonymitet som om det skulle monteras upp statliga övervakningskameror överallt, på stan, i hemmen och på folks arbetsplatser.

Den frihet som tidigare rått på nätet är helt klart hotad. Den är hotad av en generation politiker som tror att faktumet att de skickar mail, läser aftonbladet online och använder en internetbank gör att de förstår vad internet är.

Kampen om Kunskapen

Genom Marie Demkers blogg uppmärksammas jag på hennes och Ulf Bjerelds nyutgivna bok Kampen om kunskapen, Informationssamhällets politiska skiljelinjer. Boken rör bland annat Piratpartiets framväxt och ett kapitel i boken finns att läsa här. Jag har beställt boken över nätet och ser fram emot att den dimper ner i min brevlåda om ett par dagar.

Författarna kommer att ge en presentation av boken hos ABF i Stockholm den 6:e november kl 18.00 och Marie kommer även presentera den på Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet den 28:e november kl 13.00. Dessvärre är jag uppbokad av annat vid bägge dessa tillfällena.

Förhoppningsvis kan jag återkomma med någon form av recension när jag har läst boken.

Framtidens politik och framtidens politiker

Om någon vill höra mig diskutera effekterna av ny teknik i Studio Uppland så hittar ni inslaget här. Det var riktigt trevligt att vara tillbaks hos radio uppland och det kändes betydligt mer avslappnat än det gjorde förra veckan. Det hjälpte ju även en del att jag fick prata upphovsrätt och övervakning.

För ett par dagar sedan skrev statsvetaren Marie Demker i Svenska Daglbladet om hur informationsteknologin skapat nya politiska skiljelinjer som de etablerad partierna inte hunnit anpassa sig till ännu. Det finns även en mindre text om artikeln på Maries blogg. Slutklämmen i Maries artikel är att hon tror att de politiska partierna kommer anpassa sig till den nya intressekonflikten då de har en stark anpassningsförmåga.

Jag är inte lika övertygad som Marie om partiernas anpassningsförmåga. Under sjuttio och åttiotalet skapades ett vakuum i det politiska landskapet när miljöfrågorna plötsligt fick folkligt genomslag. Effekten blev att ett nytt parti, miljöpartiet, kunde etablera sig. Till skillnad mot de andra partierna, som baserade sin politik på artonhundratalets ideologier så fokuserade miljöpartiet ursprungligen på ett specifikt politiskt område vilket gjorde att deras profil blev så pass tydlig så att väljare kunde knyta an till det nybildade partiet.

I dag har de politiska partierna i än högre grad än då jagat mot mitten, och jag är övertygad om att det finns en stark rädsla inom de etablerade partierna för att gå för långt i en enskild fråga. Att rösta nej till FRA ligger nog inom de rimliga gränserna för vad som kan låta sig göras, men att släppa den invanda retoriken och på allvar ta tag i de frågor som utvecklingen inom informationspolitik väcker kring framför allt immaterialrätt och personlig integritet är nog att röra sig alldeles för långt bort från den trogna gruppen mittenväljare. Vilket öppnar upp för etableringen av ett nytt fokusparti.

Under veckan kom även nyheten att Zaida Catalán kandiderar till miljöpartiets EU-parlamentslista. Måste passa på att stämma in i kören av folk som håller tummarna för henne. Hade den stora turen att av en slump träffa på henne på färjan till Almedalen i somras och jag fick ett väldigt positivt intryck. Med henne i Bryssel kommer miljöpartiet kunna göra många bra saker. Inte lika bra som vi pirater kommer kunna göra när vi är där nere, men fortfarande en hel del bra. Appropå Bryssel är det nu klart att jag och Amelia Andersdotter från Ung Pirats förbundsstyrelse kommer åka ned till bryssel i en vecka i oktober tillsammans med ett tiotal personer från andra ungdomsförbund på en EU-utbildning anordnad av LSU

Jag har under den här terminen valt studier utifrån vad jag kan ha nytta av i mitt framtida politiska arbete och än så länge verkar det ge utdelning. I måndags så var Andreas Malm inbjuden till min föreläsning. Han var där för att prata om hur man påverkar den offentliga debatten och ett par saker han sade fick mig att tänka. Det första var "allt skrivande är förknippat med politisk handling" vilket jag tror är en viktig insikt. Men det som fick mig att tänka efter var hans syn på akademins roll i den politiska debatten.

Andreas menade att det saknas engagerade intellektuella som knyter an till en rörelse och vill saker. Vidare menade han att detta beror på en patologisk försiktighet inom akademin av att framstå som politiskt färgad eftersom det kan göra att forskarens forskning ifrågasätts. Även om jag till stor del fruktar att han har rätt så tycker jag ändå att FRA-debatten har luckrat upp den gränsen en aning. Nästa steg är att en eller flera akademiker tar steget fullt ut och deklarerar sig som Piratpartister.

Två dagar senare så satt jag på en föreläsning om upphovsrätt med en av de akademiker som skulle behöva kliva fram och ta debatten. Jan von Bonsdorff är konstvetare och kritisk mot den rådande upphovsrättsdiskursen. Han höll en intressant föreläsning om hur dagens lagstiftning går att koppla till ett romatiskt författarideal där inspirationen till skapande kommer inifrån den enskilda geniala författaren. Detta går stick i stäv mot den rådande uppfattningen inom konstvetenskapen där man numera talar om den yttre inspirationen som grund för allt skapande.

Precis före den föreläsningen var jag på ett lunchseminarium som handlade om Creative Commons och akademin. Seminariet anordnades av ULL och de hade bjudit in Mathias Klang från Creative Commons Sverige. Det framgick ganska tydligt att Mathias syn på upphovsrättssystemet låg väldigt nära Piratpartiets, och som aktiv i Creative Commons-rörelsen får han väl räknas som en politiskt aktiv akademiker. Kanske kommer han en dag ta steget fullt ut och engagera sig hos oss.

Ikväll så deltog jag i ett möte som Grön ungdom här i Uppsala ordnade. De hade bjudit in sitt språkrör Maria Ferm att prata om grön ideologi. Jag måste nog säga att jag även efter mötet är något tveksam till hur deras ideologi hänger ihop. Även om jag sympatiserar med det mesta (dock inte allt) som Maria lyfte fram som beståndsdelar i den gröna ideologin så kunde jag inte låta bli att tycka att det hela kändes väldigt spretigt. Och medan Maria tonade ner miljöpolitiken och menade att den enbart var en beståndsdel i den gröna ideologin så hävdade de lokala gröna genast motsatsen så fort Maria lämnat mötet.

Men det som slog mig mest var att det organisatoriskt finns en hel del likheter mellan Grön ungdom och Ung Pirat. Kanske kan det vara basen för ett framtida utbyte av kunskaper och erfarenheter.

Sverige som IT-nation

Henrik Sjöholm skriver ett väldigt välskrivet debattinlägg i Hallands Nyheter som slutar med följande stycke:

Ska Sverige kunna återta förlorad mark som ledande IT-land brådskar det att börja formulera en politik för 2000-talets företag och affärsmodeller, istället för att försöka skydda protektionistiska amerikanska mediejättar.

Det Henrik borde göra är att läsa Piratpartiets principprogram. En reformerad upphovsrätt och ett avskaffande av dagens teknikfientliga patentsystem är precis den typen av nyskapande politik som kommer säkerställa att Sverige intar en ledande roll i IT-utvecklingen.

Vilket informationssamhälle vill vi ha?

För över tjugo år sedan myntades begreppet informationssamhället i den svenska samhällsdebatten. Men det skulle dröja tills 2000-talet innan man skulle inse att det inte finns endast finns ett informationssamhälle, det finns två.

Det ena informationssamhället är ett samhälle som baseras på statlig reglering och kontroll över information och kommunikation. För att tillse att ekonomiska särintressen kan profitera på informations- och kulturutbyte urholkas den personliga integriteten i det samhället steg för steg. Vi står med ena foten i det här samhället idag, och politiker och lobbyister gör sitt bästa för att knuffa oss längre ner längs en väg som kommer vara ytterst svår att styra undan från. Det samhället har fått namnet Bodströmsamhället, och Rick Falkvinge har skrivit en läsvärd årskrönika om de steg som Sverige tagit det senaste året mot ett sådant samhälle. Även Claes Arvidsson skriver om det i en ledare i SvD.

Men det finns ett annat informationssamhälle bortom statens kontroll om vi bara vågar ta steget dit. Ett samhälle där kommunikationen inte längre är horisontell från centrala informationscentraler (vare sig de är statliga eller privata) till passiva mottagare utan horisontell mellan medborgare som själva väljer att kommunicera och sprida information, utan central styrning eller censur. Internet är kanske det som folk främst tänker på när man pratar om fri kommunikation, men ett minst lika viktigt inslag är mobil telefoni som ger var och en möjlighet att kommunicera med i princip vem som helst när som helst. Men för att kommunikationen ska vara fri krävs att den skyddas från övervakning och reglering.

Men det krävs politiskt mod att släppa den övervakningsideologi som både de borgliga och socialdemokraterna anammat som sin egen. Det krävs en tilltro till framtiden för att våga lämna den skugga som det inbillade hotet internationell terrorism kastat över Sveriges medborgare och får vanliga människor att inbilla sig själva att bara de har rent mjöl i påsen är det inget problem att staten ska granska deras kommunikation med deras nära och kära.

Det modet och den tilltron finns hos Piratpartiet. Kanske är det för att flertalet av oss har vuxit upp i informationssamhället och därmed inte upplever det som skrämmande och i behov av kontroll och restriktioner. Kanske är det för att vi är medvetna om exakt hur mycket av ens tillvaro som faktiskt kan övervakas idag om man bara låter övervakningsivrarna få allt vad de vill. Oavsett våra olika skäl och vår olika bakgrund har vi enats för att föra kampen för att Sverige ska bli ett föregångsland i det fria informationssamhället istället för ett grått bodströmsamhälle.

Vill du också spela roll? Vill du också hjälpa till att föra samhället undan en spiral ner i en allt starkare övervakningsfundamentalism? Vi behöver all hjälp vi kan få. Bli medlem idag och dra ditt strå till stacken för att vi alla ska kunna se våra barn i ögonen när det är dags för dem att ta över efter oss.