Piratpartiet är här för att stanna

Det finns en myt inom piratpartiet som är särskilt stark. Det är myten om att vi kommer upplösas när vi fyllt vårt mål. Myten har funnits inom partiet ända sedan starten, och var nog fundamental för att partiet över huvud taget skulle lyckas etablera sig. Piratpartiet har alltid haft en sund skepsis till politikens roll i samhället (även om den ibland dessvärre spillt över i orättfärdigt politikerförakt) och då är det lättare att rättfärdiga beslutet att själva ge sig in i politiken om man kopplar det till en bild av att det enbart ska ske under en begränsad tidsperiod och att det endast sker utav nödvändighet.

Men det är utan tvekan en myt som aldrig kommer att realiseras. Piratpartiet kommer aldrig att en dag stanna upp, titta sig omkring och säga: "Nä, vet ni vad grabbar? Det verkar som om vi gjort det vi skulle. Nu tror jag att det är dags för oss att sluta med det här och gå tillbaks till våra IT-jobb".

Skälen till detta är flera. Det kanske allra viktigaste skälet är det enklaste. Ingen får alltid som den vill. Som statsvetaren Henrik Oscarson skriver i en bloggkommentar: ingen vinner alla strider i en demokrati. Det betyder att vi aldrig kommer få igenom allt vi vill förverkliga. Aldrig. Det är givetvis enormt tråkigt att tänka så, men det är den bistra verkligheten. Det betyder inte att man ska ge upp rakt av, för jag är helt övertygad om att man vinner betydligt färre segrar om man inte kämpar alls. Men det är inte relevant att diskutera ett avvecklande av partiet efter tidpunkten aldrig. Det blir bara absurt och kontraproduktivt.

Ett annat skäl är att Piratpartiet inte längre består av de personer som drog igång det. Visst är vissa kvar ända från början. Och vissa av oss som tillkommit har varit med så länge nu att det nog upplevs som om vi varit med ändra från början. Men det har alldeles tydligt skett en attitydförändring inom partiet. Allt fler talar om vikten av ett kunskapssamhälle, och hur vår politik kan tillämpas på andra områden än de vi gör idag. Här tjänar vi på att göra en jämförelse med miljöpartiet som också började som ett fokusparti, men som idag, ett par decennier senare har utvecklats till att ha en politik inom alla frågor.

Jag tror inte att breddningen inom Piratpartiet kommer att ske lika snabbt som inom miljöpartiet och inte heller att den kommer att gå lika långt, just eftersom vi medvetet valt att se vår position som fokusparti som en styrka, men jag tror att den kommer att komma. Och jag tror att det är bra. Men framför allt tror jag att det är bra att utvidgningen kommer att ske långsamt, för det innebär att det förhoppningsvis kommer hinna skapas konsensus kring de frågor vi expanderar till att beröra, och att vi minimerar risken för splittringar inom partiet kring nya frågor.

Med detta sagt är det givet att en breddning inte kommer att ske helt smärtfritt. Visst gör det ont när knoppar brister, som någon en gång skrev i en dikt. Det kommer säkerligen bli en del tandagnissel var gång vi väljer att applicera vårt piratfilter på ett nytt politiskt område, men det kommer säkerligen med tiden bli lika mycket tandagnissel om vi avstår. Det viktiga är att ha ett fungerande interndemokratiskt system för hur breddningen ska ske, så att inte enstaka företrädare kan driva igenom sina egna åsikter i partiets namn utan att ha stöd från medlemmarna.

Slutligen vill jag bara säga att det känns skönt att vara tillbaks från semestern. Precis som Piratpartiet är jag här för att stanna.

En begärd replik till herr Flintberg

Björn Flintberg skrev för ett tag sedan att han hade svårt att ta piratpartiet på allvar. Igår följde han upp med kritik av Ricks ledarskap.

Jag lovade redan efter det första inlägget att svara honom, men sedan kom andra saker ivägen, och det drog ut på tiden. Men nu tagit tag i saken och tänker försöka bemöta den kritik mot Piratpartiet som Björn framför i sitt första inlägg. Det andra får vänta ytterliggare någon dag.

Den genomgående kritiken från Björns sida är som jag förstår den att vi inte har någon ideologi. Han skriver:

Men mitt svar blir att en ideologi är mer än en uppsättning idéer om hur specifika problem ska lösas. En ideologi är ett synsätt, en etisk-moralisk-kulturell grundsyn som innefattar såväl vision som metod. Den ska gå att applicera på vilket nytt problem och ämne som helst.

Jag förstår vad Björn menar, däremot håller jag inte med honom. Ideologin är visionen och en syn på hur samhället är beskaffat. Metoden blir en konsekvens av ideologin men behöver inte nödvändigtvis vara en del av ideologin som sådan. Exempelvis så fanns det både socialister som förespråkade revolution som metod och socialreformister som ville verka inom det parlamentariska systemet för att skapa ett socialistiskt samhälle. De hade (då) samma ideologiska grund, men väldigt olik metod.

När det gäller just grundsynen på hur samhället fungerar så vidhåller jag vad jag tidigare skrivit om att det är något som håller på att växa fram inom piratrörelsen, och att en sådan grundsyn inte är något som behöver finnas fix och färdigt innan ett parti bildas. Faktum är att ideologier aldrig blir helt färdiga, de förändras ständigt av att nya personer tolkar dem.

När det gäller applicerbarheten på alla samhällsproblem håller jag inte alls med om Björns analys. Problemet vi har idag är att de flesta partier bygger sin politik på ideologier som togs fram för att förklara andra samhällsproblem än de som den kommunikationella revolutionen har skapat. Därför fungerar de dåligt när de ska appliceras på dagens digitala förutsättningar.

Enligt Björns högt ställda krav på ideologi ser jag faktiskt inte att det finns en enda fungerande ideologi här i världen. Det är givetvis ett orimligt antagande och alltså finner jag att Björns kriterie att en ideologi ska vara tillämpbar på allt är orimlig.

Det intressanta när man läser Björns vidare reflektioner i det första inlägget är att han menar att vi måste bredda oss för att kunna komma in i riksdagen och jämför oss med miljöpartiet. Men miljöpartiet ansågs vara ett enfrågeparti långt efter att de kommit in i riksdagen. Och de har fortfarande inte nått till ett sådant läge att deras "gröna filter" är tillämpbart på alla samhällsfrågor. Detta trots en medveten ansträngning från deras sida mot att breddas.

Jag är själv väldigt imponerad av hur miljöpartiet utnyttjat sin position i vårt parlamentariska system för att få politisk genomslagskraft, men det innebär inte per automatik att alla andra nyetablerade partier bör använda samma metod. Det finns helt enkelt inget som säger att samma lösning fungerar för alla. Piratpartiet har sin vågmästarstrategi och sina fokus. Huruvida det är något som kommer fungera i längden kan varken jag eller Björn uttala oss om med säkerhet. Men med tanke på att Piratpartiet i dagsläget är större än miljöpartiet verkar jag inte vara ensam om att tro att det är en lyckad lösning.

Björn har dock även en annan invändning mot vår vågmästarstrategi:

Och även om den ökände piraten Jack Sparrow sa: "Take what you can - give nothing back", så fungerar inte ett socialt nätverk. Man måste ta ställning för eller emot människor om inte annat. För även Piraterna har ett liv utanför fildelningen. Även Piraterna behöver barnbidrag, vill starta företag eller bygga hus. Och i de frågorna kommer de ha en åsikt. Det kommer krävas den mest härdade niosvansade partipiskan vinande över öronen för att inte medlemmarna ska vilja rösta med högern eller vänstern.

Givetvis kommer partiet tvingas ta ställning. Men vi kommer göra det utifrån vår vågmästarstrategi. Och jag tvivlar på att vi behöver den stenhårda partipiska som Björn beskriver. För vår övertygelse är att genom att följa vågmästarestrategin får vi maximalt genomslag för våra frågor. Den övertygelsen räknar jag med att samtliga våra framtida riksdagsledamöter kommer att dela. Givetvis kommer media och tyckare försöka placera in oss i det ena eller det andra facket. Där har vi en pedagogisk uppgift i att förklara att den uppdelningen inte är relevant för att beskriva oss som politiskt fenomen.

Man kan absolut säga att det handlar om mänskliga friheter och rättigheter, att det handlar om upphovsrätt och fildelning. Men om man vill ha att "informationsfrihetsfilter" som sin ideologi, då måste man applicera den även på alla andra samhällsfrågor för att få en egen politisk identitet.

Annars är man inget parti, bara en lobbyorganisation.

Det finns faktiskt inget som säger att man måste applicera ett och samma filter i alla frågor. Ska jag skriva en filosofisk bok kan det finnas ett behov av stringens i hur jag uppfattar samhället, men politik är betydligt oftare en fråga om förhandlingar och kompromisser. Genom att reducera våra åsikter skapar vi ett större förhandlingsutrymme. Man kan givetvis kritisera detta, men det ändrar inte på faktumet att Piratpartiet är ett parti. För att bli ett parti måste man nämligen inte följa Björns kriterier för vad som är ett parti. Det enda som krävs är att man registrerar sig som ett parti och ställer upp i val. Det har Piratpartiet gjort, och det kommer vi fortsätta göra. Det ska bli intressant att se om Björn fortfarande kommer förneka att vi är ett parti när vi finns representerade i Europaparlamentet.

Ett litet stickspår förresten. Det vore trevligt om Björn ville svara på vilken stringent och heltäckande ideologi som junilistan följer. För om de inte har någon sådan undrar jag om inte deras valresultat i förra Europavalet emotsäger Björns tes om att det krävs en stringent heltäckande ideologi för politiska framgångar.

Det kan vara skönt att vara Pirat. Men särskilt ansvarstagande är det inte så länge man inte kan berätta för mig vad man tycker om svenska utbildningsväsendet, om digitala lärandemiljöer, om skolbudgeten i min kommun eller vilka villkor som ska gälla för företagande och entreprenörsskap i en Piratvärld.

Det är faktiskt inte alltid särskilt skönt att vara pirat. Det är mest ett evigt slit, ifrågasättande och misstro från personer som menar att om man är engagerad i ett nytt politiskt projekt är man en suspekt individ. Men det är värt det. Vi kommer att göra världen till en bättre plats. Vi kommer revitalisera demokratin och reformera det immaterialrättsliga systemet så det ligger i linje med att maximera människors rätt till kultur och kunskap. Vetskapen om att vi kommer göra en skillnad gör det värt allt hårt arbete. Och visst, då är det faktiskt skönt att vara Pirat. Och jag skulle vilja hävda att det även är ansvarstagande.

Ingen människa eller organisation kan lösa alla problem. Även riksdagspartierna väljer ut ett antal frågor som de fokuserar på vid olika tillfällen. Att kräva att alla politiker kan ge svar på alla frågor blir därmed ett orimligt krav som leder till att ingen kan göra något eftersom ingen lever upp till den tröskel som man måste nå för att anses ha ett legitimt mandat att driva politik.

Jag kan berätta för Björn vad jag tycker om det svenska skolväsenet, min moster är gymnasielärare och vi har haft många och långa diskussioner kring hur skolan ser ut. Jag kan även berätta om min syn på digitala lärandemiljöer eftersom jag varit inblandad i den studentpanel som är knuten till Uppsala Learning Lab. När det gäller skollbudget, företagande och entrepenörsskap är det däremot sämre ställt från min sida. Men för de pirater som sitter i riksdagen efter valet 2010 kommer de åsikterna inte vara relevanta. Vi har redan gjort upp om vilka frågor vi ska driva, och lämnar över resten till de andra partierna. På samma sätt tvingas partierna inom respektive allians välja vilka av sina frågor de ska förhandla igenom när de väl sitter i regeringsställning. Skillnaden mellan oss och de andra partierna när det gäller den biten är faktiskt egentligen enbart att vi redovisar våra prioriteringar tydligare än dem redan före valet.

Men jag är övertygad att den dag det sitter pirater i olilka kommunfullmäktige kommer de ha åsikter om många av de frågorna. Möjligen inte samma åsikter dock. Det är fullt rimligt att pirater i olika kommuner med olika förutsättningar kommer till olika lösningar om hur de vill verka för ett bättre informationssamhälle. Givetvis kommer de få redovisa sin syn på den frågan i sina kommunala valkampanjer före valet. Vågmästarstrategin är en strategi för riksdagspolitiken, den är inte helt tillämpbar på EU-nivå, och den är inte tillämpbar på kommunal nivå.

Man kan tycka att man själv vill bli pirat för att man brinner så för dessa få frågor de driver. Och många "kan tänka" sig att rösta på Piratpartiet. Men man kommer inte göra det. För piratpartiets frågor berör 1-5% av människors vardag. Och i valet mellan ett parti du håller med till 90% som har svar på frågor som berör 2% av ditt liv, eller ett parti du håller med till 60% som har svar på frågor som rör 90% av ditt liv, vilket skulle du välja?

Jag håller inte med alls i den bedömningen. Piratpartiets frågor berör personer dagligen i hög utsträckning. Det berör dig när du handlar medicin, när du läser din tidning, när du utbildar dig, när du övervakas av kameror på bussen. När staten gör ett sociogram över dina kontakter etc.

Hur många som sedan faktiskt inser vikten av våra frågor får vi se på valdagen. Själv har jag gott mod om att 2009 och EU-valet kommer bli en framgång för piratrörelsen. Jag kandiderar till Europaparlamentet för Piratpartiet eftersom jag är övertygad om att våra frågor är viktiga nog att ta oss till Bryssel.

Men jag vill räcka ut en hand till Björn och andra som säger sig sympatisera med våra frågor men vill se ett informationsfrihetsfilter på alla frågor. Gå med i partiet, dels för att vi faktiskt är de enda som applicerar filtret ni eftersöker på några frågor alls, och dels för att ni har betydligt större chans att få oss att inse behovet av ett breddat fokus inom partiet än utanför.

Vi vill anpassa politiken till informationssamhällets verklighet. Vill ni också det är det väl bättre om vi gör det tillsammans? Även om vi inte är helt eniga om metoderna.

Utvecklingens oundviklighet

Sammy Nordstöm skrev ett inlägg som fick mig att reagera med ett eget inlägg om teknologisk determinism. Det hela utvecklades till en diskussion mellan mig och Sammy i mina kommentarer. Men för att diskussionen inte skulle fastna där, då den är viktig, så väljer jag att lyfta en bit av den till ett eget inlägg. Kärnan i Sammys argumentation sammanfattar han såhär:

Politikerna behöver förstå att de har ansvaret för att samhället förhåller sig på bästa sätt till den tekniska utvecklingen, precis som de har ansvar för att samhället förhåller sig på bästa sätt till den ekonomiska utvecklingen. Visst kan man till en viss del påverka utvecklingen, oavsett om man pratar om den tekniska eller den ekonomiska. Men oftast handlar det om att anpassa sig till samhällsomvälvande svängningar i utvecklingen som man inte kunnat vare sig förutse eller kontrollera. I det läget står deterministen bättre rustad, för även om man inte alltid kan förutse saker och ting så kan man alltid vara förutseende.

Sammy oroar sig för att politiker tror att tekniken är statisk och att de utgår från detta då de lagstiftar. Det är en befogad oro. På samma sätt som ekonomin både påverkar och påverkas av politiken så är teknik och politik ömsesidigt beroende av varandra, vilket politiker allt som ofta verkar oförstående om. Och jag delar Sammys syn på att politiker har ett ansvar för hur deras beslut påverkar tekniken och för att hålla sig informerade om hur teknisk utveckling skapar behov av att omvärdera tidigare politiska beslut.

Men jag värjer mig fortfarande för att använda begreppet determinism. När jag söker min och Sammys gemensamma nämnare för att försöka komma underfund med om det finns något där som kan sägas vara generellt applicerbart på en piratideologi så hittar jag egentligen inte mer än en övertygelse om att det hela tiden sker någon form av teknisk utveckling och att denna utvecklling ändrar de politiska förutsättningarna. Och för mig är det inte tillräckligt för att tala om determinism. Jag köper helt enkelt inte att alla som ställer sig bakom påståendet "det kommer ske teknisk utveckling" skulle vara teknologiska determinister, eftersom en sådan definition urvattnar ïnnebörden i begreppet determinism.

I dagsläget saknar jag en ettikett för att beskriva idén om att politik måste förhålla sig till de möjligheter som den tekniska utvecklingen skapar, så förslag tas tacksamt emot.

Ratad av Helsingborgs dagblad

Jenny Maria Nilsson gav sig in i fildelningsdebatten genom ett inlägg på kultursidan i Helsingborgs dagblad. Ganska snabbt replikerade Gustav Nipe från Piratpartiet på hennes inlägg. Även Sören Sommelius skrev ett svar. Därefter svarade Jenny på bägge inläggen och har sedan beslutat sig för att lämna debatten.

För att bemöta den kritik Jenny framförde i sitt andra inlägg mot piratpartiet så beslöt jag mig för att skriva en debattartikel och se om Helsingborgs dagblads kultursidor var intresserade av att ta in den. Idag fick jag beskedet att det var de inte, då de ansåg att Piratpartiet redan fått komma till tals.

Så istället lägger jag upp min replik här. Vilket ger mig den extra möjligheten att lägga in länkar i texten. Något som jag än så länge inte sett någon debattsida i gammelmedias nätupplagor uppmuntra till. Hursomhelst. Här kommer mitt debattinlägg:

Upphovsrättens utformning är problematisk

Jenny Maria Nilsson replikerar den 21/12 mot de svar hon fått på sin artikel om Ipred som publicerades den 15/12. I förbifarten passar hon på att slänga en känga eller två på piratpartiet.

Det är uppenbart att Jenny inte är särskilt förtjust i vår politik eller våra företrädare. Det är visserligen sorgligt, men förmodligen ingenting som kan ändras på. Att Jenny väljer att kalla den argumentationsträning som vi bedriver inom partiet i syfte att stärka personer utan politisk erfarenhet när de ska konfrontera politker med årtionden av politisk erfarenhet för "papegojmetoden" visar tydligt på en nedlåtande attityd gentemot oss som politisk rörelse. Hennes påstående att det inte går att debattera mot oss på grund av denna "papegojmetod" falsifierar hon ju själv genom sina välformulerade inlägg.

Jenny menar att kärnan i hennes resonemang är följande: ett parti har problem om deras ideologiska ställningstaganden för att uppnå frihet i praktiken innebär tvång för en annan grupp som inte delar deras idéer. Jag är beredd att hålla med om den bilden, även om jag ställer mig skeptisk till användandet av ordet tvång i sammanhanget. Men Jenny har rätt i att det är problematiskt att det finns de som kommer förlora rättigheter som de har idag om vår politik genomdrivs. Hade det inte varit problematiskt hade ju ingen haft skäl till invändningar, och då är det rimligt att tro att de reformer inom upphovsrätten som vi förespråkar redan skulle ha implementerats.

Men innebär faktumet att det finns en problematik automatiskt att de reformer vi föreslår skulle vara dåliga för samhället? Är det så att enbart för att rättigheter som upphovsmännen idag kan göra anspråk på försvagas så måste man förkasta våra idéer? Mitt svar är ett tydligt nej på de frågorna.

För vad är det egentligen vi vill uppnå? Piratpartiet vill reformera upphovsrätten för att öka allmänhetens användarrättigheter, vilket får som konsekvens att upphovsmännens rättigheter minskar. Dessa rättigheter står nämligen i ett motsatsförhållande eller med andra ord: det råder en intressekonflikt.

Under vår moderna historia har upphovsmän och deras distributörer varit organiserade i olika intresseorganisationer medan användarna inte haft motsvarande företrädare. Då man inom statsvetenskapen ofta menar att det politiska utfallet är en konsekvens av olika särintressens styrkeförhållanden är det därför inte förvånande att upphovsrätten utökats i både bredd och djup. Antalet företeelser som faller under upphovsrätten har ständigt ökat och tidsramarna för upphovsrättens längd har förlängts samtidigt som definitionen av vad som ansetts vara ett intrång i upphovsrätten har skärpts. Senaste stora förändringen i Sverige skedde 2005 då privat nedladdning av upphovsrättsskyddat material kriminaliserades.

Piratpartiet menar att dena snedvridning har gått för långt. Den grundläggande insikten om att upphovsrätten måste balanseras mot användarnas intresse av att nyttja och sprida kultur har försvunnit. Redan Victor Hugo, i mycket den moderna upphovsrättens fader menade att i valet mellan författarens upphovsrätt och allmänheten alltid så skulle han alltid ta ställning för allmänhetens rätt till kunskap och information. Men idag är det perspektivet som bortblåst. Användarna har på grund av sin bristande organisering fått se sina rättigheter urholkas. Och för oss i piratpartiet är den utvecklingen betydligt mer problematisk än att upphovsmän förlorar kontrollen över spridningen om vår politik implementeras.

Politik skapar vinnare och förlorare. I konflikten mellan allmänhetens intressen och upphovsmännens så har allmänheten varit förlorare fram tills nu. Det är dags att ändra på det. Piratpartiet är övertygat om att allmänhetens användarrättigheter kan stärkas betydligt utan att det riskerar att underminera samhällets kulturproduktion. Att vissa kulturskapare och de distributörer som byggt sin ekonomiska modell på den nuvarande lagstiftningen blir förlorare i en sådan förändring må vara beklagligt, men samhällsnyttan och allmänhetens intressen väger tyngre.
Mattias Bjärnemalm
Förbundssekreterare Ung Pirat
Kandidat till Europaparlamentet för Piratpartiet

Teknologisk determininism?

Sammy Nordström ger sig in i arbetet med att reda ut vad vi pirater egentligen står för. Jag kommer nog få anledning att återkomma till hans inlägg i debatten senare när jag har mer tid eftersom det var ett flertal punkter jag inte höll med om, men jag vill ändå kort kommentera en bit som jag reagerade extra starkt på. Sammy skriver att en pirat är:

Teknologisk determinist
En pirat är naturligtvis en teknologisk determinist eftersom man menar att den tekniska utvecklingen och de sociala förändringar som den leder till inte går att vare sig kontrollera eller förhindra. Som pirat strävar man därför efter en samhällsutveckling som färdas i riktning med den tekniska utvecklingen istället för i kollisionskurs med den.

Jag tror att den teknologiska determinismen är den största fällan vi pirater kan gå i. Jag vet att jag själv hamnar där i en del diskussioner, vilket jag numera gör mitt yttersta för att undvika. Både tekniska utvecklingar och sociala förändringar går att styra genom politiska beslut. Att inte tro att det är möjligt är samma sak som att säga att FRA är oundvikligt eftersom den tekniska utvecklingen tagit oss dit. Den tekniska utvecklingen skapar förändrade förutsättningar vilket leder till nya politiska skiljelinjer. Men i vilken riktning vi väljer att föra samhället är fortfarande ytterst en fråga om politiska beslut.

Både statens ökade övervakning och fildelningen är sociala förändringar som möjliggjorts av den tekniska utvecklingen. Men bägge kan omintetgöras om den politiska viljan finns. Övervakningsivern kan stoppas genom en politisk mobilisering mot övervakningsivrarna i riksdagen och fildelningen (i bemärkelsen bred social företeelse) kan stoppas genom att man reglerar internets själva struktur så att ingen kommunikation kan ske mellan två datorer utan att den passerar en statlig kontrollpunkt.

Själva skälet till Piratpartiets existens är behovet av politiska beslut kring vilka implementationer av kommunikationsteknologin vi vill ska genomföras.

Piratpartiets ideologi: det liberala arvet

Det här är mitt andra inlägg som berör Piratpartiets ideologi. Det första finns här:

Piratpartiets ideologi: tre påståenden

Det liberala arvet

Francis Fukuyama skrev 1992 att historien, genom Sovjetunionens sammanbrott, hade nått slutet. Han menade att den liberala demokratin hade vunnit i och med att det inte längre fanns något annat styrelseskick som utgjorde ett trovärdigt alternativ.

Det går att diskutera Fukuyamas historiesyn. Men att den liberala demokratin har erövrat posten som dominerande politisk doktrin i västvärlden går knappast att ifrågasätta. Visserligen finns det fortfarande företrädare för marxistisk socialism, men de är förhållandevis marginaliserade på den politiska kartan. De idéer som utgör grunden inom den liberala demokratin om maktfördelning, rättstatens överordning över det politiska och behovet av att på konstitutionell nivå säkerställa att vissa individuella fri- och rättigheter inte kan kringskäras av politiska beslut har accepterats och införlivats i så gott som samtliga politiska strömningar i dagens samhälle.

Det är viktigt att poängtera att liberal i det här sammanhanget inte ska sammanblandas med liberalism. Den liberala demokratin är ett fundament även inom socialdemokraterna, miljöpartiet och (numera) vänsterpartiet. Att stötta sig på de idéer som utgör den liberala demokratin kan därmed inte sägas vara en vänster-högerfråga.

Värt att notera är dock att de socialistiska rörelserna vänster om vänsterpartiet däremot brukar benämna den liberala demokratin som borglig demokrati, eftersom de menar att den är ett system för de styrande att säkerställa att de kan behålla makten, vilket är förklaringen till att det från deras politiska perspektiv blir logiskt att klassificera piratpartiet som ett borgligt parti. De använder sig helt enkelt av en annan referensram än samhället i övrigt.

I grund och botten är det alltså faktumet att frågan om huruvida en liberal demokrati är det bästa möjliga statsskicket inte längre är politiskt intressant, som gör att Fukuyama ansåg att historien hade nått sitt slut. Den liberala demokratin hade blivit den sista syntesen. Fukuyama menade att det inte längre skulle vara konflikten mellan olika politiska system som skulle driva på samhällsutvecklingen. De politiska striderna hade flyttat vidare till att behandla innehållet snarare än formen för demokratin.

Problemet för den liberala demokratin är att när det inte längre finns något alternativt system att jämföras med så skärskådas inte längre det egna systemet. Detta har lett till att en urgröpning av själva grunden i den liberala demokratin kunnat ske utan särskilt mycket ifrågasättande. När människor inte längre känt att de fri- och rättigheter de kämpat för att säkerställa sig är under hot har de låtit den stat som skulle stå som garant för dessa rättigheter bli den som monterat ner dem.

Piratpartiet då?
Piratpartiets patos för frågor som rör rättssäkerhet och personlig integritet ska inte ses som ett uttryck för en idé som är unik för piratideologin. Idén återfinns både inom den borgliga liberalismen, hos socialdemokraternas socialliberalism, i miljöpartiets gröna ideologi och hos de frihetliga vänstermänniskornas idéer. Skillnaden är att de andra partierna varit benägna att kompromissa med sina ideal för att uppnå andra politiska mål och för att tillgodose politiska påtryckningar från olika särintressen.

Piraternas intresse för, och insikt i, hur den kommunikationella revolutionen skapat förändrade förutsättningar i samhället gjorde däremot att vi väldigt snabbt insåg att en urholkning av den liberala demokratin pågick. Den frihet som informationssamhället möjliggjorde hade skapat en politisk motreaktion från vissa politiska grupperingar och bolag som ville säkerställa sin kontroll över kommunikationen. Möjligheten till större frihet blev därmed ett incitament till att inskränka friheten, och därmed demokratin.

Således ska piratpartiets fokus på integritetsfrågor ses som en konsekvens av att de värderingar som ligger till grund för den liberala demokratin blivit politiskt allmängods och inbäddat i majoritetens samhällssyn. Att piratpartiet slåss för den liberala demokratin beror på att vi är övertygade om att den hotas av intressen som ser sitt informationsmonopol urholkas. Men att vi slåss för det demokratiska samhälle som vi uppfattar som det enda legitima styrelseskicket gör oss faktiskt inte till pirater, det gör oss till demokratiförespråkare.

Att vi sedan driver frågan hårdare än något annat politisk parti just nu är beklagligt, men en logisk följd av att de inte i samma utsträckning som vi inser hur informationssamhället ställer demokratin inför nya prövningar. Och att de i högre utstäckning än oss blivit en del av systemet och därmed börjat se till systemets bästa före det bästa för dem som systemet är skapat att tjäna.

Kan man vara pirat utan att vara för den liberala demokratin?
Till skillnad från många av mina piratkolleger är jag benägen att svara ja på den frågan. Däremot anser jag det vara omöjligt att dela piratpartiets samhällssyn utan att samtidigt förespråka den liberala demokratin.

Synen på att informationssamhällets framväxt förändrat både de politiska förutsättningarna och människornas förutsättningar att förhålla sig till kunskap och kultur gör oss till pirater.

Vår vilja att använda oss av denna insikt för att säkra att den kommunikationella revolutionen inte leder till att den liberala demokratin raseras inifrån gör oss till piratpartister.

För att förstå distinktionen så bör man förställa sig att piratpartiets ideologi baseras på två fundament som verkar i en form av växelverkan. Det ena är piratideologin och det andra är den liberala demokratin.

Det liberala arvet färgar vår syn på hur informationssamhället bör vara (demokratiskt, öppet, fritt) och vår förståelse för hur informationssamhället fungerar färgar vår bild av hur det demokratiska systemet fungerar idag. Bilden av hur demokratin fungerar idag skapar sedan en upplevelse av att det behövs förändringar för att säkra demokratin i framtiden, och vår piratideologi utgör grunden för vilka förändringar vi anser behöver göras för att säkra den liberala demokratin.

Schematiskt går de två ideerna att separera och analysera, och bägge kan var för sig förekomma i andra sammanhang, men inom piratpartiet har bägge idéerna internaliserats till den grad att de även för oss själva ofta upplevs som oseparerbara.

Piratpartiets ideologi: tre påståenden

Det verkar som om det har blivit dags för oss i piratpartiet att försöka få på pränt just de där grundvärderingarna som förenar oss för att på så sätt kunna visa exakt vilka grundläggande värderingar som utgör stommen för den spirande piratideologin. Ett antal inlägg har skrivits av olika personer kring det här tidigare, varav vissa stycken är värda att lyfta fram som en bakgrund till det här inlägget:

Med denna nyvunna insikt kan man undra vad det kommer bli för politisk ideologi utav piratrörelsen. Piratpartiets utformning som den ser ut idag ser jag nämligen bara som en del av piratrörelsens första fas och att vi i framtiden kommer se en mer heltäckande ideologi med de värderingar som piratpartiet har idag som utgångspunkt. Vi pratar alltså om en helt ny politisk ideologi som inte utgår ifrån de traditionella värderingar som hittills huserat på den politiska arenan. Kanske vi kommer kalla det piratism?
ur: Sammy Nordström: Demokrati 2.0

Om ideologi består av en gemensam världsbild och idealsamhälle med gemensamma värderingar, en viss tolkning av politiska händelseförlopp, och vissa gemensamma föreskrivna lösningar på problemen man ser; isåfall färgas varje dag på “forumet” av ideologiska diskussioner! Den är inte formulerad eller tydligt avgränsad, men den ligger ändå som ett täcke över piratrörelsen.
ur: Simon Rosenqvist: Nästa steg för piratpartiet?

Vad är det egentligen för informationssamhälle som vi vill skapa? Ofta när jag pratar med aktiva pirater runt om i partiet så tycker jag mig märka att det finns en tanke någonstans om hur ett fungerande informationssamhälle bör se ut. Att det kräver en helt annan syn på immaterialrätt är vi till exempel helt överens om. Men än så länge så har ingen lyckats formulera tanken i ord på ett sådant sätt att vi alla känner igen oss. Är det ens möjligt att göra det?
ur: Mattias Bjärnemalm: Piratpartiet Pionjärerna?

Piratideologin går inte att förstå i termer av tidigare politiska skiljelinjer. Vi pratar om informationsetik, om gränsdragning mellan privat och publik information, om kunskaps- och kulturincitament, om dupliceringsinfrastrukturer som är en samhällsutvecklingskatalysator i klass med tryckpressen, om det psykologiska och kollektiva behovet av ett privatliv i ett informationsinfrastrukturellt överflöd, om nya ekonomiska brister och överflöd när information kan dupliceras till nollkostnad, om att insamlad information alltid läcker och konsekvenserna av det, om fri programvara som en politisk demokratikatalysator, och mycket annat. Nya politiska skiljelinjer har redan uppstått och statsvetarforskare har noterat dem.
ur: Rick Falkvinge: Piratpartiets ideologi

Ett betydligt svagare inlägg på samma område är Ricks: Piratpartiets fyra rättigheter som jag visserligen tycker har en del intressanta poänger men som inte riktigt lyckas förmedla det jag upplever som piratpartiets ideologiska kärna. Det finns för övrigt en tråd på vår forum där just ideologifrågan diskuteras. Bara faktumet att tråden finns där, på ett forum som alla kan läsa är enligt mig ett resultat av den ideologi som förenar oss men som vi inte lyckas sätta fingret på.

Mitt försök till att strukturera upp vår ideologi tar sin utgångspunkt i tre påståenden:

• Informationssamhället skapar nya politiska skiljelinjer
• Att dela med sig av kultur och kunskap fyller ett mänskligt behov
• Nätet är en plats

Jag tror nämligen att det är på det här sättet, genom att identifiera påståenden om hur världen fungerar som vi kan vara överens om, som vi kan förlösa en ideologi ur våra politiska principer. Frågan blir då om vi är överens om de här påståendena, och om de är relevanta. Låt mig ta dem i tur och ordning

Informationssamhället skapar nya politiska skiljelinjer
Här lutar jag mig mot Ulf Bjerelds och Marie Demkers bok: kampen om kunskapen. De menar att tidigare politiska rörelser alla har sitt ursprung i någon av de politiska skiljelinjerna centrum-periferi, kyrka-stat, stad-landsbyggd och arbete-kapital. De två förstnämda har sitt ursprung i den nationella revolutionen och de två sistnämda i den industriella revolutionen. Vidare menar de att samhället håller på att genomgå en kommunikationell revolution som skapar två nya skiljelinjer: kunskap-marknad och transnationella nätverk-nationalstat. Centralt i dessa skiljelinjer är kampen om kunskapens innehåll, kampen om rätten till kunskap och kampen om kunskapens räckvidd.

Piratrörelsen har enligt författarna formerat sig längs skiljelinjen kunskap-marknad utifrån konflikten rätten till kunskap, som handlar om huruvida kunskap är en handelsvara eller en rättighet. Jag skulle vilja göra tillägget att kunskap i alla avseenden kan bytas ut mot begreppet kultur i de här sammanhangen.

Jag tror inte att vi ska gå allt för djupt i exakt vad kunskap eller kultur är, för där vet jag inte om vi är eniga. Däremot så är jag övertygad om att vi är eniga kring att det är just konflikten mellan medborgarnas rätt till kunskap/kultur och marknadsaktörernas intresse av att behålla det distributionsmonopol som immaterialrätten möjliggör som är den centrala i det som är nytt i piratrörelsens politik och att detta är en ny politisk skiljelinje som aktualiserats av teknikutvecklingen inom kommunikationsteknologin. Dessutom tror jag att vi är eniga om att insikten om detta är relevant för att förstå Piratpartiet och vår politik.

Att dela med sig av kultur och kunskap fyller ett mänskligt behov
Hur samhället ska förhålla sig till människans drifter och behov kan man ha väldigt olika uppfattningar om. Att människan har ett antal behov som den vill tillfredsställa är däremot allmänt vedertaget. Vi pirater menar att det finns ett behov hos människan att dela med sig av kultur och kunskap. Människor som upplever något eller lär sig något vill föra detta vidare. Det är en del av, eller kanske rent av grunden i, att människan är en social varelse. Alla försök att låsa in kultur och kunskap går emot den driften, och människor kommer därför försöka kringgå alla sådana restriktioner. Det innebär kanske inte automatiskt att alla sådana begränsningar är av ondo, men det innebär att när staten vill göra en inskränkning av människors möjlighet att sprida kunskap och kultur så ligger det på staten att rättfärdiga den inskränkningen för medborgarna. Och om inskränkningen saknar medborgarnas stöd är den orättfärdig.

Nätet är en plats
Detta påstående har jag skrivit om tidigare. Här menar jag givetvis inte att internet är en fysisk plats, eller ens en virtuell plats i ordets egentliga bemärkelse. Det jag menar är att för att konceptualisera internet så är den mest träffande jämförelsen att se det som en plats. Man går ut på nätet, man träffar folk på nätet, man hittar information på nätet.
För pirater är inte nätet enbart en plats. Det är en gemensam plats, som vi måste skydda från inhägnad och kontroll. Nätet är fortfarande mestadels orörd natur, men den hotas från två håll. Dels från de marknadsaktörer som vill kontrollera innehållet på nätet, och dels från staten som vill kontrollera och övervaka vår sysselsättning på nätet.

Kontrollsamhället då, och rättssäkerheten?
Det är alldeles tydligt att piratpartiet värnar om rättssäkerhet, yttrandefrihet och ett öppet samhälle fritt från övervakning. Det är även tydligt att vi ser dessa principer hotade på nätet. Däremot skulle jag vilja hävda att dessa frågorna inte är unika för piratideologin och därmed inte bör inkluderas när vi försöker bena ut hur den ideologin är uppbyggd. Istället så bör de frågorna förstås som ett tankegods som vi har ärvt från den liberala tanketraditionen som ligger till grund för den parlamentariska demokratin och som återfinns mer eller mindre uttalad inom flertalet politiska ideologier. Jag kommer få anledning att återkomma till det arvet i nästa inlägg om piratpartiets ideologi.

Ideologiska pirater?

För de som inte har läst Ricks inlägg om hur nya ideologier växer fram kan jag rekomendera den starkt. Jag har dock vissa invändningar mot hans beskrivning av piratpartiets ideologi. Rick skriver att "Piratpartiet har en mycket genomarbetad ideologi som är en del av en global underströmning". Att piratpartiet är en del av den transantionella underströmningen som piratrörelsen utgör håller jag helt och hållet med om. Däremot håller jag inte med om att piratpartiet har en mycket genomarbetad ideologi.

Piratpartiets ideologi håller på att formas och omformas just nu och är långt ifrån att vara en genomarbetad slutprodukt.