Upphovsrättssituationen i Kanada

Två länkar blinkade förbi  på min twitterapplikation (tack Amelia för länkarna) och likt en insekt dragen mot ljuset var jag tvungen att klicka på dem bägge. Den första visade sig vara en ingående beskrivning av den amerikanska industrins kritik mot kanadensisk upphovsrättslagstiftning (den andra handlade om kontroll av medicinpriser).

Igenkänningsfaktorn när jag läste om industrins nidbild av situationen i Kanada var slående. Precis som Sverige för något år sedan målades upp som ett piratparadis utan like är det nu Kanada som föreslås få högsta prioritet, tillsammans med länder som Kina och Ryssland. Artikeln gör också en intressant iaktagelse, den amerikanska industrin har inget problem alls med att Kanada i vissa avseenden har strängare lagstiftning än USA. Vilket är givet eftersom det gynnar deras intresse. Men artikeln konstaterar vidare att om man går runt och harmoniserar lagstiftningen uppåt utifrån det land som har hårdast upphovsrättslagstiftning på vart område så kommer man skapa en spiral av allt hårdare upphovsrättslagstiftning.

Och det är där vi är idag. Det är den mörka spiralen som Piratpartiet motsätter sig. Och det är därför vi behövs i Sveriges riksdag 2010. Och det är därför våra platser i EU-parlamentet är en fundamental start på den inbromsningsprocess som vi behöver få till innan det ens går att få till en internationell dialog om hur en samhällsnyttig upphovsrätt bör se ut.

Kompromiss i telekompaketet

Det brukar sägas att det som kännetecknar en bra kompromiss är att bägge sidor blir missnöjda. Om det stämmer så återstår det att se om den kompromiss som parlamentet och ministerrådet i EU har förhandlat fram är en bra sådan. Själv är jag som många andra pirater skeptisk till slutresultatet, men måste erkänna att jag inte har den juridiska expertis som krävs för att förutse konsekvenserna. Frågan är om alla de inblandade själva har det? Min gissning är att vi kommer få se en rad utspel om hur kompromissen ska tolkas den närmsta tiden.

Men det blev en kompromiss. Parlamentet vek sig inte (som de brukar göra) utan stod på sig och krävde i alla fall vissa eftergifter från ministrarna. Att detta till stor del berodde på de svenska parlamentarikerna i förlikningskomittén med Christian Engström i spetsen och den uppmärksamhet som frågan getts av de, mestadels, svenska aktivisterna i Werebuild.eu/telecomix-klustret är nog bortom all tvekan. 

Det förs en kamp mellan gårdagens makthavare och dagens internetanvändare om vem som ska få styra nätet och allt som händer där. Frågan går långt bortom de förlorade intäkter som skivbolagen med jämna mellanrum beskyller nätgenerationen för (sluta sälja förlegade plastbitar så kanske ni kan hitta en fungerande affärsmodell?). Det är i grund och botten en fråga om makten över kultur och kunskap. Digitaliseringen har släppt lös makten över informationen, och placerat den i händerna på var människa med en internetuppkoppling och lite fritid, och det missgynnar givetvis alla dem som byggt upp sin ekonomiska eller politiska makt på just kontroll av information. Därför är det inte konstigt att frågan om just nätneutralitet vuxit sig så stor på sistone. Det är förmodligen just nätneutraliteten, tillsammans med ACTA-avtalet, som den nästa stora konflikten kring nätet kommer att handla om.

Och jag är djupt oroad över att det ska visa sig att vi internetoptimister som ser potentialen i den digitala frihet som finns på nätet idag ännu inte vuxit oss tillräckligt starka för att stå emot de krafter som vill hängna in och begränsa vår frihet för att uprätthålla sina maktstrukturer. Även om de uppenbarligen inte vågar ta debatten med oss om det.

Läs förresten även Pelle Snickars artikel i SvD om hur Creative Commons och Googles bokskanningsprojekt kommer tvinga fram en översyn över upphovsrätten. Jag hoppas verkligen att han har rätt! För det vore inte en dag för tidigt.

Mathias Klang: Rip, Mix, Burn... Steal? Problem och lösningar när upphovsrätt blir en kulturbarriär.

Nu på onsdag den 4/11 kl 17.00 kommer andra föreläsningen i Piratstudenternas föreläsningsserie "Upphovsrättens utmaningar". Föreläsningsserien anordnas i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. Kvällens föreläsare är Mathias Klang, projektledare på Creative Commons Sverige, som föreläser på temat: 

Rip, Mix, Burn... Steal? Problem och lösningar när upphovsrätt blir en kulturbarriär

Föreläsningen hålls i Studieförbundet Vuxensskolans lokaler på Kungsängsgatan 12 och är öppet för allmänheten. Kom gärna dit och lyssna!

Föreläsningen finns även som facebookevent.

Socialdemokraterna vill ha kvar Ipred!

Jag är knappast förvånad över att de unga delegater som ville få socialdemokraterna att bestämma sig för att riva upp Ipred-lagen får återvända hem från kongressen med misslyckat värv. Visserligen fick de igenom en kompromiss där det sägs att lagen ska förändras, men det kommer inte leda längre än en halvhjärtad utredning som kommer föreslå lite justeringar på ytan så länge S inte förstår att upphovsrätten aldrig kommer vara en garant för kulturellt skapande, utan att den är en garant för en bestående dominans av en förlegad mediaindustri. 

Sedan upphovsrättens tidiga år då den tydligt enbart berörde kommersiella aktörers aktiviteter har den muterat till att mest av allt vara ett hinder för nyskapande och nya sätt att se på skapandet av kultur och av kulturella artefakter genom att konservera kultursektorn och förhindra nya kreativa sätt att sprida kultur. Om inte socialdemokraterna en dag vaknar upp och inser att upphovsrätten fallit helt ur led med sitt ursprungliga syfte så kan vi vara ganska säkra på att även en förändrad Ipred-lagstiftning i sossetappning kommer vara en lagstiftning där den som bäst är tandlös och som värst direkt skadlig. Inte bara för den personliga integriteten, utan även för utvecklingen på det kulturområde den säger sig vilja värna.

Att Ulf Bjereld utbrister att detta kanske är starten till att Piratpartiet inte ska behövas i riksdagsvalet nästa år kan knappast ses som en konsekvens av hans statsvetenskapliga kunnande och intresse för informationspolitikens framväxande roll. Nej det lär snarare bero på att han fallit offer för en naiv förhoppning om att den socialdemokrati han bekänner sig till ska släppa sitt krampaktiga tag kring 1900-talet och ta steget in i kunskapssamhället. 

Tyvärr lär han blir rejält besviken.

The European Commission strikes back!

I thought I´d try to write in English from time to time when my posts refer to events mainly on the european or the international level. Who knows, with time and practice it might even become readable texts if I keep it up. I was actually planning to write about something completely different tonight, but that all changed in an instance when this document came tumbling into my mailbox from Erik Josefsson (It sure feels nice to have people within the system nowadays).

The document is a Communication from the European Commission regarding new, non-legislative, measures to fight IPR infringement. Throughout the text IPR infringement is labelled as "counterfeiting and piracy" thus merging two, widely different, violations of the current IPR regime into one inseparable item. Means deemed necessary to battle the one violation can thus be justified against the other as no clear distinction between the two exists in the document. But what exactly is it all about? Well, the core of it all is clearly stated in the document:

The Commission is now establishing an Observatory to serve as the central resource for gathering, monitoring and reporting information and data related to all IPR infringements. However, the Observatory should play a much wider role, becoming the platform for representatives from national authorities and stakeholders to exchange ideas and expertise on best practices, to develop joint enforcement strategies and to make recommendations to policy-makers.
Ensuring that the Observatory becomes the pan-European source of knowledge and a central resource for stakeholders and public authorities engaged in IPR enforcement activities will require close collaboration between the Commission, the Member Sates and the private sector.

There you have it. The Commission is creating an Observatory to monitor IPR infringements, i.e. among othr tings internet activity. But that is not the end of it. It also clearly states that it will involve the stakeholders and the private sector in the process. So Ifpi, MPAA and the rest will most likely end up with access to the gathered information and the possibility to "develop joint enforcement strategies and to make recommendations to policy-makers".

This document need to be analysed word by word. And it need to be spread to Internet activist across Europe so that we can join together in an effort to thwart this latest scheme by the EU bureaucracy to put leach on the free web. So please spread the word!

Given that my native tongue is Swedish, and I realized, mid through the document that there should be a Swedish translation (found here) I´ll continue with a more thorough analysis of the Swedish text tomorrow .

Mikael Nilsson, on the board for the Swedish Pirate Party, are way ahead of me and have begun deciphering the text (in Swedish)

Förr eller senare måste man välja sida

Jag brukar försöka undvika att måla upp saker i dikotomier, men när det gäller synen på fildelning finns det faktiskt enbart två rimliga sätt att förhålla sig. Antingen så anser man, så som vi pirater gör, att upphovsrätten i sin nuvarande skepnad har nått vägs ände och måste reformeras i någon form för att anpassas till hur digitaliseringen förändrat våra kommunikationsmöjligheter (även om man inte nödvändigtvis måste anse att den ska upphöra helt) eller så anser man att upphovsrätten har ett naturrättsligt värde och måste värnas oavsett vilka kostnader det medför för samhället. Alla andra varianter innebär att man accepterar en diskrepans mellan lagen och den allmänna samhällsmoralen, vilket knappast är ett lovvärt förhållningssätt.

Piratpartiet har tagit ett progressivt ställningstagande och vill se en ny upphovsrätt som är kraftigt inskränkt till skillnad från den juridiska cancersvulst vi har fått idag. Och vi har ett starkt stöd bland samtliga partiers ungdomsförbund, vilket inte är särskilt konstigt då deras medlemmar vuxit upp i det digitala samhället. Men för var reaktion finns en motreaktion. Och det kommer förmodligen vara politiskt lönsamt att placera sig på motsatt planhalva och hävda den naturrättsliga synen på upphovsrätt.

"Kulturarbetare har rätt till frukten av sitt arbete, och den principen måste vi som politiker stå upp för" säger Göran Hägglund till sina partimedlemmar, utan att gå in på att den "frukt" upphovsrätten är inte kan jämföras med frukten av annat arbete. Råvaran som brukas, vårt gemensamma kulturarv, knappast kan sägas ägas av kulturarbetaren. Och belöningen som frukten ger är ytterst nyckfull, och beroende på andras intresse av att i efterhand betala för reproduktioner av kulturella artefakter. Det stora flertalet kulturarbetare kan inte äta sig mätta på upphovsrätt, och kommer inte kunna det i Göran Hägglunds framtidsutopi heller.

Men Hägglund kommer säkerligen vinna ett par promille i mätningarna genom att "stå upp" för upphovsrätten. Frågan är dock hur mycket intern splittring han skapar på vägen genom att gå i en inriktning som saknar stöd hos partiets ungdomsförbund.

Förr eller senare måste man välja sida. Om kristdemokraterna gynnas i mätningarna och nästa års riksdagsval genom sin upphovsrättsvurmande inställning så kommer det förmodligen leda till att de blir än mer obenägna till att stödja de nödvändiga förändringar som behövs på området. Därför vill jag uppmuntra alla sympatisörer eller aktiva inom kristdemokraterna som anser att partiet inte bör föra en upphovsrättsfundamentalistisk politik att visa sitt missnöje genom att sluta stödja partiet tills er partiledare tar sitt förnuft till fånga.

Ni är alltid välkomna hos oss i Piratpartiet så länge.

Lawrence Lessig vinner en rättsstrid mot expanderande skyddstider i amerikansk domstol

Genom en länk i ett inlägg hos Mark Klamberg hittar jag en artikel i Dagens Juridik som berättar att Lawrence Lessig vunnit en rättsstrid i en domstol i Colorado. Tvisten gällde om det var lagenligt av konstitutionen att utvidga rättstider så att verk som blivit public domain åter täcks av upphovsrättsliga skyddstider. Lessig skriver även själv om domen på sin blogg.

Beslutet är historiskt eftersom det fastslår att det strider mot yttranderätten att utvidga en skyddstid på ett sådant sätt att det som en gång blivit fritt åter täcks av en skyddstid.

En seger för allmänheten som nu kan känna sig lite tryggare i att det som är fritt idag inte ska bli ofritt imorgon.

Det är fortfarande långt kvar för att göra mer kultur och kunskap fri, men det är i alla fall ett stort steg åt rätt håll.

Folkbiblioteken 2.0

Jag har alltid gillat bibliotek. Mest för att jag alltid gillat böcker, och det brukar det ju finnas en del av på biblioteken. Jag gick metodiskt igenom all science fiction och fantasylitteratur som jag hittade på mitt kommunala bibliotek när jag växte upp. Att köpa alla de böcker jag läste var helt enkelt inte en möjlighet. Och var skulle jag ha gjort av alla böckerna? En bra natt kunde jag lätt avverka en tre till fyra böcker innan mina föräldrar uppmärksammade att jag inte sov och kom upp och skruvade ut glödlampan ur min sänglampa.

Men vilken roll kommer biblioteken spela i det nya kunskapssamhället? Finns det ett behov av bibliotek och utbildade biblotekarier när all litteratur kan laddas ned från nätet? Jag skulle vilja hävda att det alltid kommer finnas behov av bibliotek. Dels för att jag tror att boken som artefakt kommer leva kvar väldigt länge, men ännu mer eftersom jag tror att den service som biblioteken ger är viktigare än själva böckerna.

Överför den sevicen till nätet! Föreställ att vart enskilt bibliotek har en torrenttracker på sin webbsida. Trackern som sådan kan säkert centraliseras, men för åtkomstens skull bör det finnas en ingång dit från de olika bibliotekens webbsidor. Och givetvis ska bibliotekarierna finnas där för att ge råd och stöd för den som vill ladda ner något. Det mest omständdiga med att ladda ner saker idag är ju hur böäkit det är att hitta det man vill ha och att veta vilken kvalitét som det man laddar ned har. Med en rikstäckande stab av bibliotekarier som hjälps åt att kategorisera och indexera alla torrentsfiler borde det besväret minskas betydligt.

Folkbiblioteken var instrumentala för att göra Sverige till det kunskapssamhälle vi har idag. Jag tror att de skulle kunna spela en minst lika viktig roll i att bilda allmänheten i hur man kan använda internet för att hitta den kultur man söker. Något som jag ser som nödvändigt om vi ska kunna överbygga de digitala klyftor som finns.

Vem tjänar på gratis kultur på nätet?

Sitter på tankesmedjan Fores seminarium Vem tjänar på gratis kultur på nätet? tillsammans med Ung Pirats förbundsordförande Stefan Flod.

Det börjar med att Martin Ådahl hälsar oss välkomna och passar på att berätta lite om Fores och att Fores bett Jonas Andersson och Eric Shüldt att skriva en bok om den framtida digitaliseringen. Ska bli intressant att se vad den boken kommer att ge.

Panelen består, utöver de tre ovanstående även av Nicklas Lundblad, Rasmus Fleischer och Anders Rydell.

Första frågan blir den lite lätt provokativa frågan om det är moraliskt rätt att ladda ner illegalt från nätet. Nicklas menar att det beror på om man är pliktetiker eller effektetiker. En intressant vinkling som jag nog ska försöka återkomma med. Eric berättar om sin bror, 15 år och sinnebilden för den digitala generationen. Han har aldrig köpt en cd-skiva i hela sitt liv. För honom är det inte en fråga. För honom handlar det inte om att det är gratis, utan det bara finns. Hela tiden. Jonas lägger till att vi idag måste se fildelning som normen.

Nästa fråga knyter an och frågar om det är så att lagstiftningen helt enkelt inte hängt med eftersom det verkar finnas ett glapp mellan det allmänna rättsmedvetandet och så lagen är formulerad. Nicklas lyfter fram att dagens lagstiftning baseras på internationella avtal från 1995, en tid då internet knappt fanns. Eric påpekar att det demokratiska systemet och vårt rättsväsene bygger på en långsamhet som gör att den omöjligt kan hålla tempo med utvecklingen. Anders menar att affärsmodellerna kommer anpassa sig till den verklighet som fildelningen skapar oavsett hur lagen ser ut. Upphovsrätten blir helt enkelt irrelevant.

Nicklas frågar sig varför politikerna är så rädda för den här teknikutvecklingen. Eric drar upp att decentraliseringen av information kan vara det som skrämmer etablissemanget, en åsikt jag delar fullt.

Sedan drar en diskussion om rättegången mot The Pirate Bay igång. Den är visserligen intressant, men det känns som om den diskussionen kommer dyka upp tillräckligt ändå den närmsta tiden. Men Eric får samtalet i en intressant riktning genom att fråga om the Pirate Bay inte lever lite på att ligga utanför vad som är ok. Om fildelningen legaliserades, skulle inte Aftonbladetbay konkurrera ut The Pirate Bay? Scenariot är ytterst hypotetiskt, men fortfarande tänkbart.

Så kommer vi in på frågan om betalningen. hur ska artisterna få betalt? Panelen verkar överens om att det är sorteringen som kommer vara värt något. Det är inte upphovsrätten som är värd att betala för, det är sållning, kvalitégranskning och paketering. Den som ger rätt innehåll till rätt person i rätt tid kan ta betalt för det. Kopplingen till spelindustrin görs, en bransch som levt med piratkopiering under hela sin existens.

Rasmus tar upp en enormt viktig aspekt. Nämligen att det inte finns en universallösning, och att det inte heller före digitaliseringen fanns en enda lösning.

Nicklas gör en koppling till kringekonomin runt wow och menar att teknikutvecklingen inte tar bort möjligheter att tjäna pengar, utan faktiskt skapar mängder av möjligheter till nya affärsmodeller.

Frågor från publiken:

Niclas Hellberg, Sveriges regissörer, undrar om det inte finns ett pyramidspel där någon sitter och tjänar på den illegala fildelningen, samt vad han ska säga till sina regissörer eftersom filmbranschen blöder.

Rasmus menar att det är absurt att det är upphovsrätten som är den enda lösningen, att man ska trycka in mer upphovsrätt tills filmbranschen slutar blöda. Varför diskuteras inte kulturpolitik som lösning?

Eric menar att det positiva med rättegången kanske är att just den ekonomiska frågan kommer belysas.Rasmus menar att om man har ett klimat där fler kan driva fildelningssajter så att det skapas lite konkurrens.

Nicklas drar upp att man måste göra åtskillnad på filmbranschen och filmskapandet. filmbranschen kanske blöder, men filmskapandet blommar. En intressant iaktagelse.

Eric drar upp biblioteksjämförelsen.

Annie Johansson, riksdagsledamot, menar att de lagförslag som ligger idag fokuserar mer på upphovsrättsinnehavaren snarare än den tekniska utvecklingen, vilket hon ju givetvis har rätt i. Synd att den insikten inte får genomslag i centerns beteende när det gäller just de lagförslag som ligger.

Rasmus menar att problemet med dagens lagar är att man skapar bieffekter av lagarna som drabbar helt andra aktörer än upphovsmän och användare. Vilka konsekvenser får regleringarna som införs i andra och tredje led.

Nicklas tar upp att själva skapandet håller på att förändras, att steget från användare till kreatör blir väldigt kort. Borde inte samhället uppmuntra det? Sedan påpekar han skillnaden mellan europeisk och amerikansk upphovsrätt när det gäller fair use.

Fråga från nätet: kommer inte deltagarkulturen springa om producenterna, med tanke på att det mesta som finns på nätet är skapat av användarna själva.

Rasmus drar upp hur synen på DJs förändrats, från att setts som några som kapitaliserar på annans musik till att ses som en egen grupp av kreatörer. Anders påpekar att de flesta som skapar saker på nätet aldrig bryr sig om at bevaka sin upphovsrätt. De vill helt enkelt bli kopierade.

Någonstans under frågorna från publiken så märker jag att jag slutat anteckna. Så de som vill veta slutet på seminariet får försöka hitta det på nätet och se den själv. Min gissning är att den går att hitta på The pirate Bay inom kort.

Sydsvenskans upphovsrättsspecial

Sydsvenska dagbladet har idag vikt ett antal sidor av sin kulturbilaga till upphovsrättsfrågan. Som ett extra steg har de sedan valt att tillgängliggöra den delen på Pirate Bay, ett par dagar före tidningen kom ut.

Jag har givetvis laddat ned pdf:en, dock inte från Piratbukten utan från en partikollega. Av någon anledning finns inte Torrentprogram förinstallerade på alla nya datorer och jag har inte kommit för mig att lägga till något på min lilla bärbara eee sedan jag köpte den på mellandagsrean.

För dem som inte läst Sydsvenskans special kan jag rekomendera er att bege er till sydsvenskans webplats direkt. Det är en fantastisk samling intressanta artiklar.

Upphovsrättsproblematiken är större än fildelningsfrågan

Vissa dagar läser man artiklar som gör en glad. Glad för att det finns människor som är pålästa och kunniga om upphovsrättsproblematiken och som har förmågan att formulera sig kring ämnet i skrift. Och få det publicerat. Nicklas Lundblad är en sådan person. Hans artikel i Svenska dagbladet idag gjorde min frukost till en väldigt behaglig upplevelse.

Framför allt ett stycke är värt att lyfta fram:

Fildelningsdebatterna – om vi får kalla dem så – är kanske bara ett preludium till de verkliga politiska striderna om kunskap och information i framtiden.

Inom Piratpartiet är vi medvetna om att fildelningsfrågan egentligen enbart är den synliga toppen på det isberg som immaterialrätten utgör. Och det demokratiska samhället är vår tids Titanic som övertygad om sin egen osänkbarhet gasar på för full maskin framåt. Samma insikt om att informationssamhället skapat nya politiska skiljelinjer hittar vi hos statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker, i deras bok Kampen om Kunskapen. I boken skildras även Piratpartiets framväxt och roll i den nya skiljelinjerna.

Det som Nicklas lyckas med i sin artikel är att lyfta fram den pågående intellektuella diskussion som förs kring upphovsrätten idag, och visa på att effekten av den starka lobbyism för hårdare lagar och ökad jakt på fildelare som upphovsrättsindustrin fört de senaste åren skapar en motreaktion som ifrågasätter immaterialrätten i grunden. Ett ifrågasättande som enligt mig är sunt.

Idag förs diskussionen om upphovsrätt ofta från fel utgångspunkt. Diskussion utgår allt som oftast från dagens immaterialrättssystem som en given sanning som möjligen kan behöva justeras (oftast genom hårdare tag och längre skyddstider). Därför tror jag inte, som Nicklas, att konflikten mellan pirater och antipirater kommer vara överspelad inom den närmsta framtiden. Istället tror jag att vi pirater kommer fånga upp och inkorporera de frågor om kunskapens roll som Nicklas sätter fingret på:

Där det idag till nöds funnits de som klamrat sig fast vid gamla politiska begrepp, uttänjda intill och bortom det meningslösas gräns, som den atavistiska användningen av äganderätten i fildelningsdebatten, måste framtidens skiljelinjer och begrepp bli helt annorlunda. Klassisk partipolitisk ideologi ger liten eller ingen ledning i frågan om hur vi avgränsar och utformar rätten att lära sig, former för kunskapdelning och öppnar forskningens framtid.

Piratpartiet bildades för att svara på de frågor som informationssamhället ställer. När partiet bildades hade fildelningsdebatten egentligen för första gången lyckats ta sig in i det politiska vardagsrummet, helt utan att de gamla partierna visste vad de skulle göra av den. Idag har de, genom upphovsrättslobbyns försorg, kommit fram till att lösningen heter kriminalisering och jakt av det nya och okända. Men det är en ohållbar lösning. Repression får aldrig vinna över kommunikationsfrihet. Så ska vi hitta en hållbar lösning kring immaterialrätten måste vi våga släppa taget om dagens lagstiftning och se på frågan om hur vi värnar om skapandet av ny kunskap och kultur med nya ögon. Och jag instämmer helt med Nicklas när han skriver:

Oavsett om lösningen blir reformer, modeller som mognat fram kring den öppna källkoden, som Hope föreslår, eller ett totalt avskaffande av de ”intellektuella monopolen”, som Boldrin och Levine förespråkar, så är det klart att frågan om immaterialrättens framtid inte är en politisk fluga som kan tigas ihjäl.

Världen är inte samma plats som den var innan internet slog igenom och revolutionerade människors sätt att kommunicera och socialisera med varandra. Informationspolitiken som politiskt område har kommit för att stanna. Piratpartiet har kommit för att stanna. Vi är det enda parti som byggts upp för att kunna svara på de frågor som den kommunikationella revolutionen ställer.

Hjälp oss att göra detta genom att rösta på oss i EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010! Eller varför inte bli medlem och själv bidra med svaren?

Lösningarna?

Jag har på senaste tiden allt mer noggrant börja följa Mymlans blogg. Givetvis beror det på att hon skriver en hel del om Piratpartiet, vilket jag tycker är intressant, och en hel del om de politiska frågor som vi driver, vilket ju också är intressant för mig. Men det som gör det extra läsvärt är att hon, till skillnad från många av de övriga bloggar jag läser, skriver från ett utifrån-perspektiv. Ett perspektiv som är väldigt svårt för mig att komma åt annars, då jag själv är så insyltad i partiets verksamhet.

Idag skrev hon en reflektion från hennes julfirande där hennes ena barn sagt att han funderade på att rösta på Piratpartiet. När jag läser inlägget undrar jag om det kanske är som så att våra bästa förespråkare faktiskt finns utanför partiet. När vi piratpartister talar om vår politik har vi nämligen en tendens att tona ner faktumet att vi inte har lösningarna på alla eventuella konsekvenser av en reformerad upphovsrätt. Mymlan lyfter istället fram det och bemöter det med "so what?" och menar att lösningarna kommer vi tvingas fundera på när vi är i ett läge där vi faktiskt kan göra förändringar. Jag tror att hon har helt rätt i det. Som jag skrev i mitt förra inlägg så kommer en reformerad upphovsrätt göra det stora flertalet till vinnare och det lilla fåtalet till förlorare.

Något som kan vara värt att reflektera över i de här sammanhangen är att den exakta utformningen av en reformerad upphovsrätt och alla eventuella förändringar som behöver göras för att anpassa samhället till den reformerade upphovsrätten kommer påverkas av vilket block som är med oss om att genomdriva förändringarna. Till exempel är jag personligen negativ till kassetavgiften och andra avgifter på lagringsmedia. Men är det vad som krävs för att få det ena eller det andra blocket att acceptera en reformerad upphovsrätt ser jag det som en rimlig kompromiss. Och tyvärr så kommer vi nog få acceptera att inte få igenom exakt allt det vi vill i första taget. Realpolitik består av kompromisser, det är ett faktum som vår framtida vågmästarroll inte kommer förändra.

Min personliga förhoppning är att det i slutändan ska kunna bli en blocköverskridande lösning på hur upphovsrätten ska förändras, men för att vi ska nå dit krävs att samtliga av riksdagspartierna blir bättre på att lyssna på sina ungdomsförbund och ta till sig av de värderingar och åsikter som de yngre generationerna har i de här frågorna. Något jag sett väldigt lite av hittills.

Det är faktiskt en släng av ironi att den blockpolitik som behövs för att vi ska kunna använda oss av vår vågmästarställning för att få igenom en reformerad upphovsrätt samtidigt minskar möjligheterna till brett samförstånd till hur de konsekvenser som reformen skapar ska bemötas. Men eftersom att alternativet är att de nödvändiga reformerna kommer dröja i åtminstone trettio år till, tills dagens unga tagit över i de gamla partierna, så är det tyvärr inget som vi kan göra något åt. Vi kan helt enkelt inte vänta så länge med att stoppa det övervakningssamhälle som film och musikindustri driver fram i upphovsrättens namn.

Ratad av Helsingborgs dagblad

Jenny Maria Nilsson gav sig in i fildelningsdebatten genom ett inlägg på kultursidan i Helsingborgs dagblad. Ganska snabbt replikerade Gustav Nipe från Piratpartiet på hennes inlägg. Även Sören Sommelius skrev ett svar. Därefter svarade Jenny på bägge inläggen och har sedan beslutat sig för att lämna debatten.

För att bemöta den kritik Jenny framförde i sitt andra inlägg mot piratpartiet så beslöt jag mig för att skriva en debattartikel och se om Helsingborgs dagblads kultursidor var intresserade av att ta in den. Idag fick jag beskedet att det var de inte, då de ansåg att Piratpartiet redan fått komma till tals.

Så istället lägger jag upp min replik här. Vilket ger mig den extra möjligheten att lägga in länkar i texten. Något som jag än så länge inte sett någon debattsida i gammelmedias nätupplagor uppmuntra till. Hursomhelst. Här kommer mitt debattinlägg:

Upphovsrättens utformning är problematisk

Jenny Maria Nilsson replikerar den 21/12 mot de svar hon fått på sin artikel om Ipred som publicerades den 15/12. I förbifarten passar hon på att slänga en känga eller två på piratpartiet.

Det är uppenbart att Jenny inte är särskilt förtjust i vår politik eller våra företrädare. Det är visserligen sorgligt, men förmodligen ingenting som kan ändras på. Att Jenny väljer att kalla den argumentationsträning som vi bedriver inom partiet i syfte att stärka personer utan politisk erfarenhet när de ska konfrontera politker med årtionden av politisk erfarenhet för "papegojmetoden" visar tydligt på en nedlåtande attityd gentemot oss som politisk rörelse. Hennes påstående att det inte går att debattera mot oss på grund av denna "papegojmetod" falsifierar hon ju själv genom sina välformulerade inlägg.

Jenny menar att kärnan i hennes resonemang är följande: ett parti har problem om deras ideologiska ställningstaganden för att uppnå frihet i praktiken innebär tvång för en annan grupp som inte delar deras idéer. Jag är beredd att hålla med om den bilden, även om jag ställer mig skeptisk till användandet av ordet tvång i sammanhanget. Men Jenny har rätt i att det är problematiskt att det finns de som kommer förlora rättigheter som de har idag om vår politik genomdrivs. Hade det inte varit problematiskt hade ju ingen haft skäl till invändningar, och då är det rimligt att tro att de reformer inom upphovsrätten som vi förespråkar redan skulle ha implementerats.

Men innebär faktumet att det finns en problematik automatiskt att de reformer vi föreslår skulle vara dåliga för samhället? Är det så att enbart för att rättigheter som upphovsmännen idag kan göra anspråk på försvagas så måste man förkasta våra idéer? Mitt svar är ett tydligt nej på de frågorna.

För vad är det egentligen vi vill uppnå? Piratpartiet vill reformera upphovsrätten för att öka allmänhetens användarrättigheter, vilket får som konsekvens att upphovsmännens rättigheter minskar. Dessa rättigheter står nämligen i ett motsatsförhållande eller med andra ord: det råder en intressekonflikt.

Under vår moderna historia har upphovsmän och deras distributörer varit organiserade i olika intresseorganisationer medan användarna inte haft motsvarande företrädare. Då man inom statsvetenskapen ofta menar att det politiska utfallet är en konsekvens av olika särintressens styrkeförhållanden är det därför inte förvånande att upphovsrätten utökats i både bredd och djup. Antalet företeelser som faller under upphovsrätten har ständigt ökat och tidsramarna för upphovsrättens längd har förlängts samtidigt som definitionen av vad som ansetts vara ett intrång i upphovsrätten har skärpts. Senaste stora förändringen i Sverige skedde 2005 då privat nedladdning av upphovsrättsskyddat material kriminaliserades.

Piratpartiet menar att dena snedvridning har gått för långt. Den grundläggande insikten om att upphovsrätten måste balanseras mot användarnas intresse av att nyttja och sprida kultur har försvunnit. Redan Victor Hugo, i mycket den moderna upphovsrättens fader menade att i valet mellan författarens upphovsrätt och allmänheten alltid så skulle han alltid ta ställning för allmänhetens rätt till kunskap och information. Men idag är det perspektivet som bortblåst. Användarna har på grund av sin bristande organisering fått se sina rättigheter urholkas. Och för oss i piratpartiet är den utvecklingen betydligt mer problematisk än att upphovsmän förlorar kontrollen över spridningen om vår politik implementeras.

Politik skapar vinnare och förlorare. I konflikten mellan allmänhetens intressen och upphovsmännens så har allmänheten varit förlorare fram tills nu. Det är dags att ändra på det. Piratpartiet är övertygat om att allmänhetens användarrättigheter kan stärkas betydligt utan att det riskerar att underminera samhällets kulturproduktion. Att vissa kulturskapare och de distributörer som byggt sin ekonomiska modell på den nuvarande lagstiftningen blir förlorare i en sådan förändring må vara beklagligt, men samhällsnyttan och allmänhetens intressen väger tyngre.
Mattias Bjärnemalm
Förbundssekreterare Ung Pirat
Kandidat till Europaparlamentet för Piratpartiet

Objektets rättigheter?

Jag illustrerade mitt förra inlägg med en djuplänkad bild av mig som tecknades under Sveroks riksmöte (bilden kan ni se här). Som alla andra inlägg jag gör här kopierades hela rasket raskt in i facebook via någon fiffig inställning där. Djuplänkningen följde med. Där upptäckte illustratören ifråga att jag länkat in hennes illustration i en bloggpost och eftersom jag inte bett om lov att göra detta bad hon mig i en kommentar ta bort bilden. Vilket jag givetvis gjorde.

Men det fick mig att tänka. Hur kommer det sig att upphovsmannen har rätten att styra hur och var en bild ska synas medan objektet inte erkänns några rättigheter alls. Nämda illustratör frågade aldrig mig om det var ok att hon ritade en bild föreställande mig, något krav på en sådan förfrågan finns inte, varken juridiskt eller moraliskt. Faktum är att jag inte ens informerades om att jag var avritad förrän jag själv snubblade över bilden på nätet.

Och det slutar inte där. I rådande stund finns det 479 bilder av mig på facebook som jag känner till. Förmodligen finns det fler. En del av dem har tagits med mitt medgivande och en del har tagits utan att jag varit medveten om det. Men aldrig har jag givits någon rättighet att avgöra hur de här bilderna ska distribueras. Facebook har gett mig rätten att se till att det inte finns en koppling mellan bilderna och min profil på facebook. Men att ta bort bilden kan endast den som lagt upp den göra.

För det är så vårt normsystem ser ut idag. Objekten anses inte vara en del av den skapande processen och tillskrivs därför inga rättigheter. Men är det en rimlig ståndpunkt? Det är givet att ett verk inte kan skapas utan upphovsmannen. Men kan det skapas utan objektet? Hade illustrationen från Sveroks riksmöte blivit likadan om det inte varit jag som stod där och pratade? Hade den blivit likadan om jag inte valt att hålla mina papper på just det där sättet? Rört mig på det sätt som jag valde att röra mig på? Pratat genom mikrofonen på just det där sättet?

Var går egentligen gränsen mellan subjektet som avbildar och objektet som avbildas? Och varför hamnar alla rättigheterna hos den förra?

Liten seger för rebellerna?

Hittade två artiklar som fick mig att känna att Piratpartiet har vind i seglen för tillfället. DN skriver om att Sverige säger nej till förlängd upphovsrätt. Det är visserligen inte den egentliga upphovsrätten som diskuteras, utan de så kallade närstående rättigheterna som reglerar skyddstider för inspelad musik. Det anmärkningsvärda i artikeln är ett citat från Magnus Graner (m), statssekreterare på justitiedepartementet, om varför regeringen avvisar förslaget:

- Ett annat väldigt viktigt skäl är att det rasar en strid om upphovsrätten just nu, och vi uppfattar inte att vi har stöd hos våra väljare för att ytterligare skärpa den.

Magnus erkänner med andra ord rakt av att vi har lyckats påverka agendan. Större bevis för att Piratpartiet spelar roll kan knappast finnas. Genom vårt, och andras, idoga arbete för en upphovsrätt som står i samklang med medborgarnas användarrätt har vi lyckats att åtminstone delvis stoppa den negativa utvecklingen på området i Sverige.

Den andra artikeln kommer från svenskan som skriver att Ipred-lagförslag skjuts upp. Nu är det ingen radikal uppskjutning det är fråga om, utan endast att de borgliga partierna inte lyckats komma överens till idag som planerat. Men att de inte lyckats komma överens visar att motståndet mot lagen spelat roll.

Upphovsrättsdebatten

För ett par dagar sedan så gick UNTs ledarredaktion ut med att de ville ha in synpunkter den föreslagna Ipred-lagen. Nu har de lyssnat färdigt. Och de har verkligen lyssnat. Och de har förstått. Dagens ledare är förmodligen den klaraste analysen av både Ipred och debatten kring fildelning som jag har sett på en ledarsida i gammelmedia någonsin.

På grund av dessa felaktiga föreställningar talar man om fildelningsdebatten, när det egentligen borde heta upphovsrättsdebatten. Det som borde handla om upphovsrättens utformning har i stället kommit att handla om distribution.

när jag läser ovanstående så skulle jag spontant nog tro att det var hämtat från ett blogginlägg av Rasmus Fleischer eller kanske Anders Mildner, inte från en av landets större morgontidningar. Eller möjligen att jag återigen satt på en föreläsning med Eva Hemmungs Wirtén. Fildelningsdebatten har dödförklarats för flera år sedan av Piratbyrån, men likt en zombie i en sämre splatterfilm vägrar den lägga sig ned och dö.

Innan de resonerar kring varför fildelningsdebatten är ett dåligt begrepp förklarar de varför Ipred, alldeles oavsett fildelningsdebatten, är ett uselt lagförslag.

Invändningarna mot IPRED är många. Att låta privata företag sköta polisens arbete är vanskligt. Det är omöjligt att avgöra vem i ett hushåll som har fildelat. Trådlösa uppkopplingar med räckvidd över enorma ytor gör problemet oöverblickbart. Erfarenhet från länder med liknande lagar, som Danmark, visar att nöjesbranschen ägnar sig åt massutskick av brev där människor krävs på tiotusentals kronor för att de inte ska bli dragna inför rätta. Ofta är breven utskickade utan att det finns några bevis för att upphovsrätten kränkts över huvud taget.Förslaget bygger på ett EU-direktiv, men EG-domstolen gjorde i januari i år klart att det är upp till varje medlemsland om de vill genomföra direktivet eller inte.

Enkelt och rakt på sak räknar de upp problemen med lagen. Det är nästan som om de tittat runt på vad vi upphovsrättskritiska bloggare har skrivit och kopierat det bästa som de hittat. De har lyssnat och läst, de har funderat på det som de hört och sett och sedan har de formulerat sin ståndpunkt i frågan.

Lagarna ska skydda kreatörerna, inte distributörerna.Låt därför debatten handla om hur upphovsrätten ska utformas för att skydda kreatörernas rättigheter givet hur världen ser ut, och lämna frågan om distribution åt marknaden. Utan en sådan utgångspunkt är alla försök till lagstiftning dömda att obönhörligen haverera

Personligen tror jag att vi måste ta diskussionen vidare ett steg bortom det här och faktiskt sätta oss ner och diskutera kreatörsbegreppet. För utan att vi gjort upp med den förlegade tanken om att kreatören är en person som endast inspirerad av det egna geniet skapar något helt nytt och faktiskt inser att skapande är en process som alltid är beroende av intryck utifrån så kommer vi aldrig att landa i ett hållbart upphovsrättssystem.

UNTs ledare idag är ett välkommet steg i rätt riktning!

Ipred och upphovsrätten

I en artikel i Svenska Dagbladet försöker Bo-Erik Gyberg försvara Ipred genom att blicka bakåt mot upphovsrättens förflutna. Men det enda han lyckas med är att belysa den ändamålsglidning som skett i och med att gränserna för upphovsrättens omfattningen tillåtits sättas av upplevelseindustrins lobbyister. När upphovsrätten kom till var syftet tydligt att reglera kommersiell användning av viss kulturproduktion. Idag har detta sedan länge expanderats till att upphovsrätten även reglerar privat icke-kommersiell användning. En utökning av upphovsrättens omfång som tydligt skett på användarrättens bekostnad.

Andreas Ekström på Sydsvenska dagbladets är upprörd över att de gapiga bloggarna inte vill diskutera det han hävdar är upphovsrättens grundfrågor när dessa kritiserar Ipred. Jörgen Lindell påpekar lite försynt att det kan ha att göra med att Ipred faktiskt inte rör upphovsrätten som sådan utan om vilka metoder som ska se till att den efterlevs. Lars Holmquist och West sågar också Andreas inlägg.

Men även om Jörgen med flera har rätt så hindrar inte det Andreas från att ha fel. Det finns mängder av inlägg i debatten som faktiskt berör upphovsrätten på ett principiellt plan. Att Andreas råkat missa dem säger nog mer om honom än om vad som faktiskt skrivs om Ipred just nu.

Men vilka frågor är det då som Andreas vill diskutera?

1. I hur stor utsträckning ska en kreatör få bestämma om de sammanhang som
hennes verk visas i?

2. I hur stor utsträckning ska man få tillgodogöra sig
resultatet av någon annans arbete utan att vara med och betala detta arbete?

Den första frågan skrev Marie Andersson om för bara någon dag sedan i ett blogginlägg om Ipred. Det finns en klar konflikt mellan deltagarkulturens diskurs och idén om att upphovsmannen ska kunna kontrollera hur ett verk används. Personligen anser jag att det, precis som idag, ska finnas en rättighet för en kreatör att få upprättelse om någon kränker kreatören genom användandet av dennes verk. Jag ser inte något behov av att ge kreatörer någon kontroll över hur deras verk ska spridas efter att de valt att offentliggöra dem.

Den andra frågan besvarades egentligen redan när vi införde bibliotek i Sverige. Där drogs en tydlig linje som sade att samhällsnyttan av en bildad befolkning rättfärdigar att staten går in och säkerställer att medborgarna kan läsa böcker utan att tvingas köpa egna exemplar. Exakt samma resonemang som ligger till grund för biblioteksväsenet kan användas för att motivera en legalisering av icke komersiell fildelning. Sammhällsnyttan av att ha medborgare vars möjligheter till kulturupplevelser har maximerats genom fildelningstekniken överstiger värdet av att ha kvar dagens upphovsrättssystem.

Den i mina ögon betydligt viktigare principiella frågan om hur upphovsrättens fundament, idén om det kreativa geniet som ensam skapar något nytt och unikt, står sig i förhållande till hur kultur faktiskt skapas verkar Andreas dock helt ha missat. Det har däremot inte Anders Mildner som skriver ett lysande inlägg om skapandets kärna. Anders skrev även på Svenskans brännpunkt en väldigt bra analys av motståndet mot FRA och Ipred för några dagar sedan.

Internet har gett vanliga medborgare ett verktyg för att göra sig hörda i den politiska debatten. Och när tillräckligt många av oss enagerar sig i en fråga så kan politikerna inte längre blunda för den. Det är en maktförskjutning till medborgarnas fördel som vi måste ta. Demokrati är något som måste erövras varje dag. Och ett fritt internet är ett fantastiskt verktyg att göra det med.

Justitiedepartementet ikläder sig rollen som uppfostringsanstalt

Som tidigare rapporterats har justitiedepartementet beslutat sig för att uppfostra de unga i samhället om hur upphovsrätten fungerar. Jag har precis hittat den broschyr som är tänkta att få våra unga att över en natt bli laglydiga och lämna sina piratliv bakom sig.

De klassiska argumenten radas upp utan någon som helst underbyggnad. Bland annat skriver de:

Utan ersättning till författare, konstnärer, musiker, fotografer, dataspelskreatörer, artister, musik- och filmproducenter kommer det i framtiden att vara få som kan och vill ägna sig åt kreativa yrken. Viljan och intresset för att investera i olika produktioner skulle dessutom sjunka betydligt. En sådan utveckling är inte bra för någon. Upphovsrätten är grundläggande för det kreativa skapandet. Den måste respekteras också på Internet.

Givetvis reflekterar inte broschyren om ersättningen tvunget behöver vara kopplad till exemplarframställning. Inte heller berörs frågan om hur det kommer sig att det finns enorma mängder av kreativt skapande utanför upphovsrättens stängsel. Den berör inte heller faktumet att upphovsrätten snarare stärkts juridiskt än urholkats de senaste åren.

Men det är inte särskilt förvånande. Broschyren är inte tänkt att belysa problematiken med dagens lagstiftning eller det faktum att de förändringar som görs snarare är beställningsjobb från lobbyn än anpassningar till vad som är samhällsnyttigt. Broschyren är ett sätt att med skattemedel försöka påverka ungdomar att följa en lagstiftning som sedan länge förlorat sin folkliga legitimitet.

Jag tvivlar på att den kommer lyckas. Jag säger som de intervjuade ungdomarna i SRs artikel: – Vi slänger den i papperskorgen

Bokförlagens strategi

Jag har tidigare skrivit två inlägg om hur förläggarbranschen använder sig av studentrörelsen för att få den lobbyism de sysslar med att verka mer legitim. Nu uppmärksammas jag genom Rasmus Fleischer att de även använder sig av synskadades riksförbund när de lobbar för att momsen för talböcker ska behållas på samma nivå som för vanliga böcker.

Svenska förläggareföreningen verkar helt enkelt ha valt som lobbystrategi att alliera sig med en organisation som upplevs som legitim företrädare för en viss grupp för att dra nytta av den gruppens goda namn när de lobbar för sitt eget egenintresse.

Saker att glädjas åt och saker att sörja över

Jag läser på Rasmus blogg att en italiensk domstol har dömt att den blockering av The Pirate Bay som ifpi lobbat igenom är olaglig. Detta är givetvis en stor seger för alla oss som vill ha ett fritt och ocensurerat internet.

En annan god nyhet på ungefär samma område är att det förslag om att reglera bloggar på nätet som den estländska EU-parlamentarikern Marianne Mikko fört fram och som jag skrivit om tidigare har fallit.

Kampen för att behålla det öppna och lätt kaotiska nätet som har blivit vår tids största möjlighet till medborgarinflytande över den demokratiska processen är förmodligen en av de viktigaste strider som förs just nu. Men censur och reglering är inte det enda som hotar vår kommunikation på nätet. Frågan kring FRA-lagen här i Sverige är till stor del samma problematik. Och där ser det betydligt mörkare ut. De folkpartistiska riksdagsledamöter som så sent som den 16:e september sade sig stå upp för vår rätt att inte bli avlyssnade av staten verkar ha gjort en kovändning i frågan och förhandlat fram ytterliggare en kompromiss. Men det är uppenbart att de i sin iver att komma överens med regeringen missat grunden i kritiken mot lagen. Nämligen att FRA inte ska ha möjligheten att komma åt folks internettrafik. Som tur är kommer kritiken inte tystna. Åtminstone inte så länge vi har ett fritt internet där vi medborgare kan föra fram våra åsikter.

Det finns redan kritik mot förslaget hos Anna Troberg, Rick Falkvinge, Christian Engström, marie Andersson, Peter Sunde, Daniel Brahneborg, Maria Ferm, Mark Klamberg (som ska ha en stor eloge för sitt civilkurage att lämna folkpartiet som protest mot den nya uppgörelsen), Jonas Morian, Magnus Norell, Henrik Alexandersson, Blogge och mängder av andra bloggare.