EU-valet

Under LSU Forum: innanför vad? tidigare i höst så deltog jag i en paneldebatt som hette "vem väljer Europa?" Målet var att vi skulle diskutera hur ungas deltagande i valet kunde öka och vilken roll ungdomsorganisationer kunde spela i det arbetet. Någon vecka tidigare hade jag varit nere i Bryssel med en delegation från LSU för att studera hur EUs beslutsvägar fungerar i praktiken. Det som slog mig var hur många olika frågor som fanns och hur slumpartat det verkade vara vilka frågor som en enskild parlamentariker beslöt sig för att driva. Som organisationsnörd blev jag givetvis hänförd av komplexiteten i beslutsvägarna men som statsvetare lite lätt skrämd över hur den rena mängden av information gjorde all form av transparans omöjlig för den enskilde eu-medborgaren. Byråkratin kring parlament, kommission och ministerråd är helt enkelt så omfattande att det inte går att greppa allt som händer. Varken för den enskilde parlamentarikern eller för medborgarna som ska utkräva ansvar.

I ett sådant system blir ett fokusparti det rakaste och ärligaste valet för väljarna. Eftersom det är ännu mer omöjligt än i ett riksdagsval att veta vilka frågor som en representant för ett parti med mer eller mindre utvecklade åsikter inom alla politikområden kommer att arbeta med så blir en röst på ett fokusparti den röst som tydligast visar vad väljaren vill prioritera.

Piratpartiet har en väl genomarbetad strategi för hur vi vill arbeta nere i Bryssel. En strategi som jag ställer mig helt bakom och mitt stöd förstärktes av de erfarenheter jag fick när jag var nere där. Vi arbetar även med att ta fram en lista med kandidater till valet och förhoppningsvis ska den listan kunna antas av våra medlemmar inom kort. Jag har anmält mitt intresse av att stå på partiets lista då jag är övertygad om att de kunskaper jag har kring EU och dess förvaltning skulle vara användbara verktyg nere i Bryssel.

Så detta är min officiella kandidaturförklaring. Jag vill åka till Bryssel på ett mandat från det svenska folket för att kämpa för att upphovsrätten ska reformeras så att balansen mellan skaparnas rättigheter och användarnas rättigheter återställs. Jag vill finnas på plats nere i Bryssel för att försöka stoppa den ström av lagförslag som läggs fram som hotar att urholka medborgarnas rätt till privat och anonym kommunikation. Jag vill försöka få EU att se fördelarna med ett system som kapar patentkostnaderna samtidigt som den säkerställer forskningen på nya läkemedel och ger utvecklingsländerna tillgång till billigare läkemedel. Jag vill kämpa för ett EU som är mindre byråkratiskt och mer transparant, mindre styrt av företagslobbyister och mer lyhört för vad medborgarna vill, mindre slutet och mer öppet.

Mer vill jag inte göra. Eller, ska jag vara helt ärlig så finns det säkert fler frågor som jag skulle vilja driva inom EU. Men det tänker jag inte göra. Ovanstående är mer än vad en enskild parlamentariker har en chans att klara av och det kommer ta all min tid i anspråk att få gehör för de frågorna i andra partier och grupper i parlamentet. Som kandidat för Piratpartiet väljer jag att fokusera på de områden där behovet av en ny politik är som störst.

Jag tror att den kunskap om politik och EU-förvaltning som min utbildning i statsvetenskap har gett mig gör mig till en lämplig kandidat. Vidare tror jag att den erfarenhet av påverkansarbete som mitt år som vice ordförande för Uppsala studentkår har gett mig gör mig rustad att gripa an jobbet som parlamentariker. Mina erfarenheter från andra ideella organisationer kommer förhoppningsvis bidra till att jag kan skapa det nätverk som kommer behöva byggas upp kring våra frågor nere i Bryssel om jag blir vald. Även de kontakter som jag har inom Piratpartiet, Ung Pirat och de andra europeiska piratpartierna kommer behövas om vi ska kunna få till en genuin förändring av den politk som EU idag för inom Piratpartiets fokusområden.

Det råder ingen tvekan om att EU för en helt felaktig politik när det gäller immaterialrätten och den personliga integriteten. Allt för länge har frågorna behandlats styvmoderligt av åldrande politiker som saknar förståelse för vilka samhällseffekter det framväxande internet öppnat upp för. Men det går att ändra riktningen på politiken. Den sjunde juni nästa år har vi alla ett tillfälle att visa Europa att Sverige har tätpositionen i det framväxande informationssamhället genom att rita om den politiska kartan.

Piratpartiet behöver din röst för att vi ska kunna skicka en pirat till Bryssel. Jag behöver ditt kryss för att den piraten ska bli jag.

LSU Forum

I onsdags var jag i stockolm och deltog i LSU forum: Innanför vad? på Kulturhuset. Utöver mig deltog även Ung Pirats ordförande Stefan Flod och vice ordförande Malin Littorin Ferm samt Max Gnipping från Ung Pirat Stockholm.

Jag hade lite i elfte timmen blivit inslängd som en paneldeltagare i en paneldiskussion på ämnet "vem väljer Europa?" tillsammans med Anders Ekberg från folkpartiets Europavalskampanj samt Suzana Pargan från Bosnien Hercegovinska Ungdomsförbundet. Diskussionen rörde hur det kommer sig att så få unga röstade i förra EU-valet och vems uppgift det var att försöka öka valdeltagandet.

Min analys var att sättet media skriver om EU inte ökar intresset för politiken inom EU och att de politiska debatter om EU som förts oftast har varit kring formen för EU snarare än kring visioner för vad vi kan uppnå med EU. Några enkla lösningar för hur det skulle kunna ändras hade dock varken jag eller de andra paneldeltagarna.

Efter lunchen lyssnade jag på en diskussion kring vilka som egentligen är politiskt engagerade. Här bestod panelen av Jakob Dalunde från Grön Ungdom, Roland Poirier Martinsson från Timbro, Ewa Westerberg från Saco Studentråd och Erik Amnå, proffessor i statsvetenskap vid Örebro universitet.

Återigen lyftes det fram hur de etablerade partierna misslyckas att fånga upp unga engagerade. Som aktiv i ett parti som fortfarande växer är jag övertygad om att det är paketeringen på de gamla partierna som är en stor del av förklaringen till deras minskande medlemsantal. Behovet av att ha en politik som täcker allt gör att väldigt få är beredda att ställa upp helhjärtat på partiernas politik, och genom en allt större proffessionalisering av arbetet inom partiet gör att partierna kommer allt längre bort från sina väljare.

Efter en avslutande debatt mellan ungdomsminister Nyamko Sabuni, Jytte Guteland från SSU och Gabriel Ehrling från vi unga där jag lyckades klämma in en fråga så blev det att bege sig till Södra Teatern där LSU:s 60års fest gick av staplen. Det blev en kväll fylld av mingel, tal och givande diskussioner.

Andra som skrivit om dagen är Hanna Hallin, Stina Hamberg, Robert Damberg, Erik Wagner, och Sara Kappelmark

Vad gör vår ungdomsminister?

Idag hade jag förmånen att på LSU Forum (mer om det senare) få möjligheten att ställa en fråga till Nyamko Sabuni, Sveriges ungdomsminister (samt integrations- och jämställdhetsminister och med ansvar för frågor som rör demokrati och konsumentpolitik). Enligt regeringens hemsida har Nyamkos departement följande ansvar när det gäller ungdomspolitik: "Ungdomspolitiken är sektorsövergripande och omfattar alla de beslut och åtgärder som påverkar villkoren för ungdomar." Frågan jag ställde var följande:

I valrörelsen sade Fredrik Reinfeldt att "vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration". Nu har regeringen lagt fram det som media kallat för Piratjägarlagen, nämligen den svenska implementeringen av EUs sanktionsdirektiv.

Här vill regeringen ge de intresseorganisationer som säger sig företräda upphovsrättsinnehavarna möjlighet att via domstolsbeslut begära ut personuppgifter från internetleverantörerna, vilket i praktiken innebär en privatisering av vissa polisiära uppgifter. EG-domstolen har slagit fast att detta är ett steg som är helt frivilligt för vart medlemsland att implementera och inget som krävs av ett medlemsland.

Då dagens unga i väldigt stor utsträckning fildelar måste detta lagförslag rimligtvis ha passerat ditt departement. Så min fråga är: vilka synpunkter förde ditt departement fram kring den här frågan och varför?

svaret jag fick från Nyamko var (mer eller mindre exakt ordagrant):

Nej, vi har inte berört den frågan. Jag känner inte till den lagen, och om den varit hos någon på min enhet känner jag inte till det.

Men om Sveriges ungdomsminister inte har koll på en av de lagar som tveklöst kommer ha väldigt stor påverkan på dagens unga om den implementeras, och som går tvärt emot vad vår statsminister sade under valrörelsen, vad sysslar då vår ungdomsminister egentligen med? Och borde hon verkligen ha hand om ungdomsfrågor?




För den som vill läsa på om sanktionsdirektivets bakgrund rekomenderar jag Ricks eminenta inlägg. Rick har även påbörjat en serie inlägg om problematiken i det svenska lagförslaget.