För den som har missat det...

..så har Mårten Fjällström börjat blogga. Mårten är partisekreterare i Piratpartiet och även den som bör äras för det mesta bra som partiet har lyckats åstadkomma här i Uppsala. Han var bland annat initiativtagaren till Piratstudenterna och har betytt väldigt mycket för mig personligen genom att alltid finnas som en förnuftig röst att stöta och blöta idéer med. 

Just eftersom jag vet hur briljant han kan vara i sina analyser ska det bli ett sant nöje att läsa hans inlägg framöver. Och det känns extra roligt att han har valt att blogga på bloggen Stenskott där Amelia Andersdotter och Simon Rosenqvist redan bloggar. Hans tillskott kommer oundvikligen göra en bra blogg bättre!

Kanske inte becksvart utan bara mörkt.

Jag skrev ett inlägg om problemet med obalansen bland partiets primärvalskandidater utifrån ett könsperspektiv. Efteråt har jag fått en del kritik över min pessimism, vilken kanske främst avspeglade sig i rubriken. Och givetvis drämde jag till ordentligt för att skapa en reaktion. Men nu när den extra kandideringsperioden är över kan vi ser att det faktiskt ser något ljusare ut än vad jag förutspådde. Vi har nu 33 kvinnliga kandidater som tävlar med våra ca tvåhundra manliga kandidater om platserna på våra riksdagslistor. Vilket gör att mitt påstående om att allt var becksvart nog måste revideras till att det faktiskt bara ser mörkt ut.

Märkliga turer kring Telia och Spotify

Det verkar som om Telia har hunnit ändra sig sedan jag skrev mitt förra blogginlägg om nätneutralitet. Nu ska helt plötsligt Spotify inte få någon förtur i Telias nät, och vilkoren på hemsidan där det tydligt framgått att det var just förtur som det rörde sig om är enligt företrädare för Telia felaktiga och ska rättas till. Det hela luktar väldigt mycket av kappvändning för att slippa negativ publicitet.  

Anders Lindbäck ger en poäng till marknadskrafterna, men själv skulle jag nog ge den poängen till sveriges växande skara internetaktivister. För jag tror att det är oron för att utsättas för organiserade svartmålningskampanjer som fått Telia att backa. Antalet kunder som på den här korta tiden hört av sig för att byta leverantör lär vara relativt försumbara.

Piratpartiets ideologi: nätneutralitet

Detta är mitt tredje inlägg om Piratpartiets ideologi. De två första finns att läsa här:

Piratpartiets ideologi: tre påståenden

Piratpartiets ideologi: det liberala arvet

Nätneutralitet

Frågan om nätneutralitet har de senaste månaderna seglat upp som en av de mest diskuterade internetfrågorna just nu. Att ämnet aktualiserats är till stor del beroende på EUs telekompaket där kampen för nätneutralitet tidigt gick förlorad. Istället valde man att fokusera på rätten till tillgång till internet, och även där blev slutresultatet som bäst en medioker kompromiss. Jag antar att jag, som Christian Engström, borde vara nöjd att vi fick igenom så pass mycket som vi fick. Men även om det givetvis kunde ha varit mycket värre kan jag inte förmå mig att hylla ett resultat som i mina ögon lämnar allt för mycket övrigt att önska. Med det sagt vill jag inte på något sätt förringa allt det arbete som lagts ner på att faktiskt knuffa telekompaketet ett par snäpp åt rätt håll. Men det är tyvärr långt ifrån tillräckligt. Vi kämpar fortfarande i en brant uppförsbacke.

För den som vill få en snabb introduktion till de mest aktuella konfliktfrågorna på nätet just nu har IDG gjort en ganska bra sammanställning.

Men låt mig återvända till nätneutraliteten. Just nu ser vi det första fallet i Sverige av övergrepp på principen om att nätet ska vara en neutral infrastruktur. Det är Telia som har tecknat ett avtal med Spotify som i princip stänger ute alla eventuella konkurrenter från mobilnätet och därmed skapar en antimarknad. Det märkliga är att trots att detta är något som PTS varnade för när de fick i uppdrag om att utreda frågan kring nätneutralitet så ansåg det att marknaden skulle kunna reglera saken själva. Vilket är en smått absurd inställning. En sund marknad kan bara skapas genom reglering eftersom det rationella för aktörer på en marknad är att försöka skapa sig marknadsfördelar som slår undan den fria konkurrensen. Som nu i fallet med Telia och Spotify. 

Men hur bör då Piratpartiet förhålla sig till frågan om nätneutralitet? Är det över huvud taget en fråga som partiet bör ta ställning i? Jag skulle vilja hävda att så är fallet. Behovet av ett skydd för internet som en öppen plats är minst lika stort när det gäller att skydda det från företags vilja att skapa otillbörliga marknadsfördelar som när det gäller att skydda det ifrån statlig övervakning. Vill vi behålla det internet som finns idag med allt vad det innebär av möjlighet till deltagande och demokratiskt inflytande så måste vi kämpa för det. Att överlåta allt till marknadskrafterna och hoppas på det bästa är naivt och ansvarslöst.

Lisa Magnusson skriver klockrent:

Nätet måste vara neutralt. Internetleverantörerna måste vara neutrala. Annars kommer det fria internet att utplånas. Det går inte att kompromissa vad gäller den grundläggande neutraliteten, ett "ganska" fritt och neutralt internet är som att vara "ganska" hiv-smittad: en anomali.

Och det kommer vi aldrig uppnå om vi inte lagstiftar om det. För att få ett internet som i första hand är till för demokratiska medborgare och inte för konsumenter av en tjänst krävs att vi sätter ner foten och kräver nätneutralitet.

Utifrån en piratideologi som tar avstamp i en vision av ett fritt och öppet internet, där allas rätt till deltagande är primärt, finns det helt enkelt ingen annan rimlig slutsats att dra än att lagstiftad nätneutralitet är en nödvändighet.

Förmodligen kommer jag och Amelia Andersdotter bland annat beröra lite av ovanstående utifrån ett EU-perspektiv i vår föreläsning på Dreamhack nu på fredag. Kom gärna förbi och lyssna.

Sveroknostalgi

Jag tillbringade helgen i Kista i Stockholm. Ganska nära hemmet i Uppsala men ändå en hel värld bort. Jag har varit instängd med spelnördar hela helgen på Sveroks riksmöte. Fruktansvärt, kanske en del tänker, men själv finner jag det högst stimulerande. 

Jag var som mest aktiv i Sverok under åren 2001-2004 även om mitt engagemang började redan på tidigt nittiotal då jag tillsammans med min bror och en bunte vänner startade upp en liten spelförening i Staffanstorp där vi bodde. Under gymnasieåren blev det sedan engagemang i ett par andra föreningar, främst DMF där jag ett tag hade posten som biochef (det var även där jag hamnade i mina första spännande diskussioner om upphovsrätt). Jag blev även en regelbunden konventsbesökare och var även funktionär på ett flertal Sydcon (bio eller reception), något enstaka Lincon (reception) och en hel bunte Gothcon (cafeteria). 

Jag började även att gå på distriktsårsmötena för Sverok Skud någon gång under gymnasietiden (som på den tiden hette Sverok SD innan man bytte namnet för att undvika förväxling med en viss politisk organisation) och jag åkte som ombud på mitt första riksmöte redan 1997. Det hölls i Örebro och det var en spännande upplevelse att träffa själva eliten i Sverok och lära sig om saker som dippande (från diplomacy), distriktsindelningsändringar och kontrapropositionsordningar.

Men det skulle dröja ända tills 2001 innan jag återvände till ett riksmöte. 2001 hade jag nämligen dragits in i styrelsen för Sverok Skud för att ett par vänner som satt där ville använda sig av min, ska vi säga ihärdiga, förmåga att argumentera för en sak. Förbundet hade en ganska stor ideologisk schism längs konfliktlinjen centralism/decentralism och jag hade rekryterats till decentralisternas läger. Under ett par års tid förde vi så en döende kamp mot centralisternas iver att likrikta och likforma förbundet. 

Vi såg oss gärna som rebellerna som kämpade mot imperiet, men vinnaren skriver som bekant historien och när det stod klart att slaget var förlorat döpte vi därför raskt om oss till ondskans axelmakter (vi var dominerande i distrikten övre norrland, Stockholm samt Södra kulturdistriktet - en ondskans axel genom Sverige). En efter en lämnade sedan vår falang de aktivas skara inom förbundet, de flesta ganska bittra och desillusionerade. Att kämpa mot väderkvarnarna är bara roligt en viss tid. 

Själv hade jag blivit lite av vår grupperings diplomat som smidigt rörde mig även bland centralisterna och andra, nya grupperingar, och förhandlade om kompromissförslag i vissa frågor. Kanske var det skälet att jag hamnade i förbundets valberedning ungefär samtidigt som min gruppering drog sina sista andetag och lämnade över den politiska sverokscenen till att handla om ett par otrevliga personkonflikter där det inte längre var sakfrågorna som var centrala, utan vem som tyckte illa om vem, och vem som hade behandlat vem felaktigt.

Det var knappast de ultimata förutsättningarna att fungera som valberedning. Men än idag tror jag att vi gjorde det bästa tänkbara jobbet utifrån förutsättningarna bägga åren jag satt i valberedningen. Första året lyckades vi prestera ett kompromissförslag som alla var ganska missnöjda med, men som ändå antogs då ingen sida vågade lägga ett motförslag av rädsla för att det skulle resultera i ett motförslag även från den andra sidan. Och ett år senare när jag var med om att lägga fram nästa styrelseförslag var konflikten betydligt lugnare och vårt styrelseförslag, om än något ospännande, accepterades utan större diskussion.

Efter min tid som valberedare hoppade jag på posten som revisorsersättare som efter något år uppgraderades till revisor och sedan förra året devalverades till ersättare igen. Det är en förhållandevis ospännande roll, men den ger mig en anledning att hänga kvar på en kant och att fortsätta dyka upp på riksmötena.

Och att dyka upp på riksmöten fortsätter jag gärna med. För även om sverokare är ett konfliktfyllt och regelfetischistiskt släkte med klara rättshaveritendenser är det där jag har min organisationsbakgrund. Och när jag ser ett styrelseval avgöras med tärning för att stadgarna säger så, samtidigt som reservationen mot det förfarandet författas en bit bort från talarstolen, då vet jag att jag är bland mina likar. Då känner jag mig hemma.

Konsten att hantera beröm

Jag har varit tyst i ett par dagar nu här på min blogg. Det har inte enbart berott på att jag har hängt på Sveroks riksmöte tillsammans med ett hundratal av sveriges tuffaste nördar. Min tystnad beror till ännu större del på att jag inte riktigt visste hur jag skulle kommentera det inlägg om mig som Hanna Dönsberg skrivit. Ett kort och koncist "oj, tack" skulle knappast räcka. 

Så jag lät bli att skriva om någonting alls, för att skriva om något annat skulle på något sätt kännas som om jag ignorerade Hannas värmande ord, och det ville jag ju definitivt inte göra.

Jag är inte speciellt ödmjuk av mig. Det har aldrigt riktigt varit min grej, och det är en sådan sak som alltid märks om man fejkar. Så jag har lärt mig att kombinera min egocentrism med en smula självdistans som av någon anledning verkar avväpnande och får folk att acceptera att jag titt som tätt lyfter fram min egen förträfflighet. Fråga mig inte varför det funkar, men det funkar. Men när andra lyfter fram min förträfflighet blir jag allt som oftast ställd och mållös.

En av våra absolut duktigaste kommunansvariga i partiet just nu skrev i en skypekonversation idag till mig: "du förstår, jag ser upp till dig. jag vet inte om jag borde det egentligen, men du har gjort ett sånt intryck så det är svårt att låta bli". Mitt svar blev "oj, tack". Någonstans där inser man att jag inte riktigt kan hantera beröm. Vilket den kommunansvariga även kort därefter påpekade. Och det fick mig att tänka på Hannas inlägg som jag fortfarande inte besvarat.

Men hur besvarar man något sådant utan att det låter som plattityder? Kanske jag bara skulle ha gått in i kommentarsfältet och skrivit det där spontana "oj, tack" som alltid verkar poppa upp när jag får beröm. Eller skulle jag kontrat med ett lika långt inlägg om varför jag inte är den ende att tacka? Att det finns hundratals aktiva pirater som förtjänar att nämnas. Men det skulle på något sätt vara att förminska Hannas val att skriva om just mig. 

Jag är jätteglad och tacksam över att Hanna har valt att uppmärksamma mig på det där sättet! Och, partisk som jag är, tycker att hon har en väldigt klar bild över mina goda sidor. När jag klev in i partiet 2006 såg jag egentligen två områden där partiet behövde hjälp som jag trodde mig kunna bidra med. Det första, och det som folk som följt min blogg kanske tänker mest på, var organisationen. Därför är det nästan lite komiskt att det stadgeändringsförslag som partiets organisationsutvecklingsgrupp nu finputsar faktiskt har tagits fram nästan helt utan min aktiva medverkan. Men sakta men säkert har fler och fler duktiga organisationsbyggare kommit in i partiet, och behovet av min medverkan på det området har således minskat.

Det andra området, som jag skrivit betydligt mindre om, var förmågan att lyfta upp folk med talang och få dem att inse hur mycket de kan uträtta, samt att hjälpa dem hitta de verktyg de behöver för att växa och faktiskt nå dit de strävade.

Partiet var 2006 enormt duktigt på att ge nytt folk utrymme och möjligheter. Men stödet för de som klev fram var minimalt, och tålamodet med de som inte var lika erfarna som en själv saknades ibland. Därför har jag alltsedan jag klev in i partiet aktivt strävat efter att hitta alla piraters starka sidor och få dem att själva se dem, samt visa på vilka sätt de kan använda dem för partiets bästa. Ibland har det gått bra, ibland har jag haft fel, och ibland kan mina påstridiga försöka att få folk att engagera sig mer nog ha varit direkt avskräckande för en del. Men överlag vill jag tro att jag bidragit till att fler pirater ska ha vågat kliva fram och ta ansvar inom partiet och inom Ung Pirat. 

Och jag behöver faktiskt inte tackas för det. För belöningen får jag varje dag när jag ser allt fantastiskt arbete som blir gjort av pirater som jag vet att jag varit delaktig i att lyfta fram. Och när jag ser hur ni alla jobbar på för att driva Piratpartiet och Ung Pirat framåt vill jag bara säga er:

oj, tack

En ovanlig begäran2 - för en gång skulle är uppföljaren bättre än originalet

Jag tror inte att någon som följt min blogg en längre tid trodde att jag skulle kunna låta bli att kommentera det mail som Rick Falkvinge skickade till våra medlemmar i Piratpartiet igår där han uppmanar folk att donera pengar till Anna Troberg. Jag var som bekant väldigt kritisk mot det mail som Rick skickade i vintras där han bad om donationer till sig själv. Och jag var knappast ensam. När jag sedan upplevde ett totalt ointresse från ledningen att ta till sig av kritiken avgick jag i protest från mitt uppdrag som partiorganisatör i partiledningen. Och efter att Ung Pirat i ett öppet brev (som senare modifierades en smula) protesterat mot hur ärendet skötts var klimatet mellan mig och Rick minst sagt frostigt under en månads tid ungefär. Med det i minnet kunde jag knappast låta bli att dra en smula på munnen när Rick nu beskriver utfallet som "det har fungerat mycket bra". Ekonomiskt kan det säkert stämma, men för internklimatet och tilliten inom partiet var det knappast enbart solsken.  Så det kanske kan vara en och annan som anser att jag borde bli lika upprörd den här gången.

Men då har man helt missat vad det var jag reagerade så starkt på i vintras. Nämligen processen. I vintras var det Rick som tog beslutet att skicka mailet där han bad om pengar till sig själv efter att ha samrått med ett litet utvalt fåtal under väldigt kort tid. Styrelsen fick ett dygn på sig att reagera, och eftersom allt skedde under mellandagarna var flera av dem som aldrig hann läsa det mailet innan de stod inför fullbordat faktum.

Den här gången är situationen fundamentalt annorlunda. Dels är det Rick som skickade mailet och uppmuntrade donationer till Anna, och inte Anna själv som gjorde det, och dels så var mailet ordentligt förankrat hos styrelsen. Visst kan man tycka vad man vill om att vi är beroende av att be våra medlemmar om donationer på grund av att vi inte har råd att avlöna våra företrädare, men det är i slutändan en omständighet som vi inte kan göra något åt i dagsläget.

Det är glädjande att se att vi som rörelse kan lära oss av våra misstag, vilket jag tycker det här är ett tydligt exempel på. Därför vill jag ge en stor eloge till Rick för hur han agerat i frågan den här gången. Jag tycker att det hela har varit väldigt föredömligt skött. Och jag hoppas att tillräckligt många anser sig ha råd att avvara en slant så att Anna slipper oroa sig för sin privatekonomi och istället kan fokusera all energi på att hjälpa till att baxa in partiet i riksdagen. För det är dit vi ska!

Lawrence Lessig i Stockholm, och andra upphovsrättskritiker värda att uppmärksammas

Jag var tyvärr inte och lyssnade på föreläsningen som Lawrence Lessig höll i riksdagen i Stockholm idag. Men jag hoppas att det dyker upp många rapporter och reflektioner från de pirater som var där. Och det är intressant att se hur han beskrivs i media. 

Hans Rosén skriver i DN om Lessig:

Lessig är kunnig, välformulerad och visionär på ett sätt som är svårt stå emot. Men visst kan man ha invändningar. Hans entusiasm över den digitala utvecklingen balanseras inte av något större engagemang för dem som hamnar i svårigheter. Dit hör inte bara Hollywoodbolag, utan också till exempel den kvalificerade journalistiken och kulturarbetare med små marginaler. Och den gräns han vill dra mellan proffs och amatörer är nog inte så lätt att se alla gånger.

Detta till trots erbjuder Lessig en befriande vid utsikt för den som tröttnat på de smutsiga skyttegravarna kring fildelningssajten Pirate Bay och andra slagfält. Riksdagsledamöter: Spetsa öronen i dag!

DN har även en filmintervju med honom. Det jag tänkte när jag såg den där intervjun var ungefär "sjutton, han borde företräda Piratpartiet". Visst, hans åsikter kanske inte överlappar med våra till 100%. Men de är gott och väl tillräckligt nära för att jag skulle känna mig enormt stolt om han återfanns i våra led. 

Även på närmre håll finns en del spännande personer som borde komma ut som pirater. Jag tänker till exempel på Eva Hemmungs-Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet och författare till böckerna No trespassing och Terms of use. Men jag tänker även på Pelle Snickars, docent i filmvetenskap och verksam som forskningschef på Kungl. biblioteket, och givetvis på Isobel Hadley-Kamptz, författare och frilansskribent. 

Välformulerade, kunniga och väletablerade auktoriteter inom området. De skulle alla tre utgöra en fantastisk tillgång som medlemmar i Piratpartiet. Och de ugör redan idag en enorm tillgång bara genom att delta i den allmänna samhällsdiskussionen kring våra frågor på ett insiktsfullt och insatt sätt.

Vad ska Piratpartiet göra i riksdagen?

En av de första frågorna som jag fick 2006 när jag kampanjade för Piratpartiet i det riksdagsvalet var vad vi som enfrågeparti skulle göra med all dötid för våra parlamentariker som vi skulle få om vi kom in i riksdagen eftersom vi bara drev en enda fråga. Det berodde nog till stor del på att folk inte hade greppat det där med att vi var ett fokusparti och inte ett enfrågeparti, men frågan har förföljt oss genom åren, och det var likadant i EU-valrörelsen. Vad ska ni göra resten av tiden i EU? Vilken resterande tid, brukar min motfråga bli. Ska man driva effektivt påverkansarbete och vara fullt insatt inom informationspolitikens område kräver det mer tid än vad någon enskild människa möjligtvis kan hinna med. Just att man avgränsar sig till ett fåtal frågor gör det än viktigare att verkligen kunna allt som rör de frågorna för att man ska framstå som trovärdig.

Så precis som Sandra Grosse så insiktfullt skriver kommer det inte finnas tid att syssla med annat. Även om Jonathan Rieder Lundkvist har en del roliga förslag. 

2010 är ett förlorat år för Piratpartiet vad gäller jämställdheten, dags att börja bygga inför 2014!

Man kan tycka vad man vill om kvotering som metod för att få ordning på den snedfördelning när det gäller kön som finns inom piratpartiet. Man kan till och med tycka att det är oproblematiskt att partiet är mansdominerat, på samma sätt som vissa verkar tycka att det är oproblematiskt att partiet är dominerat av teknikintresserade unga vuxna  (en åsikt som verkar vara mest utbredd bland de unga teknikintresserade männen inom partiet). 

Själv anser jag att snedfördelningen bland aktiva och medlemmar förmodligen är piratpartiets största problem och jag beskrev det redan i januari som partiets akilleshäl. Trots detta är jag enormt skeptisk till att användandet av automatiserad kvotering som partiets styrelse beslutat att vi ska använda i det stundande internvalet, och jag är ännu mer skeptisk till valet att när man nu väl kvoterar använda sig av fördelningen 30/70. När vi under 2008 arbetade med metoderna för hur vi skulle ta fram kandidater till EU-parlamentet var jag en av de som verkligen tryckte på behovet av att ha en lista där fördelningen låg inom 40/60, men det var alltid i en kontext av att det skulle finnas en valberedning som inte bara sållade bland kandidater utan även aktivt sökte fram tillräckligt med lämpliga kandidater för att skapa rätt balans. Någon sådan modell kommer partiet inte använda sig av den här gången.

Jag ska inte diskutera det upprop om att riva upp hela internvalsprocessen som dragits igång av ett antal kandidater och som fått stöd av ett förtiotal personer på forumet, för även om jag själv stöder idén så tror jag inte att den kommer realiseras. Jag ska inte heller diskutera den motion som en av kvoteringsmotståndarna har skrivit ihop och som enligt min bedömning placerar sig någonstans mellan gulligt naiv och vansinnig. Den lär förhoppningsvis heller aldrig realiseras. 

Jag har nämligen tyvärr kommit fram till att det inte finns ett jäkla dugg att göra just nu. Det finns inget fix som kan göra att vi får en bra balans på våra valsedlar nästa år. Med facit i hand har vi i dagsläget runt 200 kandidater som anmält intresse, varav nästan 90% utgörs av män. Ledningens desperata sistaminutenförsök med att förlänga kandideringstiden verkar inte ha gjort särskilt mycket till eller från på den fronten. Och med sådan snedfördelning kommer det kvitta hur vi flyttar runt kandidaterna på våra listor. Skulle exakt samtliga kvinnliga kandidater komma med på våra listor skulle de fortfarande bara utgöra 30% av vårt totala antal kandidater. Sannolikheten är nog dessutom stor att det i slutändan blir en bit lägre än så.

Piratpartiet kommer under riksdagsvalet 2010 därmed ställa upp med listor där det finns fler än dubbelt så många män som kvinnor. Trots kvotering. Det enda vi har lyckats åstakomma är att blottlägga en enorm intern konflikt kring synen på kvotering. En konflikt som river upp känslor och som inte lär försvinna inom överskådlig framtid.

Så därför vill jag härmed uppmana alla att genast, utan dröjsmål, börja arbeta med att lägga grunden för att vi ska kunna ha en bra balans på våra riksdagslistor 2014. Det är nämligen inte ett arbete som vi kommer kunna lösa med en algoritm 2014, det är ett arbete som vi måste ta tag i nu.

Men som tur är så är det faktiskt ett ruskigt lätt arbete, även om det tar lite tid i anspråk. Det enda som krävs är att alla aktiva tar sig tiden det kräver att gå igenom sin vänskapskrets och plocka ut de två kvinnor som man bedömmer som mest sympatiskt inställda till vår politik och sen lägger lite tid på att börja diskutera politik med dem och uppmuntra dem att först bli medlemmar och sen aktivera sig. Dra med dem på demonstrationer och piratfikor. Skicka länkar till intressanta artiklar som rör vår politik. Men framför allt fråga dem vad de tycker och hur de ser på frågorna. Involvera dem och diskutera med dem. Jag lovar att om du gör det så kommer minst en av dem bli medlem inom kort. Förmodligen bägge två. 

Efter det är det bara att fortsätta att dra in dem i verksamheten. Skriv en insändare till lokaltidningen tillsammans. Åk och besök ett piratfika i grannorten. Starta upp en ny lokalavdelning inom Ung Pirat ihop om ni är i den åldern. Då kan ni tillsammans rekrytera ännu fler personer sen. Sätt dem i kontakt med andra pirater, dra in dem i någon av partiets skypekanaler och visa dem hur forumet fungerar. Men var samtidigt lyhörd för vilka delar av piratengagemanget som intresserar dem och fokusera på det, försök inte tvinga dem att delta i grejer de inte vill.

Det vill säga: gör på exakt samma sätt som ni skulle göra om ni skulle rekrytera en manlig kompis till partiet. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Men gör det nu. För chansen att de ska känna sig bekväma med att kandidera för partiets räkning 2014 ökar ju längre de varit en del av partiets aktiva medlemmar. Och får vi in 100-200 nya kvinnliga aktiva under det kommande året så lovar jag att vi inte kommer behöva ha någon kvoteringsdebatt över huvud taget när vi 2013 börar planera nästa omgång internval. Och det tror jag att vi alla egentligen anser skulle vara det absolut bästa.

Nytt om Edward

Om du mot förmodan har läst mitt gamla inlägg om Edward kanske du vill veta att han har bytt blogg sedan dess. Numera skriver han här, och framför allt inlägget där han redogör för sina piratplaner inför 2010 gör mig väldigt förväntansfull på vad den unge mannen ska åstadkomma nästa år. Och det är ändå bara det första inlägget av tre som han lovat ska beröra ämnet.

Så, som alltid, är jag väldigt nyfiken på vad vi kommer få se av Edward.

Piratpartiets resa mot struktur: Göteborg, a case study?

Jag brukar dela upp Piratpartiets aktiva i tre olika grupper: företagsfolket, föreningsdemokraterna och svärmromantikerna. Givetvis är grupperingarna grova förenklingar av verkligheten, och ofta kan en och samma partimedlem gå in och ur de olika grupperna beroende på sammanhanget. Men som en modell för att analysera vår organisation fungerar uppdelningen ganska bra. 

• Företagsfolket förespråkar stora personliga mandat kopplat till definierade roller, en hierarkisk ansvarskedja uppifrån och ner och en förhållandevis passiv styrelse och aktiv ledning. 
• Föreningsdemokraterna däremot trycker på ansvarsutkrävande, rätt till formaliserat medinflytande och intern transparans.
• Svärmromantikerna slutligen lyfter fram den rörliga och snabbreagerande svärmen, värdet av spontan aktivism och klustertänk.

Dessa tre grupper har fått olika mycket inflytande inom olika delar av partiet, och balansen har även förändrats över tiden. Partiets ledning har med Rick Falkvinges tydliga antibyråkratiska attityd och företagarbakgrund länge varit en hemvist för företagsfolket. Och fram till i år kan samma tankesätt nog sägas ha dominerat partistyrelsen. Ung Pirat har däremot dominerats av föreningsdemokraterna, vilket knappast är så märkligt då hela ungdomsförbundets ekonomi baseras på att det sysslar med demokratisk fostran av ungdommar. Svärmromantikerna har, av naturliga skäl, aldrig haft en organisatorisk hemvist, men förmodligen kan det stora flertalet av de lokala aktivisterna inom partiet räknas in i den här gruppen, och på vissa orter har de varit helt dominerande.

En sådan ort är Göteborg. Men nu verkar ett skifte vara på väg. Partiets valkretsledare i Göteborg signalerar att det är dags för honom att kliva åt sidan för att lämna över till någon/några som är mer intresserade av struktur. Tankar kring hur en sådan organisation kan se ut har redan förts fram av de lokalt engagerade. Om organisationen kommer ligga mer i linje med företagsfolkets preferenser eller om den kommer följa föreningsdemokraternas visioner ska bli spännande att se. Förmodligen, och förhoppningsvis, kommer den plocka det bästa från bägge, samtidigt som den lämnar ett stort utrymme för svärmromantikernas spontanitet och engagemang. Men det är inte en lätt balansgång att gå.

Personligen tror jag att det måste ske en maktförskjutning från företagsfolket till föreningsdemokraterna inom partiet om vi ska kunna hantera de interna konflikter som snabb tillväxt skapar i alla organisationer. Samtidigt är det viktigt att se till att organisationen inte blir introvert och gör organisationen i sig till ett självändamål.

Jag önskar Göteborg lycka till med sin omstrukturering, och ser fram emot att se vad som kommer komma ut från det hela.

Bryssel nästa!

Även om det har diskuterats fram och tillbaks sedan valet i somras så stod det först igår helt klart att jag kommer att åka med Amelia ner till Bryssel för att jobba som hennes kanslichef i Bryssel. Utöver kansliadministration och personalfrågor kommer jag även ansvara för mediakontakter. En arbetsuppgift som inte fick en direkt lysande start när pressmeddelandet om anställningen som jag och Amelia skrivit ihop inte skickades iväg som den skulle av partiets presscenter. Men jag skyller på tekniken helt och hållet i det här fallet.

Hur som haver som har det alltså blivit dags för mig att släppa det trygga studentlivet här i Uppsala och prova mina vingar nere på kontinenten. Exakt när jag kommer börja är inte helt spikat, men tanken är att jag ska åka ner samtidigt som Amelia tillträder som parlamentariker.

Jag måste erkänna att jag skräms lite av det hela. Att ha varit med om att bygga upp Piratpartiet och framför allt Ung Pirat de senaste åren har visserligen var en stor och lärorik resa, men det bleknar i jämförelse med att få stiga rakt in i den europeiska politikens centrum och på nära håll följa och assistera vad som troligtvis är Piratrörelsens färgstarkaste och driftigaste politiker.

Lobbyraterna söker nytt blod

Piratpartiets semiofficiella mediagrupp Lobbyraterna har gått på tomgång sedan i våras. På grund av överarbete valde Klara, som ansvarade för gruppen, att kliva ner som ansvarig, och i samband med det stannade det mesta arbetet i gruppen upp. Efter EU-valet måste man nog i ärlighetens namn säga att gruppen varit de facto helt inaktiv. Men nu är det dags att få liv i gruppen igen. Därför söker vi dig som är intresserad av att jobba med media inom Piratpartiet. Det rör sig om allt från att bevaka hur partiet gestaltas i media, mediaträning av aktiva eller att skriva pressmeddelanden. Det som krävs är ett intresse för media och tillgång till en dator där det finns både internet och programmet skype. All erfarenhet är givetvis ett plus, men ingen nödvändighet. 

Låter det intressant? Skicka ett mail till mig (mattias.bjarnemalm@piratpartiet.se) med ditt skypenamn eller släng upp det i en kommentar här på bloggen så plockar vi in dig.

Välkommen till lobbyraterna!

Kompromiss i telekompaketet

Det brukar sägas att det som kännetecknar en bra kompromiss är att bägge sidor blir missnöjda. Om det stämmer så återstår det att se om den kompromiss som parlamentet och ministerrådet i EU har förhandlat fram är en bra sådan. Själv är jag som många andra pirater skeptisk till slutresultatet, men måste erkänna att jag inte har den juridiska expertis som krävs för att förutse konsekvenserna. Frågan är om alla de inblandade själva har det? Min gissning är att vi kommer få se en rad utspel om hur kompromissen ska tolkas den närmsta tiden.

Men det blev en kompromiss. Parlamentet vek sig inte (som de brukar göra) utan stod på sig och krävde i alla fall vissa eftergifter från ministrarna. Att detta till stor del berodde på de svenska parlamentarikerna i förlikningskomittén med Christian Engström i spetsen och den uppmärksamhet som frågan getts av de, mestadels, svenska aktivisterna i Werebuild.eu/telecomix-klustret är nog bortom all tvekan. 

Det förs en kamp mellan gårdagens makthavare och dagens internetanvändare om vem som ska få styra nätet och allt som händer där. Frågan går långt bortom de förlorade intäkter som skivbolagen med jämna mellanrum beskyller nätgenerationen för (sluta sälja förlegade plastbitar så kanske ni kan hitta en fungerande affärsmodell?). Det är i grund och botten en fråga om makten över kultur och kunskap. Digitaliseringen har släppt lös makten över informationen, och placerat den i händerna på var människa med en internetuppkoppling och lite fritid, och det missgynnar givetvis alla dem som byggt upp sin ekonomiska eller politiska makt på just kontroll av information. Därför är det inte konstigt att frågan om just nätneutralitet vuxit sig så stor på sistone. Det är förmodligen just nätneutraliteten, tillsammans med ACTA-avtalet, som den nästa stora konflikten kring nätet kommer att handla om.

Och jag är djupt oroad över att det ska visa sig att vi internetoptimister som ser potentialen i den digitala frihet som finns på nätet idag ännu inte vuxit oss tillräckligt starka för att stå emot de krafter som vill hängna in och begränsa vår frihet för att uprätthålla sina maktstrukturer. Även om de uppenbarligen inte vågar ta debatten med oss om det.

Läs förresten även Pelle Snickars artikel i SvD om hur Creative Commons och Googles bokskanningsprojekt kommer tvinga fram en översyn över upphovsrätten. Jag hoppas verkligen att han har rätt! För det vore inte en dag för tidigt.

Piratpartiets riksdagskandidater

Nomineringsperioden inom Piratpartiet inför internvalet till riksdagslistorna är i full gång. Sista dag att skicka in sin kandidatur är nu på söndag, men redan på fredag kommer de inkomna kandidaterna publiceras. Är du medlem av Piratpartiet och intresserad av att kandidera så är det bara att skicka in en kandidatur här.

Själv kommer jag inte kandidera, men istället så kommer jag granska och blogga om de kandidater som kommit in. Framför allt de som är bosatta i östra distriktet, då våra riksdagslistor kommer vara indelade riksdagsvis. 

Det finns redan ett antal personer som gått ut med att de tänker kandidera. Gör det du också!

 

Mer som socialdemokraternas relation med Ipred

Jag skrev ett blogginlägg om Socialdemokraternas fortsatta stöd för Ipred igår. Idag hittade jag en någon dag gammal artikel på Sydsvenskan som ger en betydligt mer detaljrik bild av relationen Sossar-lobbyister-Ipred. Läs den och sörj bortgången av ett parti som en gång för hundra år sedan sade sig stå för medborgarens rättigheter gentemot de ekonomiska särintressena. 

Och notera den knivskarpa iaktagelse som Lars Ilshammar gör:

Det har blivit väldigt tydligt att politiken fått en digital dimension, precis som den fick en grön dimension på 1970-talet.

Samhället behöver förändras utifrån ett informationspolitiskt perspektiv. Det är sorgligt, men inte särskilt förvånande, att Piratpartiet är det enda politiska alternativ för dem som vill leva i ett fritt och öppet kunskapssamhälle

Mathias Klang: Rip, Mix, Burn... Steal? Problem och lösningar när upphovsrätt blir en kulturbarriär.

Nu på onsdag den 4/11 kl 17.00 kommer andra föreläsningen i Piratstudenternas föreläsningsserie "Upphovsrättens utmaningar". Föreläsningsserien anordnas i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. Kvällens föreläsare är Mathias Klang, projektledare på Creative Commons Sverige, som föreläser på temat: 

Rip, Mix, Burn... Steal? Problem och lösningar när upphovsrätt blir en kulturbarriär

Föreläsningen hålls i Studieförbundet Vuxensskolans lokaler på Kungsängsgatan 12 och är öppet för allmänheten. Kom gärna dit och lyssna!

Föreläsningen finns även som facebookevent.

Socialdemokraterna vill ha kvar Ipred!

Jag är knappast förvånad över att de unga delegater som ville få socialdemokraterna att bestämma sig för att riva upp Ipred-lagen får återvända hem från kongressen med misslyckat värv. Visserligen fick de igenom en kompromiss där det sägs att lagen ska förändras, men det kommer inte leda längre än en halvhjärtad utredning som kommer föreslå lite justeringar på ytan så länge S inte förstår att upphovsrätten aldrig kommer vara en garant för kulturellt skapande, utan att den är en garant för en bestående dominans av en förlegad mediaindustri. 

Sedan upphovsrättens tidiga år då den tydligt enbart berörde kommersiella aktörers aktiviteter har den muterat till att mest av allt vara ett hinder för nyskapande och nya sätt att se på skapandet av kultur och av kulturella artefakter genom att konservera kultursektorn och förhindra nya kreativa sätt att sprida kultur. Om inte socialdemokraterna en dag vaknar upp och inser att upphovsrätten fallit helt ur led med sitt ursprungliga syfte så kan vi vara ganska säkra på att även en förändrad Ipred-lagstiftning i sossetappning kommer vara en lagstiftning där den som bäst är tandlös och som värst direkt skadlig. Inte bara för den personliga integriteten, utan även för utvecklingen på det kulturområde den säger sig vilja värna.

Att Ulf Bjereld utbrister att detta kanske är starten till att Piratpartiet inte ska behövas i riksdagsvalet nästa år kan knappast ses som en konsekvens av hans statsvetenskapliga kunnande och intresse för informationspolitikens framväxande roll. Nej det lär snarare bero på att han fallit offer för en naiv förhoppning om att den socialdemokrati han bekänner sig till ska släppa sitt krampaktiga tag kring 1900-talet och ta steget in i kunskapssamhället. 

Tyvärr lär han blir rejält besviken.