Elaka kommentarer postas vänligen här

Jag skrev ett inlägg tidigare idag om att jag ska starta en modeblogg i Bryssel. Detta verkar ha upprört en del av mina läsare oerhört. Möjligtvis för att de är rädda att jag ska kritisera folk som stoppar in den lila tröjan innanför byxorna (seriöst, det är inte ok) eller kanske för att de rent allmänt inte tycker om mig.

Nå jag tycker inte om att få elaka kommentarer i mitt kommentarsfält. Rent allmänt kan man väl säga att de inte bidrar konstruktivt på något sätt. Varken till mig eller mina läsare. Särskilt som de flesta är anonyma så kan man inte ens dra någon kvantitativ slutsats om hur pass impopulär jag är, så inte ens så kan man rättfärdiga dem. Så jag borde kanske ta bort dem?

Samtidigt bör ju folk ha rätt att säga vad de tycker, även om tyckandet handlar  om att jag är att jag är ett "luder". Men har de rätt att tycka på min blogg? Ja, det kanske de har. Men inte om det stör. Och jag tror att rena förolämpningar stör när de blandar sig med relevanta kommentarer.

Därför inbjuder jag nu alla läsare som känner att de måste skriva elakheter om mig att göra det i kommentarsfältet till det här inlägget. Här får ni framöver spy hur mycket galla ni vill över mig så länge ni håller er inom lagens råmärken (jag är med andra ord inte sugen på personliga hot och liknande). Inga kommentarer, hur elaka de än är kommer tas bort från den här tråden, men däremot kommer jag framöver ta bort elaka kommentarer som läggs på mina andra inlägg om jag inte upplever dem som så relevanta för just det inlägget att det överväger otrevligheten. 

Så nu vet ni det. Vill ni vara otrevliga på min blogg är det här som ni ska vara det.

Modeblogg nästa!

Folk har lite försynt frågat mig de senaste dagarna vad jag ska blogga om framöver. Och i minglet på stora bloggpriset (tack Opassande för inbjudan) så uppenbarade sig svaret för mig (genom en trevlig diskussion med två damer jag i mitt förvirrade tillstånd glömt namnet på och därmed inte kan ge erfordlig credd till, men ni vet vem ni är). 

Jag ska starta en modeblogg om modet bland eukrater i Bryssel. Rättfram, kritisk och givetvis med glimten i ögat ska jag skoningslöst såga missprydande kostymer, felskurna klänningar och omatchande färgkombinationer. Givetvis med ett extra öga mot vilka som slarvat med sitt skoval av bekvämlighet (det eviga regnet i Bryssel gör att en del tror sig kunna kombinera finkläder med fulskor). För alla er som nu oroas över att den här bloggen totalt ska ändra innehåll kan jag lugna er med att det kommer bli en separat blogg. Den här kommer givetvis finnas kvar med politiska inlägg och rapporter från fronten inom det informationspolitiska landskapet.

Det enda jag behöver för min modeblogg är ett namn. Så därför tänkte jag utlysa en tävling här (och på twitter och på facebook). Kan du ge mig det bästa namnförslaget så får du inte bara se det pryda min blogg utan blir även bjuden på en middag i Bryssel nästa gång du har vägarna förbi.

Så släng in alla förslag du kan komma på i kommentarsfältet. Tänk bara på att det ska vara snittsigt och passande för temat, och gärna kort nog för att fungera som adress.

En kritisk röst i Piratpartiet tystnar

"Du bör fundera på hur folk upplever dig inom partiet. Det är flera personer som sagt till mig att du har en dold agenda med allt det du gör i partiet."

Orden yttrades över en lunch i Stockholm för ungefär exakt ett år sedan av en av de ledande personerna inom Piratpartiet. Jag hade, lite mer än en månad tidigare, lämnat min post i partiledningen som en reaktion över den flathet som partiets ledning visade gentemot vår partiledares egenmäktiga agerande i en, för mig, viktig fråga och tagit de första trevande stegen i att föra ut de missförhållanden jag såg inom partiet till allmänheten via min blogg. 

Det var ett experiment i öppenhet som utan tvekan fick direkta negativa konsekvenser för mig om person i form av allt från otrevliga kommentarer om att jag var skadlig för partiet levererade på min blogg, till att ett antal personer i ledningen mer eller mindre slutade prata med mig privat. Många andra inom partiet ändrade märkbart tonfallet de hade gentemot mig. Visst fick jag en del positiva reaktioner och stöd också, men överlag var reaktionernar inte särskilt positiva i början. Under året som gått sedan dess tyckte jag mig sakta se en förändring till det bättre där det skapades ett klimat där det faktiskt var okej att ifrågasätta och där det inte sågs som illojalt att faktisk påpeka när man upplevde att partiledningen lät ändamålen helga medlen. Men den bilden har fått sig en hård törn hos mig de senaste dagarna.

"men du behöver sluta manipulera människor. det måhända vara rätt och riktigt i din värld, men det ställer till med en jäkla massa jävelskap"

Kommentaren fick jag som direktiv av en person i partistyrelsen för ett dygn sen över Skype. Utan någon vidare förklaring kring vad det var som åsyftades trots upprepade frågor från min sida. Allt undanviftades med att personen föredrog att vara vag. Och i natt hamnade jag i en konversation med samma person som jag lunchade med då för ett år sedan. Inte mycket hade ändrats sedan dess:

"Ett tips i välmening: du har mycket att vinna på att fundera på hur du uppfattas just nu. Det finns mycket som jag har förstått att du inte ser."

Signalen var glasklar, mitt sätt att föra fram kritik uppskattades inte. Välmeningen var mindre tydlig. Närmare bestämt lika frånvarande som i det mail som vår partiledare skickade i natt till den mailinglista mellan styrelsen och Amelia Andersdotter där jag finns med i egenskap av hennes blivande kanslichef. Mailet sade kortfattat att han kände att det var olustigt att kommunicera med Amelia via mig och att jag därmed borde tas bort från listan. Att det kom bara någon dag efter att jag öppet kritiserat vår partiledare för att han lät folk på just den listan ge sig på Amelia med ganska hårda formuleringar och insinuationer nämdes det inte ett ord om.

Det har varit ett spännande år i rollen som den starke inre kritikern i partiet. Det har alltid funnits något missförhållande att kommentera och någon konflikt att försöka reda ut. Och balansgången med vad som inte varit passande att dra upp här på bloggen har tvingat mig till etiska funderingar som känts väldigt utvecklande för mig som person. Men som med så mycket annat så når man tillslut till en gräns där det inte längre är värt det.

Jag har faktiskt bättre saker för mig med mitt liv än att få goda råd från partiföreträdare som hoppas kunna få mig sluta beskriva partiets smutsiga insida så som jag ser den. Och när jag ser partikamrater anklagas för att ha brustit i sin källkritik enbart för att de lyssnat på vad jag sagt är det dags att lägga av.

Så min enda lösning är att gå mina belackare till mötes. Det här inlägget är därmed det sista internkritiska inlägget du kommer läsa på den här bloggen. Åtminstone fram till den dagen då vi fått en partiledning som på allvar tror att öppenhet och dialog är saker som man inte bara ska kräva av andra, utan även leva upp till själv.

En kritisk röst i Piratpartiet tystnar.

Högt i tak i Piratpartiets styrelse! Varifrån låter det bekant?

Eftersom Rick Falkvinge var och föreläste på Ung Pirats kongress idag passade jag på att fråga honom varför han, i sin ledarroll, inte ingripit när en person i styrelsen hävt ur sig att det är "stötande" att Amelia ville "tigga pengar av fattiga studenter" när hon frågade hur styrelsen såg på att försöka finansiera hennes obetalda arbete i Bryssel genom crowdfunding. Personen fortsatte sen med att häva ur sig att om hon inte följer styrelsens anställningsrekomenderationer (dvs anställer folk i och runt styrelsen) så "sviker hon partiet". Liknande åsikter, men något mildare formulerat framfördes sedan av andra styrelsemedlemmar. Ricks svar gjorde mig något förbryllad, han menade nämligen: "eftersom jag såg att det fanns två sidor valde jag att inte säga något och låta andra åsikter komma fram. Och sen ändrade Amelia sig angående crowdfunding, så då behövde jag inte säga något alls". Klart att Amelia backar när hennes trevare om hur styrelsen skulle se på saken möttes med hugg och slag. Då är det ju enklare att leva på vänner och bekantas goda vilja.

När jag påpekade att det inte var själva frågan om crowdfunding som var den springande punkten, utan att han tillät styrelsemedlemmar att verbalt trakassera en partimedlem som kom med en förfrågan (en förfrågan som enligt konstens alla regler dessutom skulle kunna sjösättas enligt trepiratsregeln) så svarade han att vi har högt i tak i partistyrelsen. Någonstans i mitt bakhuvud ringde genast igenkänningsklockor från hur moderaterna försvarade behandlingen som Karl Sigfrid fick utstå från sin riksdagsgrupp under FRA-frågan. "Högt i tak" betyder allt som oftast att man ger den starke rätt att trycka ner den svage. Nu är Amelia allt annat än en svag person, men det betyder inte att hon ska behöva utstå vilka förolämpningar som helst från styrelsemedlemmar enbart för att man vill hålla "ett högt tak".

När jag vidhöll mitt ifrågasättande av varför han inte ingrep blev svaret enbart att positiv kritik tas externt, och negativ kritik tas internt. Vilket givetvis skulle vara en rimlig invändning i en lyhörd organisation som är bra på att hantera kritik, men inom Piratpartiet mest är ett billigt sätt att försöka tysta folk som framför kritik (kan man inte angripa innehållet angriper man formen). Nå, jag är inte den som gillar att tystas, så jag upprepar min fråga här på bloggen (vilket får ses som en betydligt mer extern plattform än i ett rum med enbart unga pirater) och hoppas att Rick ska ta sig tiden till ett bättre svar här i det offentliga. Om du som läsare tycker att det är en fråga som förtjänar ett svar tycker jag att du ska länka in det här inlägget i din egen blogg, eller varför inte skicka ett mail till rick.falkvinge@piratpartiet.se och se om du har mer tur när det gäller att bli besvarad än vad jag hade.

Mitt liv som baksätesförare

Det sker en intern diskussion inom Piratpartiet just nu kring hur man bör framföra kritik. Man skulle kunna tro att diskussionen startade genom det värderingsdokument som styrelsen antog på sitt senaste möte. Men det är att göra det lätt för sig.

Diskussionen om hur vi bör föra fram kritik har pågått till och från sedan början av 2009 och ofta kommit som en konsekvens av att mängden kritik som riktats mot styrelsen eller ledningen varit hög under en period. Som ett brev på posten har då de människor som kritiserats svarat med att kritiken framförs på fel sätt. Den senaste kontrakritiken som dykt upp i våra interna chattar är att det måste vara slut på baksätesförandet. Exakt vad baksätesförandet har bestått i, och vem det är som har utfört det har varit lite svårt att sätta fingret på, men som rutinerad baksätesförare känner jag mig helt klart utpekad och inser att jag måste stå upp för denna underuppskattade grupp.

Jag är en baksätesförare och stolt över det. Jag känner inte att jag tvunget måste vara den som hela tiden styr färden, men samtidigt vill jag inte vara den som sitter och sover i passagerarsätet och hoppas att andra ska ta mig dit jag vill. Att vara baksätesförare blir därmed den perfekta kompromissen. Jag kan bidra till att ta oss dit utifrån mina egna förutsättningar.

Faktum är att även om det är lätt att kritisera oss baksätesförare tror jag att vi behövs. Det är faktiskt ganska svårt att läsa kartan samtidigt som man håller i ratten. Framför allt om man kör på i höga hastigheter. Våra kommentarer från baksätet kanske inte alltid uppskattas precis när de kommer, men jag är övertygad om att de flesta personer på sikt faktiskt gillar att få hjälp av andra, även när det  gäller hur man styr. Faktum är att om man inte klarar av att ta till sig kritik från baksätet är man allt som oftast en ganska dålig bilförare.

Här kommer förresten ett par smakprov på mitt högst excellenta baksätesförande inom Piratpartiet. Jag vågar faktiskt tro att merparten gjort mer nytta än skada.

En ovanlig begäran2 - för en gång skulle är uppföljaren bättre än originalet

Jag tror inte att någon som följt min blogg en längre tid trodde att jag skulle kunna låta bli att kommentera det mail som Rick Falkvinge skickade till våra medlemmar i Piratpartiet igår där han uppmanar folk att donera pengar till Anna Troberg. Jag var som bekant väldigt kritisk mot det mail som Rick skickade i vintras där han bad om donationer till sig själv. Och jag var knappast ensam. När jag sedan upplevde ett totalt ointresse från ledningen att ta till sig av kritiken avgick jag i protest från mitt uppdrag som partiorganisatör i partiledningen. Och efter att Ung Pirat i ett öppet brev (som senare modifierades en smula) protesterat mot hur ärendet skötts var klimatet mellan mig och Rick minst sagt frostigt under en månads tid ungefär. Med det i minnet kunde jag knappast låta bli att dra en smula på munnen när Rick nu beskriver utfallet som "det har fungerat mycket bra". Ekonomiskt kan det säkert stämma, men för internklimatet och tilliten inom partiet var det knappast enbart solsken.  Så det kanske kan vara en och annan som anser att jag borde bli lika upprörd den här gången.

Men då har man helt missat vad det var jag reagerade så starkt på i vintras. Nämligen processen. I vintras var det Rick som tog beslutet att skicka mailet där han bad om pengar till sig själv efter att ha samrått med ett litet utvalt fåtal under väldigt kort tid. Styrelsen fick ett dygn på sig att reagera, och eftersom allt skedde under mellandagarna var flera av dem som aldrig hann läsa det mailet innan de stod inför fullbordat faktum.

Den här gången är situationen fundamentalt annorlunda. Dels är det Rick som skickade mailet och uppmuntrade donationer till Anna, och inte Anna själv som gjorde det, och dels så var mailet ordentligt förankrat hos styrelsen. Visst kan man tycka vad man vill om att vi är beroende av att be våra medlemmar om donationer på grund av att vi inte har råd att avlöna våra företrädare, men det är i slutändan en omständighet som vi inte kan göra något åt i dagsläget.

Det är glädjande att se att vi som rörelse kan lära oss av våra misstag, vilket jag tycker det här är ett tydligt exempel på. Därför vill jag ge en stor eloge till Rick för hur han agerat i frågan den här gången. Jag tycker att det hela har varit väldigt föredömligt skött. Och jag hoppas att tillräckligt många anser sig ha råd att avvara en slant så att Anna slipper oroa sig för sin privatekonomi och istället kan fokusera all energi på att hjälpa till att baxa in partiet i riksdagen. För det är dit vi ska!

Att ta till sig kritik

Det har kommit ytterliggare en opinonsmätning som pekar mot att Piratpartiet kommer ta minst en plats i Europaparlamentet efter valet den 7:e juni. Nyheten sprids av TT vilket givetvis ger ett antal tidningsrubriker, vilket väl i sig ytterliggare gynnar våra chanser att ta oss in.

På expressens ledarsida frågar Johannes Forsberg var brudarna är i partiet, med avseende på vår förhållandevis sneda könsfördelning bland våra medlemmar. Genast dyker det upp ett antal väldigt bra svar, vilket verkar ha överraskat Johannes en aning. Christopher Kullenberg passar även på att ge oss ett par tips om hur vi kan komma till rätta med problemet. Själv hinner jag idag tyvärr inte riktigt tid att skriva något längre i frågan utan hänvisar till ett av mina tidigare inlägg på området.

Visserligen har mycket förbättrats inom partiet sedan jag skrev det inlägget, men den grundläggande problematiken finns kvar, och än är det nog långt kvar innan vi uppnått någon form av balans inom partiet. Men vi är på rätt väg. Framför allt är det ett stort steg framåt att vi inte längre ryggradsmässigt intar försvarsställning och slår ifrån oss all kritik så fort vi granskas, utan att vi tar till oss den och reflekterar över hur vi kan förbättra oss.

På det området har vi vuxit ordentligt sedan partiet grundades 2006, vilket jag är väldigt stolt över.