Konsten att sluta vara adlig

Om ni tröttnat på den moderna jämställdhets- och jämlikhetsdiskursen och längtar tillbaka till ett samhälle där män var män och kvinnor deras fruar (och inget annat) kan jag glädja er med att det samhället faktiskt hittat en skyddad vrå där det lyckats överleva alla försök till reformer. Jag pratar givetvis om den svenska adeln, en samhällsgrupp som man allt för sällan får en inblick i.

Hannes Mannerheim ger oss en sådan inblick när han beskriver den kamp han fört mailledes för sin rätt att inte kollektivanslutas in i en förlegad definition han inte ställer upp på. Läs den! Även om behandlingen av Hannes är tragisk och bortom vad som skulle accepteras i en sunt funtad organisation är situationen och inlägget tragikomiskt bortom like. Jag lider med Hannes samtidigt som jag viker mig dubbel i skratt över Tersmedens ständiga mantra om att det skulle vara omöjligt att sluta vara adlig i Sverige, eftersom adeln bestämt att så är fallet.

Kanske inte becksvart utan bara mörkt.

Jag skrev ett inlägg om problemet med obalansen bland partiets primärvalskandidater utifrån ett könsperspektiv. Efteråt har jag fått en del kritik över min pessimism, vilken kanske främst avspeglade sig i rubriken. Och givetvis drämde jag till ordentligt för att skapa en reaktion. Men nu när den extra kandideringsperioden är över kan vi ser att det faktiskt ser något ljusare ut än vad jag förutspådde. Vi har nu 33 kvinnliga kandidater som tävlar med våra ca tvåhundra manliga kandidater om platserna på våra riksdagslistor. Vilket gör att mitt påstående om att allt var becksvart nog måste revideras till att det faktiskt bara ser mörkt ut.

2010 är ett förlorat år för Piratpartiet vad gäller jämställdheten, dags att börja bygga inför 2014!

Man kan tycka vad man vill om kvotering som metod för att få ordning på den snedfördelning när det gäller kön som finns inom piratpartiet. Man kan till och med tycka att det är oproblematiskt att partiet är mansdominerat, på samma sätt som vissa verkar tycka att det är oproblematiskt att partiet är dominerat av teknikintresserade unga vuxna  (en åsikt som verkar vara mest utbredd bland de unga teknikintresserade männen inom partiet). 

Själv anser jag att snedfördelningen bland aktiva och medlemmar förmodligen är piratpartiets största problem och jag beskrev det redan i januari som partiets akilleshäl. Trots detta är jag enormt skeptisk till att användandet av automatiserad kvotering som partiets styrelse beslutat att vi ska använda i det stundande internvalet, och jag är ännu mer skeptisk till valet att när man nu väl kvoterar använda sig av fördelningen 30/70. När vi under 2008 arbetade med metoderna för hur vi skulle ta fram kandidater till EU-parlamentet var jag en av de som verkligen tryckte på behovet av att ha en lista där fördelningen låg inom 40/60, men det var alltid i en kontext av att det skulle finnas en valberedning som inte bara sållade bland kandidater utan även aktivt sökte fram tillräckligt med lämpliga kandidater för att skapa rätt balans. Någon sådan modell kommer partiet inte använda sig av den här gången.

Jag ska inte diskutera det upprop om att riva upp hela internvalsprocessen som dragits igång av ett antal kandidater och som fått stöd av ett förtiotal personer på forumet, för även om jag själv stöder idén så tror jag inte att den kommer realiseras. Jag ska inte heller diskutera den motion som en av kvoteringsmotståndarna har skrivit ihop och som enligt min bedömning placerar sig någonstans mellan gulligt naiv och vansinnig. Den lär förhoppningsvis heller aldrig realiseras. 

Jag har nämligen tyvärr kommit fram till att det inte finns ett jäkla dugg att göra just nu. Det finns inget fix som kan göra att vi får en bra balans på våra valsedlar nästa år. Med facit i hand har vi i dagsläget runt 200 kandidater som anmält intresse, varav nästan 90% utgörs av män. Ledningens desperata sistaminutenförsök med att förlänga kandideringstiden verkar inte ha gjort särskilt mycket till eller från på den fronten. Och med sådan snedfördelning kommer det kvitta hur vi flyttar runt kandidaterna på våra listor. Skulle exakt samtliga kvinnliga kandidater komma med på våra listor skulle de fortfarande bara utgöra 30% av vårt totala antal kandidater. Sannolikheten är nog dessutom stor att det i slutändan blir en bit lägre än så.

Piratpartiet kommer under riksdagsvalet 2010 därmed ställa upp med listor där det finns fler än dubbelt så många män som kvinnor. Trots kvotering. Det enda vi har lyckats åstakomma är att blottlägga en enorm intern konflikt kring synen på kvotering. En konflikt som river upp känslor och som inte lär försvinna inom överskådlig framtid.

Så därför vill jag härmed uppmana alla att genast, utan dröjsmål, börja arbeta med att lägga grunden för att vi ska kunna ha en bra balans på våra riksdagslistor 2014. Det är nämligen inte ett arbete som vi kommer kunna lösa med en algoritm 2014, det är ett arbete som vi måste ta tag i nu.

Men som tur är så är det faktiskt ett ruskigt lätt arbete, även om det tar lite tid i anspråk. Det enda som krävs är att alla aktiva tar sig tiden det kräver att gå igenom sin vänskapskrets och plocka ut de två kvinnor som man bedömmer som mest sympatiskt inställda till vår politik och sen lägger lite tid på att börja diskutera politik med dem och uppmuntra dem att först bli medlemmar och sen aktivera sig. Dra med dem på demonstrationer och piratfikor. Skicka länkar till intressanta artiklar som rör vår politik. Men framför allt fråga dem vad de tycker och hur de ser på frågorna. Involvera dem och diskutera med dem. Jag lovar att om du gör det så kommer minst en av dem bli medlem inom kort. Förmodligen bägge två. 

Efter det är det bara att fortsätta att dra in dem i verksamheten. Skriv en insändare till lokaltidningen tillsammans. Åk och besök ett piratfika i grannorten. Starta upp en ny lokalavdelning inom Ung Pirat ihop om ni är i den åldern. Då kan ni tillsammans rekrytera ännu fler personer sen. Sätt dem i kontakt med andra pirater, dra in dem i någon av partiets skypekanaler och visa dem hur forumet fungerar. Men var samtidigt lyhörd för vilka delar av piratengagemanget som intresserar dem och fokusera på det, försök inte tvinga dem att delta i grejer de inte vill.

Det vill säga: gör på exakt samma sätt som ni skulle göra om ni skulle rekrytera en manlig kompis till partiet. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Men gör det nu. För chansen att de ska känna sig bekväma med att kandidera för partiets räkning 2014 ökar ju längre de varit en del av partiets aktiva medlemmar. Och får vi in 100-200 nya kvinnliga aktiva under det kommande året så lovar jag att vi inte kommer behöva ha någon kvoteringsdebatt över huvud taget när vi 2013 börar planera nästa omgång internval. Och det tror jag att vi alla egentligen anser skulle vara det absolut bästa.

Bananrepublik, Almedalen och jämställdhet

Jag funderade på att skriva om Piratpartiets Bananrepublikfest i torsdags och den följande efterfesten på Cafe Opera som Stekare mot FRA anordnade. Men andra har redan skrivit bra saker om torsdagen, så jag låter bli. Det finns även bilder från tillställningen. Vill dock passa på och ge en eloge till talarna under tillställningen. Det sades massor av bra saker från alla talarna. Maria Ferm från Grön ungdom har föredömligt lagt upp sitt tal i sin blogg samt en film med intervjuer från tillställningen.

Själv är jag på väg att lämna fastlandet för Gotland och politikerveckan i Almedalen. Det ska bli enormt spännande att under fem dagar hänga med mina styrelsekolleger från Ung Pirat samt piratpartiets delegation. Jag räknar även med att snubbla över en hel del vänner som jag lärt känna under mitt år på Uppsala studentkår.

När jag skulle sätta mig in i hur hela spektaklet fungerar så hamnade jag på Almedalsbloggen där Per Gudmundsson skrivit en ganska hård granskning av hur könsfördelningen i Piratpartiets styrelse ser ut. Tyvärr så verkar partiet gå in i en reflexmässig försvarsställning och både Marie och Anna skriver inlägg om att de minsan inte diskrimineras som kvinnor i partiet. Och även om det givetvis värmer att de upplever att vi har ett bra internt klimat i partiet så missar de själva poängen. Nämligen att partiet inte har ansett att det varit viktigt att se till så att både män och kvinnor finns representerade i styrelsen eller i partiledningen. Att vi inte förmått se värdet av att ha fler perspektiv representerade. Jag tycker att det är alarmerande, och förhoppningsvis kan uppmärksamheten kring frågan leda till att vi tar och bättrar oss på det här området.

En som skrivit om det hela är Zaida från miljöpartiet. Långt ner i kommentarerna till hennes inlägg ger jag en lite utförligare beskrivning av min syn på det hela.

Om jag har tid under veckan som kommer kanske jag kan skriva ett längre inlägg om jämställdhetsarbetet inom partiet.