Piratpartiets primärval

Jag har haft synpunkter på hur Piratpartiet borde ta fram sina kandidater till riksdagslistorna ända sedan jag utvärderade det usla förfarande som partiet använde sig av 2006. Att vi inte hade någon bra metod för fyra år sedan var ju knappast konstigt med tanke på hur kort tid partiet hade funnits på den tiden, men att vi inte har ett särskilt mycket bättre system i år beror nog främst på att det inom styrelsen blev viktigare att diskutera kodning är kvalitet. 

Mitt första inlägg om vår urvalsprocess kom redan kort efter EU-valet och väckte viss diskussion. Framför allt valberedning av kandidaterna fick vissa att se rött. Vilket ju kan tyckas märkligt då de inte haft någon invändning på att vi använde en valberedning för att ta fram vår EU-valsedel. Med undantag för idén om att dela in listorna distriktsvis istället för valkretsvis så förkastades mitt förslag mer eller mindre rakt av när styrelsen började titta på frågan, och istället skapades en modell där man blandade rikskandidater med lokala kandidater utifrån en klurig algoritm. Det innebar att var enskild medlem kan rösta på 22 namn från hela landet samtidigt som max 10 namn från andra orter än det egna distriktet kan hamna på den lokala listan i slutändan. Man kan alltså lägga röster som enbart påverkar utfallet på en annan lista än den egna om man har lite otur (faktum är att sannolikheten för detta är stor om man röstar på 22 namn spridda jämt över landet). Överlag skapades ett så pass komplicerat system att taktikröstning blir mer eller mindre nödvändigt om man ska ha en chans att se hur den egna rösten påverkar utfallet.

Från början fanns även möjligheten att lägga minusröster på de man tyckte sämst om, men efter viss diskussion togs möjligheten för dessa svarta kameler bort av styrelsen.

Nästa kontrovers rörde kvotering. Där jag föreslagit att valberedningen skulle få i uppgift att se till att hitta kandidater som möjliggjorde en lista som var jämställd beslöt styrelsen istället att det skulle ske en automatiserad kvotering vilket fick en hel del intern kritik.

För att kompensera för bristerna i valsystemet har det i både syd och öst bildats valberedande grupper som på ett självutnämnt mandat tagit på sig att syna kandidaterna och ge förslag på kompletta listor för att medlemmar som inte orkar sortera igenom över 200 kandidater ändå ska kunna göra ett informerat val.

Själv har jag ingått i östs valberedande grupp, som publicerat sitt förslag på forumet idag, och jag har även skrivit två blogginlägg om att man bör rösta lokalt och att man bör rösta ungt.

2010 är ett förlorat år för Piratpartiet vad gäller jämställdheten, dags att börja bygga inför 2014!

Man kan tycka vad man vill om kvotering som metod för att få ordning på den snedfördelning när det gäller kön som finns inom piratpartiet. Man kan till och med tycka att det är oproblematiskt att partiet är mansdominerat, på samma sätt som vissa verkar tycka att det är oproblematiskt att partiet är dominerat av teknikintresserade unga vuxna  (en åsikt som verkar vara mest utbredd bland de unga teknikintresserade männen inom partiet). 

Själv anser jag att snedfördelningen bland aktiva och medlemmar förmodligen är piratpartiets största problem och jag beskrev det redan i januari som partiets akilleshäl. Trots detta är jag enormt skeptisk till att användandet av automatiserad kvotering som partiets styrelse beslutat att vi ska använda i det stundande internvalet, och jag är ännu mer skeptisk till valet att när man nu väl kvoterar använda sig av fördelningen 30/70. När vi under 2008 arbetade med metoderna för hur vi skulle ta fram kandidater till EU-parlamentet var jag en av de som verkligen tryckte på behovet av att ha en lista där fördelningen låg inom 40/60, men det var alltid i en kontext av att det skulle finnas en valberedning som inte bara sållade bland kandidater utan även aktivt sökte fram tillräckligt med lämpliga kandidater för att skapa rätt balans. Någon sådan modell kommer partiet inte använda sig av den här gången.

Jag ska inte diskutera det upprop om att riva upp hela internvalsprocessen som dragits igång av ett antal kandidater och som fått stöd av ett förtiotal personer på forumet, för även om jag själv stöder idén så tror jag inte att den kommer realiseras. Jag ska inte heller diskutera den motion som en av kvoteringsmotståndarna har skrivit ihop och som enligt min bedömning placerar sig någonstans mellan gulligt naiv och vansinnig. Den lär förhoppningsvis heller aldrig realiseras. 

Jag har nämligen tyvärr kommit fram till att det inte finns ett jäkla dugg att göra just nu. Det finns inget fix som kan göra att vi får en bra balans på våra valsedlar nästa år. Med facit i hand har vi i dagsläget runt 200 kandidater som anmält intresse, varav nästan 90% utgörs av män. Ledningens desperata sistaminutenförsök med att förlänga kandideringstiden verkar inte ha gjort särskilt mycket till eller från på den fronten. Och med sådan snedfördelning kommer det kvitta hur vi flyttar runt kandidaterna på våra listor. Skulle exakt samtliga kvinnliga kandidater komma med på våra listor skulle de fortfarande bara utgöra 30% av vårt totala antal kandidater. Sannolikheten är nog dessutom stor att det i slutändan blir en bit lägre än så.

Piratpartiet kommer under riksdagsvalet 2010 därmed ställa upp med listor där det finns fler än dubbelt så många män som kvinnor. Trots kvotering. Det enda vi har lyckats åstakomma är att blottlägga en enorm intern konflikt kring synen på kvotering. En konflikt som river upp känslor och som inte lär försvinna inom överskådlig framtid.

Så därför vill jag härmed uppmana alla att genast, utan dröjsmål, börja arbeta med att lägga grunden för att vi ska kunna ha en bra balans på våra riksdagslistor 2014. Det är nämligen inte ett arbete som vi kommer kunna lösa med en algoritm 2014, det är ett arbete som vi måste ta tag i nu.

Men som tur är så är det faktiskt ett ruskigt lätt arbete, även om det tar lite tid i anspråk. Det enda som krävs är att alla aktiva tar sig tiden det kräver att gå igenom sin vänskapskrets och plocka ut de två kvinnor som man bedömmer som mest sympatiskt inställda till vår politik och sen lägger lite tid på att börja diskutera politik med dem och uppmuntra dem att först bli medlemmar och sen aktivera sig. Dra med dem på demonstrationer och piratfikor. Skicka länkar till intressanta artiklar som rör vår politik. Men framför allt fråga dem vad de tycker och hur de ser på frågorna. Involvera dem och diskutera med dem. Jag lovar att om du gör det så kommer minst en av dem bli medlem inom kort. Förmodligen bägge två. 

Efter det är det bara att fortsätta att dra in dem i verksamheten. Skriv en insändare till lokaltidningen tillsammans. Åk och besök ett piratfika i grannorten. Starta upp en ny lokalavdelning inom Ung Pirat ihop om ni är i den åldern. Då kan ni tillsammans rekrytera ännu fler personer sen. Sätt dem i kontakt med andra pirater, dra in dem i någon av partiets skypekanaler och visa dem hur forumet fungerar. Men var samtidigt lyhörd för vilka delar av piratengagemanget som intresserar dem och fokusera på det, försök inte tvinga dem att delta i grejer de inte vill.

Det vill säga: gör på exakt samma sätt som ni skulle göra om ni skulle rekrytera en manlig kompis till partiet. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Men gör det nu. För chansen att de ska känna sig bekväma med att kandidera för partiets räkning 2014 ökar ju längre de varit en del av partiets aktiva medlemmar. Och får vi in 100-200 nya kvinnliga aktiva under det kommande året så lovar jag att vi inte kommer behöva ha någon kvoteringsdebatt över huvud taget när vi 2013 börar planera nästa omgång internval. Och det tror jag att vi alla egentligen anser skulle vara det absolut bästa.

Ibland vill man så väl men det blir så fel

De som läser min blogg regelbundet kan kanske få för sig att jag hyser någon form av antipati med Piratpartiets styrelse. Det kunde inte vara mer fel, vår partistyrelse är ideella personer som gör ett hästjobb med att driva partiet framåt. Att det inte framgår tydligare här är nog främst för att det inte blir några spännande inlägg om allt som går bra. Det känns helt enkelt mer relevant att skriva om det som blir fel.

Så nu, när jag står i färd med att klanka ner på ett beslut som styrelsen fattade på senaste styrelsemötet, tänkte jag börja med att understryka att jag tycker de flesta beslut de tar är hyffsat ok, och att utifrån de förutsättningar de har gör de faktiskt ett ganska bra arbete.

Med det sagt....

Vad sjutton tänkte styrelsen på när den beslutade att kvotera riksdagslistorna enligt kvoten 30/70? Var det en idé om att göra alla inblandade missnöjda? En oro för att det inte skulle gå att hitta tillräckligt många intresserade tjejer? Eller var det en form av kollektiv hjärnsmälta som fick dem att fatta ett så idiotiskt beslut?

Med en lista som kvoterar 30/70 kommer alla inom partiet som anser att kvotering är en dålig lösning bli missnöjda samtidigt som det inte kommer skydda partiet från kritik om att vi är mansdominerade. Om möjligt kommer det snarare ge vatten på den kvarnen när kritiker kan peka på att vi, trots kvotering, har mer än dubbelt så många män som kvinnor på listan. 

Jag kanske missat någon genialisk plan styrelsen har med det här beslutet, men av erfarenhet från tidigare styrelsebeslut kring riksdagslistan är jag benägen att tro att det helt enkelt är så att de ville väl men att det blev fel.

Riktigt fel.

Rick Falkvinge förespråkar kvotering som metod inom Piratpartiet

Jämställdhetsproblematiken inom Piratpartiet har länge varit ett kärt diskussionsämne på olika bloggar. Samtidigt finns det en stark självbild hos många inom partiet att kvotering, oavsett form och syfte, är något dåligt och något som vi Pirater aldrig skulle befatta oss med. Därför är det väldigt uppfriskande, oavsett vad man tycker om kvotering, att Rick Falkvinge lyfter fram att just kvotering är en metod som partiet använder sig av för att försöka komma tillrätta med den interna snedfördelningen inom medlemskåren när det gäller kön. I en intervju med expressen svarar han följande på frågan "Vad gör ni för att locka fler kvinnor?":

– Om jag hade receptet på det så hade jag satt det i verket. Vi letar hela tiden efter nya sätt att jämna ut balansen. Inte för att det ser mer politiskt korrekt ut, utan för att organisationen helt enkelt fungerar bättre då. Jag kan ta ett konkret exempel. Tittar du på EU-valsedel, så låg den inom 40-60 vad gäller könsfördelning. Tittar du på vår styrelse så ligger den inom 40-60. Vi märker intressant nog att bland de som aktiverar sig så är det förhållandevis fler kvinnor.

Senare i en chattsession på expressen upprepar han stycket om 40-60 inom styrelse och EU-lista, och framhåller att det är en medveten lösning:

Anders Wengelin: När frågan om ojämställdhet och sned könsfördelning slängs på piratpartiet brukar svaret lyda "vi har inget jämställdhetsproblem för alla tjejer i partiet känner sig välkomna". Ändå är de bara 13 %. Erkänner piratpartiet ett strukturellt jämställdhetsproblem? Finns förklaringen i den interna kulturen? Och vad gör ni åt det?

Rickard Falkvinge:
Det är absolut ett problem. Inte för att se politiskt korrekt ut, utan helt enkelt för att alla organisationer fungerar bättre om det finns en mångfald av infallsvinklar i organisationen. Förklaringen finns inte i den interna kulturen, utan i vårt ursprung -- vi kommer inte från en manskultur, utan från en viss yrkeskår: tekniker. Det var teknikerna, som yrke, som först upptäckte vad som håller på att hända och vad som måste göras. Den yrkeskåren har en viss demografi, med en kraftig slagsida åt män -- titta på vilken teknisk högskoleutbildning som helst. Med det sagt, så arbetar vi aktivt på att få in en bättre mångfald, och i styrelse och på EU-valsedeln (till exempel) så låg fördelningen inom 40-60.

För att man ska förstå sammanhanget så måste man visserligen veta att skälet att vi nådde upp till den magiska fördelningen 40-60 var att valberedningarna i bägge fallen hade fått tydliga direktiv från ledningen, dvs från Rick, att de förslag som de tänkte lägga fram skulle hålla sig inom just det intervallet. Ett förfarande som utan tvekan kan rubriceras som kvotering.

Själv är jag väldigt kluven till kvotering som metod. Jag ser den grundläggande problematiken med att man fråntar folk möjligheten att välja helt fritt efter eget huvud, och att kvotering oftast är ett sätt att angripa symptom snarare än orsaker. Men den form av kvotering som Piratpartiet numera har utvecklat som praxis, där kvoteringen sker i en valberedning som sedan kan röstas ner av medlemmarna om de är missnöjda med det valberedda förslaget, tycker jag lyckas klara balansgången på ett sinnrikt sätt. Och det känns bra att veta att vår partiledare uppenbarligen delar den åsikten.