Rapport från Dreamhack

Jag anlände till Jönköping klockan halv fyra i natt eftersom det inte fanns några lediga tågbiljetter när jag sent omsider fick för mig att ordna med min resa. Som tur är kunde jag sova ett par timmar hos en lokal partimedlem som bor precis i närheten av Elmia. Har lånat en dator från någon av piratpartisterna som sitter här på Dreamhack medan nämda pirat är iväg på lunch. Hittills har partiet fått 213 nya medlemmar under Dreamhack, och fler lär det bli. Jag hjölpte precis den senaste att registrera sig. I somras rekryterade vi runt 400 m
Ska delta i min paneldebatt om unga och digitala kulturer om en liten stund. Tänkte först återge ett citat från en av de två tjänstemän från FRA som höll ett föredrag om myndigheten som en del av myndighetens nya pr-kampanj:

"Som tjänsteman är min uppgift att göra det vi får direkttiv att genomföra."

Var det inte så de sade i Tyskland för ungefär sjuttio år sedan också?

Liten seger för rebellerna?

Hittade två artiklar som fick mig att känna att Piratpartiet har vind i seglen för tillfället. DN skriver om att Sverige säger nej till förlängd upphovsrätt. Det är visserligen inte den egentliga upphovsrätten som diskuteras, utan de så kallade närstående rättigheterna som reglerar skyddstider för inspelad musik. Det anmärkningsvärda i artikeln är ett citat från Magnus Graner (m), statssekreterare på justitiedepartementet, om varför regeringen avvisar förslaget:

- Ett annat väldigt viktigt skäl är att det rasar en strid om upphovsrätten just nu, och vi uppfattar inte att vi har stöd hos våra väljare för att ytterligare skärpa den.

Magnus erkänner med andra ord rakt av att vi har lyckats påverka agendan. Större bevis för att Piratpartiet spelar roll kan knappast finnas. Genom vårt, och andras, idoga arbete för en upphovsrätt som står i samklang med medborgarnas användarrätt har vi lyckats att åtminstone delvis stoppa den negativa utvecklingen på området i Sverige.

Den andra artikeln kommer från svenskan som skriver att Ipred-lagförslag skjuts upp. Nu är det ingen radikal uppskjutning det är fråga om, utan endast att de borgliga partierna inte lyckats komma överens till idag som planerat. Men att de inte lyckats komma överens visar att motståndet mot lagen spelat roll.

Unga och den digitala kulturen

På fredag klockan 13-14 kommer jag delta i en politisk debatt i Jönköping inne på Dreamhackområdet om unga och den digitala kulturen tillsammans med representanter från de sju riksdagspartiernas ungdomsförbund. Debatten beskrivs såhär:

Vilken politik behövs för den digitala kulturen. Behövs det kulturpengar till dataspelsutveckling? Vilka möjligheter ger nätet för ungdomskulturen? Vilken lagstiftning behövs kring fildelning och upphovsrätt?

Lite mer om vad Ung Pirat kommer göra i samband med Dreamhack kan man läsa om hos Stefan Flod.

Min kandidatur

Jag har tidigare skrivit om EU-valet och att jag ställer upp som kandidat för Piratpartiet. Igår presenterade Rick Falkvinge kort de tre översta på valberedningens förslag till hur partiets lista ska se ut. Jag kan inte annat än tacka för de värmande orden. Precis som Rick så är jag dessutom övertygad om att både Christian Engström och Amelia Andersdotter skulle göra ett strålande jobb nere i Bryssel. Men givetvis så hoppas jag ju främst att jag själv ska få bli den som representerar den framväxande piratrörelsen i EU-maskineriet och kommer därför driva en personvalskampanj under valrörelsen för att bli uppkryssad.

Därför tänkte jag ge en lite mer utförlig presentation om vem jag är och varför jag skulle bli en bra representant för Piratpartiet.

Uppväxten
Jag föddes 1979 i Malmö, men växte upp i Staffanstorp, en mindre ort utanför Lund, nere i Skåne. Min första stora hobby var rollspel och sällskapsspel och under högstadiet var jag med om att starta upp en, numera insomnad, spelförening inom förbundet Sverok. I min förening satt jag först som vice ordförande och senare som ordförande. När jag började det naturvetenskapliga programmet på Polhemskolan i Lund engagerade jag mig även i spelföreningen DMF, bland annat som ansvarig för den filmvisning som föreningen anordnade på den tiden, samt inom spelkonventet Sydcon.

Jag var under min högstadie och gymnasietid även aktiv inom elevrådet. Sista året i gymnasiet satt jag som elevrådsordförande och var med om att bygga upp Lunds elevråds gemensamma organ, LEGO. Ett samarbetesprojekt för elevråden vid Lunds gymnasieskolor. Någonstans under gymnasiet började jag också intressera mig för synthmusik med allt vad det innebar av svarta kläder och underligga frisyrer.

Med allt mitt engagemang var något tvunget att bli lidande, vilket blev mina betyg. Efter att ha gått ut gymnasiet med allt annat än bra betyg ryckte jag in i lumpen. Där spenderade jag ett år på A3 i Hässleholm med att utbildas till vice ledningsplutonschef för en sambandspluton inom artilleriet. Ledarskapsutbildning blandades med utbildning inom radio och sambandstjänst.

När jag väl muckade flyttade jag hemifrån in till Lund och började jobba som tidningsbud samtidigt som jag lästa upp mina gymnasiebetyg på komvux i Lund. Jag passade samtidigt på att ändra inriktning från naturvetenskap till samhällsvetenskap.

Ett år senare började jag läsa statsvetenskap vid Lunds universitet. Under min studietid i Lund, som varade fram till sommaren 2006 han jag även med studier i freds- och konfliktvetenskap, mänskliga rättigheter, nationalekonomi, handelsrätt, statistik, ekonomisk historia och ett antal andra mindre kurser. Jag engagerade mig även i Wermlands Nation, där jag bland annat jobbade heltid som källarmästare under 2005.

Under min studietid engagerade jag mig åter inom Sverok. Först tre år i Sveroks södra kulturdistrikt, SKuD, varav ett som ordförande och ett som kassör. Sedan satt jag två år i valberedningen för förbundet centralt och därefter har jag omväxlande suttit som revisor och revisorsersättare för förbundet. Någonstans under min studietid lämnade jag även min svartklädda synthepok bakom mig, även om det fortfarande är ganska vanligt att musiken kommer på de få gånger jag lyssnar på musik nuförtiden.

Piratpartiet då?
När piratpartiet startades var jag ganska skeptisk till det hela. Inte till fildelningsfrågan, för ända sedan den ändring av upphovsrätten som skedde 2005 hade jag varit övertygad om att något måste göras åt lobbyns framfart på området. Jag var inte heller skeptisk till att partiet endast fokuserade på tre frågeområden. Som statsvetare ansåg jag det snarare som ett strategist smart drag för att kunna samla folk bakom en politisk idé utan att tvingas relatera till en i mycket förlegad höger-vänster dikotomi. Det jag däremot var skeptisk till var om partiets organisation skulle fungera. Som i alla nya partier fanns det vissa interna personmotsättningar, och de tidigaste versionerna av principprogram innehöll ett antal barnsjukdomar.

Men efter att ha följt partiets framväxt under ett par månader beslöt jag mig för att jag var beredd att satsa på partiet. Jag blev medlem den 24:e april 2006 och sedan ganska snabbt ansvarig för Skånes södra valkrets. Mitt fokus låg dock på att bygga upp en fungerande organisation i Lund inför valet, vilket jag nog får hävda lyckades väldigt bra.

Sommaren 2006 flyttade jag upp till Uppsala för att fortsätta mina studier där. Samtidigt så blev jag inplockad i partiets partiledning i rollen som partiorganisatör. Under valrörelsen innebar den posten mestadels praktiskt stöd till de valkrets- och kommunansvariga som behövde hjälp med valsedelsdistributionen, men efter valet övergick rollen till att främst se över möjligheter för organisationsutveckling inom partiet.

Det var delvis i den rollen som jag tog initiativet till att starta upp Ung Pirat, där jag har suttit som förbundssekreterare sedan uppstarten. Sedan dess har även merparten av mitt engagemang kretsat kring partiets ungdomsförbund och dess ekonomi. Dels genom att praktiskt sköta förbundets bokföring, men även genom att ansvara för förbundets bidragsansökningar från Ungdomsstyrelsen. Hittills har Ung Pirat beviljats ett projektbidrag på 250 000 kr, och om allt går vägen med årets bidragsansökan kan vi se fram emot betydligt mer nästa år.

När jag flyttade upp till Uppsala blev jag även engagerad i kårpartiet Piratstudenterna. Genom den valrörelse som bedrev i kårvalet 2007 lyckades vi ta oss in i styrelsen för Uppsala studentkår och jag blev arvoderad som vice ordförande med studiesocialt ansvar under läsåret HT07-VT08. Som ansvarig för de studiesociala frågorna ägnade jag mig främst åt att försöka påverka regeringen, myndigheter och kommunen i de frågor som kåren ansåg viktiga. Jag var även med om att driva igenom ett informationspolitiskt åsiktsprogam inom kåren.

Tyvärr så gjorde vi ett något sämre val året efter och nu sitter jag tillsammans med fyra andra pirater som en del av oppositionen i kårens fullmäktige. Vi har dock fortfarande representanter i Studenthälsan, Folkuniversitetet och akademiska senaten och universitetets IT-råd. Vi har även lyckats driva igenom ett tillägg till det informationspolitiska åsiktsprogrammet som i stor grad berör piratrörelsens frågor.

Vad är det jag brinner för?
Jag är rakt igenom en organisationsnörd. Den röda tråden i alla mina engagemang har varit en vilja att förstå och förbättra organisationer. Ibland har det lyckats bättre och ibland har det lyckats sämre, men hela tiden har jag dragit nya lärdomar som jag sedan fört med mig vidare till andra organisationer.

Det jag hoppas på att lyckas åstakomma nere i Bryssel är att bygga upp ett nätverk kring våra frågor. Dels med parlamentariker från andra länder som delar våra åsikter, och dels med aktivister runtom i Europa. Att ensamma hålla koll på allt det som rör våra frågor kommer vara omöjligt för oss oavsett vem vi skickar ner till Bryssel och det blir därför avgörande för oss att skapa livkraftiga samarbeten kring våra frågor.

Jag vill även starta upp en intergrupp för ett fritt internet inom parlamentet. En intergrupp är en samanslutning av parlamentariker från de olika partigrupperna som sluter sig samman kring ett gemensamt intresse. Genom att sluta oss samman med andra parlamentariker kring ett intresse över partigruppsgränserna kan vårt inflytande utökas bortom den egna partigruppen.

Slutligen vill jag bistå Ung Pirat i att starta upp YPEC, Young Pirates European Confederation, ett samarbetsorgan för ungdomsförbund knutna till Piratpartier runt om i Europa. Genom att bygga upp utbyten och samarbeten mellan ungdomsförbunden kan vi på sikt underlätta för fler piratpartier att ta sig in i parlamentet, och att ha den kunskap som behövs för att göra nytta där när de väl tagit sig in.

Även om organisationer är viktiga så är det i slutändan det politiska innehållet som är det mest väsentliga. Jag ser på EU som en institution med potential att åstakomma väldigt mycket gott men som tyvärr har hamnat helt fel i stora delar av sitt arbete. Immaterialrätten är till stor del internationell, och om vi ska kunna få genomslag för vår vision om ett samhälle där kunskap är en rättighet att ta del av och inte något som ska omgärdas av artificiella monopol för att skapa en marknad för industrier som vägrar släppa sin förlegade affärsmodeller så behöver vi EU. EU har de ekonomiska och politiska muskler som behövs för att kunna stå emot lobbyn. Det enda som saknas idag är den politiska viljan.

Min erfarenhet av EU
I mina studier i Statsvetenskap har jag i flera olika kurser behandlat hur EU-systemet är uppbyggt. Även ett par av mina övriga kurser har berört EU. För tillfället skriver jag min C-uppsatts inom statsvetenskapen om beslutsvägar och lobbyism inom EU med fokus på turerna kring Ipred.

Under våren 2007 och 2008 har varit i Istanbul och deltagit i European Weekend Scool som anordnats av Studentforumet vid Centret för Europastudier som är en del av Boğaziçi University. Utbildningen är en studentdriven helgkonferens om EU och dess utveckling.

Under hösten 2008 deltog jag tillsammans med Amelia Andersdotter från Ung Pirat och representanter från ett antal andra ungdomsförbund en utbildning kring EU som anordnades av LSU och som bland annat innehöll en resa ned till Bryssel och möten med svenska parlamentariker där.

Allt detta, min bakgrund inom den ideella föreningsvärlden, mina studier i statsvetenskap och närliggande ämnen, min erfarenhet av Piratpartiet och Ung Pirat och mitt intresse för EU, tror jag gör mig till en bra representant för piratrörelsen nere i Bryssel.

Jag hoppas att du delar den uppfattningen och vill hjälpa mig att ta mig dit!

Det ilskna fåtalet

Så har då slutligen Jan Guillou gett sig in i Ipred-diskussionen. Han menar att det endast är ett ilsket fåtal som vill legalisera fildelning. Ett argumentationsknep som verkar ligga i tiden hos förespråkarna av den här privatpolislagen. Att det finns ganska gott om folk som är emot lagen oavsett fildelningsfrågan verkar inte Guillou anse relevant. Men låt oss för argumentationens skull köpa Guillous utgångspunkt att det enbart är fildelarna som av egoistiska skäl är emot förslaget. Det skulle ge oss över två miljoner personer som enligt den logiken borde vara negativa till lagen. Jag vet inte hur Guillou räknar, men jag får inte det till ett fåtal. Jag får det till en himla massa människor. En himla massa medborgare. Och sist jag kollade så hade våra folkvalda till uppgift att arbeta för att se till dessa medborgares intressen. Även om självaste Jan Guillou har en avvikande åsikt. För i det här fallet så är det Jan Guillou som tillhör det ilskna fåtalet.

Söndagsfika i Uppsala

I god tradition hölls det Piratfika på Värmlands söndagscafé idag här i Uppsala. Det som diskuterades mest var Ipred och möjligheten för Piratstudenterna att ordna en debatt kring lagen här i Uppsala. Emil Paulsrud tog på sig huvudansvaret för att försöka få till stånd en debatt, vilket han säkerligen kommer lösa strålande. Det dök även upp tre nya personer. En av dem var inte medlem men beslöt sig under fikat för att bli det. En annan var medlem sedan tidigare men övertygades att även bli medlem i Piratstudenterna. Jag passade på att dela ut stoppaIPRED.nu-klistermärken till de som var närvarande.

Överlag ett bra och konstruktivt fika.

Ett historiskt misstag!

Jan Rosén skriver tillsammans med två kolleger i en debattartikel att det vore "ett historiskt misstag" att ta bort möjligheten för upphovsrättsmaffian att kräva ut abonnentuppgifter från internetleverantörerna. Skribenterna är alltså oroliga över att politikerna kan tänkas lyssna på folkviljan och skrota Ipred-lagen. För att ge trovärdighet åt artikeln skriver de sedan under med sina proffessurer i civilrätt och rättsvetenskap.

Sådana distinkta herrar måste ju veta vad de talar om när de skriver saker som:

Den integritetskränkning som det innebär att utlämna identiteten hos innehavaren av ett IP-nummer som använts för brottslig verksamhet måste i detta sammanhang te sig försumbar.

Men vilken kompetens har herrarna jurister i att mäta och bedömma dessa kränkningar? Att mängder av människor är upprörda över integritetskränkningen som den här lagen innebär betyder, för en lekman som mig själv, att kränkningen är allt annat än försumbar.

Men jag kanske inte är helt objektiv i frågan. Jag är ju politiskt aktiv i ett parti som vill reformera upphovsrätten för att skapa balans mellan upphovsrätten och användarrätten. Jan Rosén däremot måste ju vara objektiv. Han är ju professor. Att han även råkar vara ordförande i Svenska Föreningen för Upphovsrätt kan ju inte ha påverkat hans åsikter i frågan...

Det historiska misstaget är inte att skrota Ipred-lagen. Det historiska misstaget är att samhället fastnat med en föråldrad upphovsrättslagstiftning som inte fungerar i ett informationssamhälle.

Upphovsrättsdebatten

För ett par dagar sedan så gick UNTs ledarredaktion ut med att de ville ha in synpunkter den föreslagna Ipred-lagen. Nu har de lyssnat färdigt. Och de har verkligen lyssnat. Och de har förstått. Dagens ledare är förmodligen den klaraste analysen av både Ipred och debatten kring fildelning som jag har sett på en ledarsida i gammelmedia någonsin.

På grund av dessa felaktiga föreställningar talar man om fildelningsdebatten, när det egentligen borde heta upphovsrättsdebatten. Det som borde handla om upphovsrättens utformning har i stället kommit att handla om distribution.

när jag läser ovanstående så skulle jag spontant nog tro att det var hämtat från ett blogginlägg av Rasmus Fleischer eller kanske Anders Mildner, inte från en av landets större morgontidningar. Eller möjligen att jag återigen satt på en föreläsning med Eva Hemmungs Wirtén. Fildelningsdebatten har dödförklarats för flera år sedan av Piratbyrån, men likt en zombie i en sämre splatterfilm vägrar den lägga sig ned och dö.

Innan de resonerar kring varför fildelningsdebatten är ett dåligt begrepp förklarar de varför Ipred, alldeles oavsett fildelningsdebatten, är ett uselt lagförslag.

Invändningarna mot IPRED är många. Att låta privata företag sköta polisens arbete är vanskligt. Det är omöjligt att avgöra vem i ett hushåll som har fildelat. Trådlösa uppkopplingar med räckvidd över enorma ytor gör problemet oöverblickbart. Erfarenhet från länder med liknande lagar, som Danmark, visar att nöjesbranschen ägnar sig åt massutskick av brev där människor krävs på tiotusentals kronor för att de inte ska bli dragna inför rätta. Ofta är breven utskickade utan att det finns några bevis för att upphovsrätten kränkts över huvud taget.Förslaget bygger på ett EU-direktiv, men EG-domstolen gjorde i januari i år klart att det är upp till varje medlemsland om de vill genomföra direktivet eller inte.

Enkelt och rakt på sak räknar de upp problemen med lagen. Det är nästan som om de tittat runt på vad vi upphovsrättskritiska bloggare har skrivit och kopierat det bästa som de hittat. De har lyssnat och läst, de har funderat på det som de hört och sett och sedan har de formulerat sin ståndpunkt i frågan.

Lagarna ska skydda kreatörerna, inte distributörerna.Låt därför debatten handla om hur upphovsrätten ska utformas för att skydda kreatörernas rättigheter givet hur världen ser ut, och lämna frågan om distribution åt marknaden. Utan en sådan utgångspunkt är alla försök till lagstiftning dömda att obönhörligen haverera

Personligen tror jag att vi måste ta diskussionen vidare ett steg bortom det här och faktiskt sätta oss ner och diskutera kreatörsbegreppet. För utan att vi gjort upp med den förlegade tanken om att kreatören är en person som endast inspirerad av det egna geniet skapar något helt nytt och faktiskt inser att skapande är en process som alltid är beroende av intryck utifrån så kommer vi aldrig att landa i ett hållbart upphovsrättssystem.

UNTs ledare idag är ett välkommet steg i rätt riktning!

Den nya folkrörelsen eller den lilla gruppen?

Jag har suttit och funderat på hur vår justitieminister egentligen tänkte när hon sade följande:

Jag tycker att debatt är bra. Det finns ju en liten grupp som är
oerhört engagerad och hörs mycket, och så är det alltid. Men att de som
tillverkar någonting måste få betalt för sitt jobb, det tror jag att de flesta
ändå håller med om.

Jag är uppenbarligen långt ifrån den ende som funderat på det uttalandet. Christopher Kullenberg påpekar att den stora massan aldrig kommer ha en åsikt i en enskild politisk fråga. Klara Tovhult menar att ministern förmodligen missat att folkrörelser finns på nätet nuförtiden. Christian Engström gissar på att vår justitieminister räknar siffror som finns på nätet annorlunda än om siffrorna finns i de gamla partiernas medlemsregister. Anna Troberg uppmuntrar fler att gå med i facebookgruppen. Vid någon nivå måste ju till och med ministern se det orimliga i att betrakta det växande folkliga missnöjet med den här lagen som en yttring för en "liten högljudd grupp".

Mest klockren kommentar står dock Nicklas Lindblad för. Han påpekar rakt och enkelt att de miljoner som filderar och alla andra som är kritiska mot den här lagen aldrig kan ses som den lilla gruppen. Men de lobbyister som driver på för den här och liknande lagar definitivt är en liten grupp. Det skrämmande är att de är en grupp vars ekonomiska förutsättningar så väldigt tydligt köper dem inflytande över politikerna och därmed över befolkningen.

Mitt i allt det kompakta motståndet mot att den här lagen ska implementeras, och trots upprepade påpekanden om att det inte finns något som helst krav från EU om att vi ska införa den här typen av lag i Sverige så gör så centern sitt utspel. Centern vill helt plötsligt ge de som beskylls för fildelning en varning innan upplevelseindustrins hejdukar släpps lösa. Hanna Wagenius, själv centerpartist, påpekar att enbart för att man gör en usel lag något mindre usel blir den inte acceptabel. Jörgen Lindell påpekar att ändringsförslaget inte ändrar något i sak. Henrik Alexandersson blir konspiratorisk. Rasmus Fleischer påpekar att det inte enbart är privatpersoner som har nätverk och att lagen riskerar att ta död på internetcaféer som affärsmodell, alldeles oavsett centerns försök till att "mildra" lagen.

Jag funderar lite på hur centern försöker nischa sig som det parti i alliansen som är "inte riktigt lika usla som resten av regeringspartierna när det gäller integritetsfrågor". Det verkar nästan som om de har en strateg som klurat fram att så länge facit visar att de bara är nio tiondelar så illa som det näst sämsta borgliga partiet när det gäller att tillvarata medborgarnas rätt till personlig integritet och privatliv så borde de liberala väljare som värdesätter sin personliga integritet välja centern i egenskap av det bästa av dåliga alternativ.

Givetvis är det ett helt felaktigt antagande. Liberala väljare som sätter integritet högt på agendan kan och bör rösta på piratpartiet i nästa val. Samma sak med de väljare från vänsterblocket som inte vill riskera att sossarna får en ny chans att bygga upp sitt Bodströmsamhälle. Och alla andra som anser att det här med rättsstat är en i grunden ganska hygglig idé. Tillsammans kan vi göra skillnad. Vi kan göra skillnad i EU-valet 2009 och vi kan göra skillnad i riksdagsvalet 2010.

Ett liv utanför politiken

Jag har den senaste veckan levt i exil från Uppsala. Tyvärr innebär det även exil från min stationära dator där hemma där Skype och Pidgin gör att jag håller mig i kontakt med vänner och partikamrater. Som tur är låter mig fortfarande Facebook kommunicera med alla möjliga bekanta, så helt avskärmad från omvärlden är jag inte. Och mina tre olika maillådor kan jag komma åt över nätet.

Men det blir ändå inte riktigt samma sak som hemma i uppsala. Men jag tror inte enbart att det beror på att jag inte kommer åt alla program på min dator. Förmodligen så handlar det även om att de aktiviteter jag sysslat med här nere inte är kopplade till min vanliga bekantskapskrets.

I onsdags åkte jag ner till Lund där jag stannade fram till söndagen. På lördagskvällen skulle jag gå på Wermlands nations Höstgasque i AF-borgen. På något sätt så färgade det hela veckan innan gasquen. Min tid gick åt att träffa gamla vänner från min tid i Lund, och mina tankar gick åt att fundera på hur middagen skulle bli. För den som undrar kan jag berätta att den blev över förväntan trevlig och bra på alla sätt.

Söndagen blev ett tvärt men kort kast tillbaks till partiarbetet. Jag fick dra mig upp alldeles för tidigt efter gasquen för att ha Piratfika med de lokala piraterna. I förbifarten startade vi upp Ung Pirat Helsingborg där Sandra Grosse valdes till ordförande. Jag fick även med mig en stor bunte med StoppaIPRED-klistermärken, så är det någon i Uppsalatrakten som vill ut och sätta upp klistermärken kan ni höra av er till mig.

Direkt efter mötet satte jag mig på tåget till Malmö för att sedan slå följe med min bror vidare till Höllviken där våra föräldrar bor numera. Släkten hade samlats för att fira min systers stundande födelsedag . Hon fyller nämligen arton år idag och den här veckan har därmed fram tills nu gått till presentletande och socialiserande med familjen. Hennes blogg är förresten enligt hennes egen utsago rakt igenom ironisk vilket jag personligen hoppas stämmer.

Men på torsdag åker jag tillbaka till Uppsala och förhoppningsvis ska jag där kunna påbörja planerandet av en debatt kring Ipred som jag gärna skulle vilja se Piratstudenterna få till stånd

EU-valet

Under LSU Forum: innanför vad? tidigare i höst så deltog jag i en paneldebatt som hette "vem väljer Europa?" Målet var att vi skulle diskutera hur ungas deltagande i valet kunde öka och vilken roll ungdomsorganisationer kunde spela i det arbetet. Någon vecka tidigare hade jag varit nere i Bryssel med en delegation från LSU för att studera hur EUs beslutsvägar fungerar i praktiken. Det som slog mig var hur många olika frågor som fanns och hur slumpartat det verkade vara vilka frågor som en enskild parlamentariker beslöt sig för att driva. Som organisationsnörd blev jag givetvis hänförd av komplexiteten i beslutsvägarna men som statsvetare lite lätt skrämd över hur den rena mängden av information gjorde all form av transparans omöjlig för den enskilde eu-medborgaren. Byråkratin kring parlament, kommission och ministerråd är helt enkelt så omfattande att det inte går att greppa allt som händer. Varken för den enskilde parlamentarikern eller för medborgarna som ska utkräva ansvar.

I ett sådant system blir ett fokusparti det rakaste och ärligaste valet för väljarna. Eftersom det är ännu mer omöjligt än i ett riksdagsval att veta vilka frågor som en representant för ett parti med mer eller mindre utvecklade åsikter inom alla politikområden kommer att arbeta med så blir en röst på ett fokusparti den röst som tydligast visar vad väljaren vill prioritera.

Piratpartiet har en väl genomarbetad strategi för hur vi vill arbeta nere i Bryssel. En strategi som jag ställer mig helt bakom och mitt stöd förstärktes av de erfarenheter jag fick när jag var nere där. Vi arbetar även med att ta fram en lista med kandidater till valet och förhoppningsvis ska den listan kunna antas av våra medlemmar inom kort. Jag har anmält mitt intresse av att stå på partiets lista då jag är övertygad om att de kunskaper jag har kring EU och dess förvaltning skulle vara användbara verktyg nere i Bryssel.

Så detta är min officiella kandidaturförklaring. Jag vill åka till Bryssel på ett mandat från det svenska folket för att kämpa för att upphovsrätten ska reformeras så att balansen mellan skaparnas rättigheter och användarnas rättigheter återställs. Jag vill finnas på plats nere i Bryssel för att försöka stoppa den ström av lagförslag som läggs fram som hotar att urholka medborgarnas rätt till privat och anonym kommunikation. Jag vill försöka få EU att se fördelarna med ett system som kapar patentkostnaderna samtidigt som den säkerställer forskningen på nya läkemedel och ger utvecklingsländerna tillgång till billigare läkemedel. Jag vill kämpa för ett EU som är mindre byråkratiskt och mer transparant, mindre styrt av företagslobbyister och mer lyhört för vad medborgarna vill, mindre slutet och mer öppet.

Mer vill jag inte göra. Eller, ska jag vara helt ärlig så finns det säkert fler frågor som jag skulle vilja driva inom EU. Men det tänker jag inte göra. Ovanstående är mer än vad en enskild parlamentariker har en chans att klara av och det kommer ta all min tid i anspråk att få gehör för de frågorna i andra partier och grupper i parlamentet. Som kandidat för Piratpartiet väljer jag att fokusera på de områden där behovet av en ny politik är som störst.

Jag tror att den kunskap om politik och EU-förvaltning som min utbildning i statsvetenskap har gett mig gör mig till en lämplig kandidat. Vidare tror jag att den erfarenhet av påverkansarbete som mitt år som vice ordförande för Uppsala studentkår har gett mig gör mig rustad att gripa an jobbet som parlamentariker. Mina erfarenheter från andra ideella organisationer kommer förhoppningsvis bidra till att jag kan skapa det nätverk som kommer behöva byggas upp kring våra frågor nere i Bryssel om jag blir vald. Även de kontakter som jag har inom Piratpartiet, Ung Pirat och de andra europeiska piratpartierna kommer behövas om vi ska kunna få till en genuin förändring av den politk som EU idag för inom Piratpartiets fokusområden.

Det råder ingen tvekan om att EU för en helt felaktig politik när det gäller immaterialrätten och den personliga integriteten. Allt för länge har frågorna behandlats styvmoderligt av åldrande politiker som saknar förståelse för vilka samhällseffekter det framväxande internet öppnat upp för. Men det går att ändra riktningen på politiken. Den sjunde juni nästa år har vi alla ett tillfälle att visa Europa att Sverige har tätpositionen i det framväxande informationssamhället genom att rita om den politiska kartan.

Piratpartiet behöver din röst för att vi ska kunna skicka en pirat till Bryssel. Jag behöver ditt kryss för att den piraten ska bli jag.

Riksdagen svarar... inte

Ett av de mest beundransvärda exemplen på demokratiskt deltagande som jag sett på länge återfinns på sidan riksdagssvar.se. Där har ett antal politiskt intresserade personer, från hela det politiska spektrat, gått tillsammans för att i en enkel enkätform undersöka riksdagsledamöternas kunskap om den omdebatterade FRA-frågan. På sidan beskrivs projektet såhär:

Nätverket riksdagssvar bildades i oktober 2008 på initiativ av Emma
Marie Andersson. Vi som medverkar är enskilda medborgare med skilda politiska
värderingar. Det vi har gemensamt är en önskan om att få ta del av de enskilda
ledamöternas syn på signalspaningslagarna. Vi tror att riksdagsledamöternas
svar, och kanske särskilt deras kommentarer, kan visa i vilken utsträckning de
förstår lagarnas konsekvenser för demokratin.

Därefter följer en namnlista på de som deltagit i projektet. Tillsammans har de mailat och ringt riksdagsledmöter för att få dem att svara på ett par påståenden om den nya signalspaningslagen. Jag var ganska övertygad att jag skulle bli nedstämd av kunskapsbristen hos våra ledamöter i den här frågan.

Men det tragiska är att jag blir nedstämd innan jag ens hinner läsa vad de svarat. För det mest utstickande är att den stora majoriteten inte svarat alls. Trots påminnelser. Marie Andersson frågar sig hur vi ska kunna veta vilka politiker vi ska rösta på om de inte vill kommunicera med oss. Anders Widén reflekterar kring varför moderaterna och socialdemokraterna har överlägset sämst svarsfrekvens. Via Josef Anderssons inlägg hittar jag däremot att en moderat faktiskt tagit sig tid för att möta och diskutera frågorna med Thomas Hallgren. Thomas berättar utförligt om mötet i ett blogginlägg. All heder till Sofia Arkelsten för att hon tog sig den tiden till dialog. Synd att hon hamnat i fel slutsatser kring lagen.

Men vad säger det egentligen om vår riksdag när mindre än tjugo procent anser sig ha tid att svara på en enkätundersökning om något som de knappast kan ha missat är av stort intresse bland medborgarna? Räknar vi enbart regeringspartierna så blir svarsfrekvensen endast knappa sex procent. Personligen kan jag tycka att man kan kräva att de partier som faktiskt styr landet borde ha ett större intresse av att visa att de är intresserade av att föra en dialog med medborgarna. Men de kanske är upptagna med att arbeta fram fler dåliga lagförslag som saknar stöd bland befolkningen.

Ipred och upphovsrätten

I en artikel i Svenska Dagbladet försöker Bo-Erik Gyberg försvara Ipred genom att blicka bakåt mot upphovsrättens förflutna. Men det enda han lyckas med är att belysa den ändamålsglidning som skett i och med att gränserna för upphovsrättens omfattningen tillåtits sättas av upplevelseindustrins lobbyister. När upphovsrätten kom till var syftet tydligt att reglera kommersiell användning av viss kulturproduktion. Idag har detta sedan länge expanderats till att upphovsrätten även reglerar privat icke-kommersiell användning. En utökning av upphovsrättens omfång som tydligt skett på användarrättens bekostnad.

Andreas Ekström på Sydsvenska dagbladets är upprörd över att de gapiga bloggarna inte vill diskutera det han hävdar är upphovsrättens grundfrågor när dessa kritiserar Ipred. Jörgen Lindell påpekar lite försynt att det kan ha att göra med att Ipred faktiskt inte rör upphovsrätten som sådan utan om vilka metoder som ska se till att den efterlevs. Lars Holmquist och West sågar också Andreas inlägg.

Men även om Jörgen med flera har rätt så hindrar inte det Andreas från att ha fel. Det finns mängder av inlägg i debatten som faktiskt berör upphovsrätten på ett principiellt plan. Att Andreas råkat missa dem säger nog mer om honom än om vad som faktiskt skrivs om Ipred just nu.

Men vilka frågor är det då som Andreas vill diskutera?

1. I hur stor utsträckning ska en kreatör få bestämma om de sammanhang som
hennes verk visas i?

2. I hur stor utsträckning ska man få tillgodogöra sig
resultatet av någon annans arbete utan att vara med och betala detta arbete?

Den första frågan skrev Marie Andersson om för bara någon dag sedan i ett blogginlägg om Ipred. Det finns en klar konflikt mellan deltagarkulturens diskurs och idén om att upphovsmannen ska kunna kontrollera hur ett verk används. Personligen anser jag att det, precis som idag, ska finnas en rättighet för en kreatör att få upprättelse om någon kränker kreatören genom användandet av dennes verk. Jag ser inte något behov av att ge kreatörer någon kontroll över hur deras verk ska spridas efter att de valt att offentliggöra dem.

Den andra frågan besvarades egentligen redan när vi införde bibliotek i Sverige. Där drogs en tydlig linje som sade att samhällsnyttan av en bildad befolkning rättfärdigar att staten går in och säkerställer att medborgarna kan läsa böcker utan att tvingas köpa egna exemplar. Exakt samma resonemang som ligger till grund för biblioteksväsenet kan användas för att motivera en legalisering av icke komersiell fildelning. Sammhällsnyttan av att ha medborgare vars möjligheter till kulturupplevelser har maximerats genom fildelningstekniken överstiger värdet av att ha kvar dagens upphovsrättssystem.

Den i mina ögon betydligt viktigare principiella frågan om hur upphovsrättens fundament, idén om det kreativa geniet som ensam skapar något nytt och unikt, står sig i förhållande till hur kultur faktiskt skapas verkar Andreas dock helt ha missat. Det har däremot inte Anders Mildner som skriver ett lysande inlägg om skapandets kärna. Anders skrev även på Svenskans brännpunkt en väldigt bra analys av motståndet mot FRA och Ipred för några dagar sedan.

Internet har gett vanliga medborgare ett verktyg för att göra sig hörda i den politiska debatten. Och när tillräckligt många av oss enagerar sig i en fråga så kan politikerna inte längre blunda för den. Det är en maktförskjutning till medborgarnas fördel som vi måste ta. Demokrati är något som måste erövras varje dag. Och ett fritt internet är ett fantastiskt verktyg att göra det med.

Det är alltid kul att läsa om sig själv

Ibland funderar jag på om jag inte skriver den här bloggen till stor del för att jag tycker om att läsa om mig själv. Jag är rysligt nyfiken på att veta vad som händer i mitt liv och hur jag tänker kring olika frågor. Och då kan jag ju alltid glida in här på min blogg och läsa om vad som hänt på sistone. Jag är nog beredd att gå så långt att jag vågar hävda att jag är min bloggs trognaste läsare. Det finns inte ett ord här på bloggen som jag inte har läst.

Men det är faktiskt ännu roligare att läsa om mig på andra platser. De senaste dagarna har jag varit nere i Lund för att träffa vänner och gå på middagar och mitt blogg- och nyhetsläsande har därför hamnat på sparlåga. Men idag fick jag tid över och letade reda på UNT-artikeln från i fredags där jag får säga ett par kloka meningar. Upptäckte till mig glädje att jag även fanns med på bild.

Nu är kanske inte alla lika intresserade av vad jag tycker. Däremot så brukar väldigt många intressera sig för vad media tycker. UNTs ledare har gått ut med en vädjan om att folk ska komma in med goda argument för varför de som liberal tidning ska vara för eller emot lagförslaget vilket jag hoppas så många som möjligt tar tillfället i akt att göra.

Själv ska jag sätta mig och läsa ikapp alla artiklar och blogginlägg om Ipred som trillat in de senaste dagarna. Förhoppningsvis med ett nytt inlägg här som följd.

Om Ipred i UNT

Jag pratade precis med en journalist från UNT som satt och skrev på ett reportage om piratjägarlagen. Artikeln är plannerad att komma i morgondagens tidning och han hörde av sig till mig för att se vad vi Piratstudenter tycker om lagen. Under samtalets gång fick jag veta att när han hade varit i kontakt med moderaterna så hade de hävdat att fildelningen minskat avsevärt i Danmark efter att lagen införts och använt det som ett argument för varför lagen skulle komma att bli effektiv. Att siffror från Finland visat motsatsen hade de däremot inte nämt.

Två tankar slog mig direkt. Den första är om det faktiskt finns några siffror ifrån Danmark som pekar åt det ena eller det andra hållet. Jag har inte hittat några, men om någon har en bra länk till en opartisk källa får ni gärna höra av er.

Den andra tanken som slog mig var att i Danmark har ju lagen tydligt fått effekten att branschorganisationerna skickat hotfulla kravbrev för att få folk att betala av rädsla för att dras inför rätta. Hur kan då moderaterna peka på Danmark som föredömme samtidigt som de fortfarande säger att syftet inte är att jaga enskilda fildelare. Antingen så är de helt enkelt oförmögna att koppla ihop ett med ett och få det till någonstans i närheten av två, eller så är de faktiskt fullt medvetna om vilken effekt lagen kommer få, men tycker det är mer klädsamt att mörka den biten i media för att inte framstå i dålig dager.

Piratfika i Lund

Imorgon åker jag ned till Skåne. Den officiella anledningen är att jag ska åka som stipendiat från Värmlands nation i Uppsala för att delta i Wermlands nation i Lunds höstgasque. Men givetvis passar jag på att träffa de lokala piraterna. Klockan elva på söndag är det piratfika på Espressohouse vid stationen i Lund. Utöver det sociala kommer vi även passa på att hålla ett Uppstartsmöte för Ung Pirat Helsingborg den dagen. Givetvis finns fikat som ett event på facebook.

Så bor du i Lund eller dess omgivning är du mer än välkommen att titta förbi.

Nobel

Jag skriver ganska lite om vad jag gör utanför mitt politiska engagemang här på bloggen. Faktiskt till och med mindre än vad min tanke var när jag började blogga. Men nu tänker jag bryta mönstret. Jag tänker nämligen skriva om vad jag ska göra på kvällen den tionde december. Jag ska gå på Nobelmiddag.

När mitt uppdrag som vice kårordförande vid Uppsala studentkår förra året var över så passade jag på att knipa posten som vice standardbärare vid kåren under det innevarande verksamhetsåret. Av urgammal hävd så närvarar Uppsala studentkårs standar under nobelmiddagen och är en del av den fanborg som står uppställd under pristagarnas tacktal så när vår standarbärare meddelade att han inte hade tid att bära standaret under nobelmiddagen var jag inte sen att erbjuda mig att bära det.

Igår var jag på det första introduktionsmötet för oss standar- och fanbärare. Den sjätte december är det genrep och sedan den tionde så är det skarpt läge. Det ska verkligen bli spännande. Jag är ju stor fantast av flotta middagar, och mycket mer flott än såhär kan det ju knappast bli.

Utrensningar inom Liberati?

Det har skrivits en del om Alexander Bards nya nätverk Liberati på sistone. Bland annat så har Marie Andersson skrivit ett läsvärt inlägg. Anna Troberg går igenom de fem ståndpunkter som Liberati för fram i Expressen.

Det visar sig att Oscar Swartz blev utslängd på grund av sin syn på upphovsrätt. Mikael Nilsson försökte gå med men fick nobben för att han var Pirat. Mary Jensen hoppade av Liberati då hon upptäckt att organisationen är förespråkare av den överimplementering av IPRED som ligger för handen. Att Liberati förespråkar den här lagen framkom i den brevväxling mellan Mikael och Alexander som finns att läsa på Mikaels blogg.

Jag kunde inte låta bli att fascineras av mailväxlingen och den bild av Liberati som växer fram där. Följande påståenden utmärker sig:

"Libertarianer är alltså inte välkomna i Liberati. De får gå någon annanstans."

"Vi gillar IPRED."

"Liberati har bara medlemmar från Folkpartiet. Du behöver inte vara medlem i Fp men du får inte vara engagerad i något annat parti."

För att se hur pass väl dessa påståenden beslöt jag mig för att göra en ytterst ovetenskaplig statistisk undersökning med hjälp av det fantastiska sociala verktyget Facebook. På facebook finns en grupp som heter Liberati. Gruppen är modererad och man måste ansöka om att få bli upptagen i gruppen. Den som modererar gruppen är ingen mindre än Alexander bard själv. Så de som ingår i gruppen har alltså passerat hans nålsöga.

På facebook kan var och en välja om andra ska kunna ta del av deras information, samt hur mycket av den personliga informationen som i så fall visas. Runt 60 av gruppens (i dagsläget) 142 medlemmar lät mig se deras profiler. Av dessa så var ca 10% även medlemmar i gruppen Stoppa IPRED, ungefär lika många hade under "politisk uppfattning" definierat sig själva som libertarianer. Slutligen så var två personer, enligt deras profiler, medlemmar i andra politiska partier än folkpartiet.

Kommer herr Bard inleda en utrensing inom de egna leden för att se till att de kriterier som han satt upp för att få ingå i hans lilla politiska äntringsstyrka efterlevs?

Piratpartiet, ett tecken i tiden?

Det verkar ligga i tiden att prata om Piratpartiet just nu. Till stor del har det förmodligen att göra med att Rick uppmanade folk att komma ut som piratpartister i ett blogginlägg efter att ha inspirerats av att Oscar Swartz (återigen) gick ut med att han stöder Piratpartiet. Christian följer upp med en utläggning om tankarna bakom partiet. I slutet av inlägget länkar han till ett stort antal personer som har följt uppmaningen och kommit ut som pirater. Inlägget är helt klart läsvärt och fångar väldigt mycket av hur jag ser på partiet och våra chanser i de kommande valen:

Piratpartiet ställer upp i EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010, och vi ställer upp på allvar. Syftet är att komma in i först europaparlamentet, sedan riksdagen. Gör vi inte det har vi misslyckats.
[...]
Det är naturligtvis svårt att ta sig in både i EU-parlamentet och riksdagen, och det ska det också vara. Men det är långt ifrån omöjligt. Och kommer vi väl in har vi en plan för hur vi ska få genomslag, utan att vi behöver låtsas som att vi skulle ta 51% av rösterna och få egen majoritet (vilket vi förstås inte gör).

Jag får ofta frågan från folk i min omgivning om jag tror att vi kommer komma in i Bryssel. Jag ser det som ett gott tecken, för inför förra riksdagsvalet var det nästan ingen som frågade om jag trodde att vi skulle komma in i riksdagen. Då fanns det inte i deras föreställningsvärld att vi skulle kunna lyckas. Nu har det gått två år och folk har sett att vi hängt kvar. Inte bara hängt kvar, vi har varit drivande i FRA-frågan och vi är drivande när det gäller motståndet mot IPRED, vi får debattartiklar publicerade i gammelmedia och vi har Sveriges snabbast växande politiska ungdomsförbund.

Det är förresten inte bara i bloggar som Piratpartiet är på tapeten. Jag fick hem boken Kampen om kunskapen, som jag skrivit om tidigare, igår. Boken ägnar ett halvt kapitel åt att analysera Piratpartiet utifrån en idé om att det finns en konflikt i synen på kunskap utifrån skiljelinjen kunskap-marknad. Enligt författarna företräder piratpartiet ett synsätt där kunskap främst bör förstås som en rättighet och inte som en marknadsvara. De skriver:

Piratpartiet är otvivelaktigt ett av de mest medvetna, välorganiserade och politiska uttrycken för kampen om rätten till kunskap på skiljelinjen kunskap-marknad.
Kampen om Kunskapen, sid 175

Fildelarfrågan utgör inte i sig någon relevant politisk skiljelinje. Men fildelarfrågan illustrerar hur den informationsteknologiska utvecklingen skapar nya förutsättningar för kampen om rätten till kunskap. Inom ramen för den kampen börjar värde- och åsiktsskillnader utkristalisera sig. Piratpartiets uppkomst och framväxt är det hittills främsta uttrycket för en politisk mobilisering längs skiljelinjen kunskap-marknad med avseende på kampen om rätten till kunskap.
Kampen om Kunskapen, sid 176

Personligen tycker jag att de träffar väldigt rätt i sin beskrivning. Även om de, som statsvetare, använder sig till stor del av en annan begreppsapparat än vad vi brukar göra inom partiet så tycker jag att de oftast landar väldigt rätt i sin förståelse av partiet och vår politik. Vissa åsikter som de framför kanske jag inte helt ställer mig bakom, som när de skriver att "det är svårt att inte karaktärisera Piratpartiet som Sveriges mest individualistiska parti", men samtidigt så förstår jag hur de fått den uppfattningen itifrån det material som vi använde under valrörelsen. Och att vi har en stor del individualister inom partiet är väl knappast överraskande för någon.

Vad menar då författarna med skiljelinjen kunskap-marknad? De förklarar hur de valt att använda ordet skiljelinje såhär:

En politiskt relevant skiljelinje kännetecknas av att motsättningarna har en social bas, har tagit sig uttryck i värdeskillnader i förhållande till andra grupper samt att det sker en mobilisering i form av organisering, politiskt arbete eller andra försök att främja sina intressen. En politiskt relevant skiljelinje förutsätter således någon form av intressekonflikt eller uppfattad intressekonflikt, med bas i sociala förhållandena. Sociala grupper mobiliserar sig politiskt utifrån denna skiljelinje.
Kampen om kunskapen, sid 64

Skiljelinjen kunskap-marknad mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andŕa varor, utbytbar på en marknad. Kunskapen ingår i en marknadslogik där utbud och efterfrågan bestämmer värdet. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och en gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv.
Kampen om kunskapen, sid 65

Här bör det nog sägas att författarna väljer att polarisera de olika lägren för att göra skiljelinjen tydligare. Piratpartiet är inte emot handel med kunskap, utan att statliga monopol skapar ett konstgjort utbud av kunskap på marknaden, vilket även författarna bekräftar i ett senare stycke:

Piratpartiet försvarar marknadsekonomin men menar att den perverterats av monopol och patent. Partiet kritiserar således i första hand de statligt sanktionerade informationsmonopol som upphovs- och patenträtten innebär. Piratpartiets syn på kunskap är snarast naturrättslig. Kunskapen är till sin natur icke-exklusiv och dess värde ligger i att den kan delas och spridas, även om partiet inte utesluter att spridningen sker i form av försäljning på en fungerande marknad.
Kampen om kunskapen, sid176

Frågan är hur det påverkar partiet att uppmärksammas i ett vetenskapligt verk på det här sättet. Även om det är oundvikligt att en så pass unik politisk rörelse som piratrörelsen kommer att granskas inom den akademiska världen så måste jag säga att jag är en smula förvånad över att det skett så pass snabbt. En del inom partiet kommer säkerligen bli irriterade över detaljer i boken som de inte anser med deras föreställning av partiet. Men sådant är oundvikligt. Samhällsvetenskap handlar till stor del om att göra tolkningar av verkligheten, och att en utomstående forskares bild av partiet skulle kunna stämma med var enskild aktivs uppfattning är givetvis omöjligt.

I slutändan tror jag att boken kommer stärka vår legitimitet. Den har en saklig och objektiv beskrivning av Piratpartiet, våra frågor och hur vi vuxit fram. Den antyder även att vi kommer kunna spela en central roll i högaktuella politiska frågor. Detta har givetvis varit självklart för oss i partiet sedan länge, men hos allmänheten kan det nog uppfattas som mer trovärdigt när det är utomstående statsvetare som skriver det.

Nätet är en plats

Håkan Selg, som är aktiv vid Nita här i Uppsala sätter i ett pressmeddelande fingret på den centrala generationskonflikten när det gäller synen på internet:

Internetanvändarna består av två "generationer" som lever i helt olika kulturer; en som mejlar, söker information, sköter bankärenden och beställer resor och en annan som umgås, diskuterar och lever en stor del av sin vakna tid uppkopplad på internet. Risken finns att den ena kulturen, där många med ledande befattningar i samhället finns, tappar kontakten med och kunskapen om den andra.

För mig har det alltid varit självklart att nätet är en plats. Någonstans där man befinner sig. När jag sitter uppkopplad vid min dator är jag inte i första hand på mitt rum, jag är på internet. Jag tror att det är bristen på det perspektivet som gör att beslutsfattare ständigt lyckas lägga fram lagförslag som går på tvären mot vad nätgenerationen anser vara acceptabelt.

Australiens idéer om att censurera nätet blir utifrån rumsperspektivet liktydigt med att staten sätter upp taggtråd och elstängsel i ett tidigare öppet landskap. FRA-lagen innebär att staten registrerar vem som besöker vem och vad folk på torget pratar om. Frankrikes kamp för att stänga av fildelare, som musikindustrin ivrigt stöder, blir likvärdigt med att med våld driva iväg folk från de platser som de brukar umgås på.

För oss som rör oss på nätet så är de senaste årens trend att censurera, kontrollera och stänga in nätet ett klart hot mot vår rörelsefrihet. Övervakningen av nätet är ett lika drakoniskt övergrepp mot vår rätt till anonymitet som om det skulle monteras upp statliga övervakningskameror överallt, på stan, i hemmen och på folks arbetsplatser.

Den frihet som tidigare rått på nätet är helt klart hotad. Den är hotad av en generation politiker som tror att faktumet att de skickar mail, läser aftonbladet online och använder en internetbank gör att de förstår vad internet är.

Förändring vi kan tro på

Vaknade upp med TVn på. Nyheterna basunerar ut att Barack Obama kommer bli USAs nästa president. Jag är inte direkt förvånad, segern har verkat ganska klar de senaste veckorna även om ingen verkat riktigt tro på det förrän nu när det är klart. Personligen har mitt stöd alltid legat hos de gröna när det kommer till Amerikansk politik, men så som det amerikanska politiska systemet är utformat finns det aldrig någon reell chans för någon utöver de två stora partiernas kandidater att bli vald. Och av de två alternativen är det inte någon tvekan om att Obama ligger närmast mig politiskt.

Med en majoritet för demokraterna även i kongressen ska det bli intressant att se vad han kan åstadkomma. Att det behövs förändringar i den amerikanska politiken, kanske framför allt när det gäller deras internationella politik, är jag den första att skriva under på

Läsvärt

Jag följer trenden och rekomenderar alla att läsa artikeln i Affärsvärlden där Per Agerman gör en lysande sammanfattning av fildelningsfrågan. När du läst den så kan du fortsätta med gårdagens ledare i UNT som beskriver vad som håller på att hända i Australien när ett litet överkonservativt parti tillåts agera vågmästare i politiken.

Genom Stefan Flod uppmärksammas jag även på att Ung Pirats förbundsstyrelseledamot Amelia Andersdotter bloggar från sin resa till Nanjing där hon representerar Sveriges ungdomsorganisationer vid World Urban Forum.

Kampen om Kunskapen

Genom Marie Demkers blogg uppmärksammas jag på hennes och Ulf Bjerelds nyutgivna bok Kampen om kunskapen, Informationssamhällets politiska skiljelinjer. Boken rör bland annat Piratpartiets framväxt och ett kapitel i boken finns att läsa här. Jag har beställt boken över nätet och ser fram emot att den dimper ner i min brevlåda om ett par dagar.

Författarna kommer att ge en presentation av boken hos ABF i Stockholm den 6:e november kl 18.00 och Marie kommer även presentera den på Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet den 28:e november kl 13.00. Dessvärre är jag uppbokad av annat vid bägge dessa tillfällena.

Förhoppningsvis kan jag återkomma med någon form av recension när jag har läst boken.

IPRED och digital allemansrätt

Jag har funderat de senaste dagarna på vilken vinkling jag vill ha på mitt första inlägg i debatten om IPRED. När jag så läste Anders Mildners inlägg om de leende städarnas revansch föll allt på plats.

Anders undrar vem som tjänar på det ständigt eskalerande ställningskriget mellan fildelare och lagstiftare. Han lyfter fram att fildelningen inte minskat någonstans i världen oavsett vilka lagar som stiftats. Peter Sunde informerar om att antalet fildelare i Sverige är uppe i åtminstone 2,2 miljoner människor. Så många unika adresser fildelar genom the Pirate Bay, varje vecka. Det är en väldans massa folk.

Problemet är att alla dessa fildelare saknar en positivt formulerad vision kring sin sysselsättning. Medan upphovsrättslobbyn maler på om kulturarbetarnas rätt att få betalt så formulerar vi fildelningsförespråkare oss tyvärr allt som oftast i termer som att tekniken inte går att stoppa. Jag tror att det är Piratpartiets största svaghet idag att vi inte lyckats formulera en vision om vilket samhälle som det fria utbytet av kultur och idéer kommer att leda till.

För medan vi funderar på vilken framtid vi vill sträva mot så sparar upphovsrättslobbyn inget krut när det gäller att få dagens politiker att stifta allt mer repressiva lagar oavsett tidigare löften.

Kanske kan begreppet digital allemansrätt vara något att fundera på? Inte i centerpartiets tama tappning där det handlar om att alla ska kunna komma åt internet. Det är visserligen en bra tanke, men långt ifrån tillräckligt. Inte heller den digitala allemansrätt som LUNET använde i sin marknadsföring. Nej snarare en allemansrätt som låter envar använda sig av det som finns på internet för privat bruk. Marie är inne på liknande tankar, och Christian har använt begreppet förr. Så kanske är det där vi ska lägga vårt fokus framöver? Kanske behöver Piratpartiet ta fram en beskrivning av hur den digitala allemansrätten bör se ut och fungera i ett öppet informationssamhälle.

Piratpartiet Pionjärerna?

Jag snubblade över en intressant tråd på Piratpartiets forum idag. Den handlade, som många trådar före den om Piratpartiets namn. Jag har ända sedan jag blev medlem i partiet varit en stark förespråkare för namnet Piratpartiet och tråden fick knappast mig att ändra åsikt. Däremot så innebär det inte att jag för all framtid tror att Piratpartiet är det bästa tänkbara namnet på partiet. På samma sätt som nästan alla av dagens riksdagspartier har bytat namn vid någon tidpunkt så tror jag att Piratpartiet också kommer byta eller åtminstone förändra sitt namn någon gång i framtiden. Att göra det i dagsläget skulle dock vara ett pr-mässigt självmord.

Kritiken mot namnet i inlägget var följande:

1) PiratPartiet är ett genialiskt namn för en lobbyrörelse som vill synas och höras i media. Det är lika provokativt som FyllePartiet under alkoholförbudet. Det är lätt att komma ihåg, satiriskt, viralt och laddat. Det förlöjligar demokrati och andra partier och vänder upp och ner på begrepp. En perfekt platform för att sprida kritik av vårt samhälle från.

2) PiratPartiet är ett utomordentligt dåligt namn för ett parti som med sin allomfattande ideologi och sitt genomtänkta program söker hela folkets förtroende för att få forma och styra ett land fyra år i taget. Det är lika oseriöst och respektlöst mot allvarliga frågor såsom sjukvård, säkerhet och skola som FyllePartiet.

Till viss del träffar kritiken fel eftersom Piratpartiet inte aspirerar på att skaffa sig en allomfattande ideologi. Piratpartiet är ett fokusparti och kommer med all säkerhet även att vara så i framtiden. Däremot tror jag att begreppet Pirat kommer bli ett betydligt tommare begrepp i framtiden efter att icke komersiell fildelning har legaliserats i merparten av världen och frågan inte längre ses som kontroversiell. När alla är pirater blir ingen pirat, och identiteten kring begreppet luckras upp. Tyvärr så kommer det förmodligen dröja ganska länga innan samhället har kommit så långt.

Det som mer utmärkte inlägget var att det innehöll ett namnförslag och en förändringsmetod som jag inte genast ryggade undan ifrån. Tidigare förslag på ändringar har oftast varit av modellen "vi måste byta namn till X och vi måste göra det nu för annars kommer ingen ta oss på allvar". Alla sådana påståenden har visat sig vara felaktiga då Piratpartiet helt klart blir taget på allvar av stora delar av etablissemanget idag. Men det här inlägget föreslog istället följande modell:

a) Idag är PP en framgångsrik provokativ lobbyrörelse. Alla vet att det heter

• PiratPartiet (pp)

b) PP jobbar fram ett något breddat och konkret politiskt program för ett nytt och bättre informationssamhälle och börjar ta fram material som riktar sig till vanliga människor genom att visa att informationssamhället berör alla. Man tar fram videos och broschyrer etc. Vid ett tillfälle släpper man sitt nya program tillsammans med en uppfräshad grafisk profil och förkunnar att man byter namn till *trumvirvel*

• PiratPartiet Pionjärerna (pp)

c) PP tar fram ett nära på komplett politiskt program och byter åter igen grafisk profil, hemsida och namn till *trumvirvel*

• PionjärPartiet (pp)

Modellen väcker en mängd frågetecken. Vad menas med att bredda vårat politiska program? Och hur gör vi det utan att skapa splittring inom partiet? Vad är det egentligen för informationssamhälle som vi vill skapa? Ofta när jag pratar med aktiva pirater runt om i partiet så tycker jag mig märka att det finns en tanke någonstans om hur ett fungerande informationssamhälle bör se ut. Att det kräver en helt annan syn på immaterialrätt är vi till exempel helt överens om. Men än så länge så har ingen lyckats formulera tanken i ord på ett sådant sätt att vi alla känner igen oss. Är det ens möjligt att göra det?

Jag är även skeptisk till om steg C faktiskt är nödvändig. Den bygger på att vi inte skulle kunna slå oss in i de politiska salongerna under namnet Piratpartiet vilket jag tror är fullt möjligt. Jag tror däremot att breddningen av namnet föreslagen i steg B kan vara bra för partiet. Det skapar en bild av ett mer framtidsfokuserat parti och kan till viss del minska bilden av oss som ett missnöjesparti som enbart sysslar med kritik av dagens upphovsrättslagar.

Just begreppet pionjär tror jag dessutom är ett väldigt bra val. Det är positivt laddat och framåtriktat. Samtidigt så saknar det kopplingar till någon idag rådande politisk ideologi.

Oavsett vad så tror jag att frågan kommer behöva diskuteras i partiet. Om inte idag så förr eller senare i framtiden. Piratpartiet må vara ett fantastiskt bra och träffande namn för oss i dagsläget, men det betyder inte att det kommer vara så i all framtid.