Jag hade rätt!

Jag sitter i en soffa i en lägenhet i Lund och försöker övervinna min trötthet och skriva lite  blogginlägg. Just nu finns tankar kring en fem-sex olika inlägg i mitt huvud, och det enda som saknas är orken att faktiskt formulera dem i ord.

Ett av uppslagen handlar om att sammanfatta året som gått och lyfta fram det som jag ser som de viktigaste pirathändelserna under det gågna året. Som ett smakprov på återblickande tänkte jag citera vad jag skrev i ett blogginlägg den tredje januari i år:

2009 kommer bli året då det vänder för Piratpartiet. 2009 kommer bli året då vi slår igenom på allvar och visar att det inte går att blunda för att de politiska skiljelinjer som skapats av den kommunikationella revolutionen har klättrat upp på den politiska agendan utan att de trötta riksdagspartierna orkat formulera några visioner kring informationssamhället. Vi har inte nått hela vägen fram själva när det gäller en vision om hur framtiden bör se ut, men vi arbetar på det.

Bli gärna medlem och hjälp oss i vårt arbete!

Jag hade rätt. Jämför hur vi beskrivs i media idag mot hur det såg ut för ett år sedan och du kommer se att vi har nått en helt annan grad av acceptans, även bland de som inte delar våra visioner om ett fritt och öppet kunskapssamhälle.

Vi kan nå ännu längre 2010!

Mitt liv som baksätesförare

Det sker en intern diskussion inom Piratpartiet just nu kring hur man bör framföra kritik. Man skulle kunna tro att diskussionen startade genom det värderingsdokument som styrelsen antog på sitt senaste möte. Men det är att göra det lätt för sig.

Diskussionen om hur vi bör föra fram kritik har pågått till och från sedan början av 2009 och ofta kommit som en konsekvens av att mängden kritik som riktats mot styrelsen eller ledningen varit hög under en period. Som ett brev på posten har då de människor som kritiserats svarat med att kritiken framförs på fel sätt. Den senaste kontrakritiken som dykt upp i våra interna chattar är att det måste vara slut på baksätesförandet. Exakt vad baksätesförandet har bestått i, och vem det är som har utfört det har varit lite svårt att sätta fingret på, men som rutinerad baksätesförare känner jag mig helt klart utpekad och inser att jag måste stå upp för denna underuppskattade grupp.

Jag är en baksätesförare och stolt över det. Jag känner inte att jag tvunget måste vara den som hela tiden styr färden, men samtidigt vill jag inte vara den som sitter och sover i passagerarsätet och hoppas att andra ska ta mig dit jag vill. Att vara baksätesförare blir därmed den perfekta kompromissen. Jag kan bidra till att ta oss dit utifrån mina egna förutsättningar.

Faktum är att även om det är lätt att kritisera oss baksätesförare tror jag att vi behövs. Det är faktiskt ganska svårt att läsa kartan samtidigt som man håller i ratten. Framför allt om man kör på i höga hastigheter. Våra kommentarer från baksätet kanske inte alltid uppskattas precis när de kommer, men jag är övertygad om att de flesta personer på sikt faktiskt gillar att få hjälp av andra, även när det  gäller hur man styr. Faktum är att om man inte klarar av att ta till sig kritik från baksätet är man allt som oftast en ganska dålig bilförare.

Här kommer förresten ett par smakprov på mitt högst excellenta baksätesförande inom Piratpartiet. Jag vågar faktiskt tro att merparten gjort mer nytta än skada.

Ombudsvalet till Ung Pirats kongress 2010

I skuggan av Piratpartiets primärval så pågår ett för mig betydligt viktigare val. Nämligen valet till Ung Pirats förbundskongress nästa år. Det valet pågår från och med idag fram till den siste december, och rösta kan alla medlemmar i Ung Pirat göra här. Allt som krävs är att man loggar in i vårt medlemsregister och sedan så får man rösta på upp till fem personer av alla dem som kandiderar till att få åka som ombud på kongressen.

Totalt ska 51 ombud väljas bland de 74 kandidater som ställt upp, och för mig var det riktigt svårt att välja ut vilka jag helst ville se åka. Åtminstone 60 av kandidaterna vet jag på rak arm skulle utgöra bra ombud för förbundets medlemmar, och skälet att jag inte kan säga något om de sista 14 är enbart att jag inte har koll på vem de är.  Så egentligen har själva urvalet för mig varit ett rent lyxproblem, det har helt enkelt funnits för många bra kandidater att välja mellan.

Men hur ska man då tänka när man väljer vilka man vill skicka som ombud? Det är givetvis upp till var och en, men jag själv valde utifrån följande tre kriterier:

• Välj någon du har förtroende för
  Det kanske säger sig själv, men att välja ut en eller två personer som du känner förtroende för inom förbundet är ett bra sätt att börja urvalsprocessen. Exakt vad som skapar förtroende kan variera, kanske deras blogg, kanske deras forum, eller varför inte deras kandidattext? Men oavsett anledning är det ofta så att man känner instinktivt att vissa kandidater helt enkelt kommer vara bra. Den känslan stämmer ofta, så lita på den.
  
  
• Välj någon du bor i närheten av
  Om det finns någon kandidat från din stad är det en bra idé att lägga rösten där, och sen om personen blir vald kontakta denne och be honom/henne dra ihop ett lokalt fika före kongressen där alla lokala pirater kan komma och diskutera frågorna som ska tas upp. På så sätt kan du få större möjlighet aatt påverka besluten på kongressen även om du inte är där.
  
  
• Välj någon ung
  Det är inte ovanligt inom de politiska ungdomsförbunden att de domineras av sina äldsta medlemmar. Det problemet har inte Ung Pirat ännu, men det finns fler äldre kandidater till årets kongress än någonsin tidigare, och det skulle inte förvåna mig om det blir än mer så längre fram. Men ombuden på kongressen ska vara där för att representera alla medlemmars intressen, och just ålder tenderar att vara en relevant faktor att titta på då. Dessutom kan man ju fundera på om man verkligen vill rösta in någon som bara kommer hinna med en eller två år av aktivitet inom Ung Pirat innan de slutar, eller om man vill lyfta fram någon som har 5-10 års engagemang kvar att ge.

Nu kanske ni undrar hur mina röster hamnade, men det hade jag inte tänkt avslöja. Med ett undantag. En av de fem personer som fick en röst av mig passar nämligen klockrent in på alla tre ovanstående kriterier och får därför fungera som exempel.

Jag hyser ett enormt förtroende för henne, hon bor i Uppsala där jag också bor (ett kort tag till), och hon är fortfarande ung trots ett flertal uppdrag både inom Ung Pirat och inom Piratpartiet. Jag pratar givetvis om victoria Westberg, som även skrivit tre väldigt läsvärda blogginlägg om sina tankar kring förbundskongressen.  Har du svårt att besluta dig för vem du ska rösta på tycker jag definitivt att en av dina röster bör gå till henne!

Piratepad

Jag bloggade om Googles svek när de köpte upp Etherpad och lade ner det men jag fann aldrig tid att skriva något om att de sedan, förmodligen på grund av massiv kritik, beslöt att släppa Etherpads källkod fri. Det har de i alla fall gjort nu, vilket sporrat Piratpartiet att lansera PiratePad som en liten julklapp till alla i behov av en enkel samverkanseditor. 

Leve det!

Piratpartiets värderingar?

Jag läste nyss i protokollet från Piratpartiets ledningsmöte som hölls igår att styrelsen beslutat om ett dokument som beskriver partiets värderingar. Jag tycker det är ett högst lovvärt initiativ eftersom det är ett sätt att synliggöra och formalisera de normer som partiet bygger på. När värderingar finns nedtecknade i ett beslutat dokument kan de ifrågasättas, diskuteras och, när behov uppstår, ändras.

Jag vet att mycket av det som står i dokumentet är hämtat från tidigare texter som cirkulerat inom partiet, men just formaliseringen är värd att poängtera och berömma. Det här är ett tydligt dokument, med en tydlig avsändare och det finns tillgängligt för alla att ta del av på partiets hemsida.

Men hur pass bra rimmar de fina formuleringarna med verkligheten? Är vi verkligen allt vi säger oss vara? Det är givetvis en fråga som var och en måste fråga sig själv, men givetvis har jag en rad synpunkter som jag inte kan låta bli att dela med mig av. Men mindre än så hade nog ingen heller väntat sig från mig :-) Nedan kommer i alla fall en recenssion av ledorden, stycke för stycke. Håll till godo.

VI FATTAR BESLUT. Vi är inte rädda för att pröva nya grepp, nya sätt att bilda opinion och att driva debatten. Vi fattar beslut utan att be någon om lov och vi står för besluten. Ibland blir det fel. Det är alltid okej att göra fel i Piratpartiet, så länge man är beredd att lära sig något av att man gjorde fel. Här kommer den berömda "trepiratersregeln" in: om tre medlemmar är överens om att någon sorts opinionsbildning eller aktivism är rätt för partiet, så har de rätt att agera i partiets namn. De tre kan till och med få ersättning för utlägg i samband med aktivismen, så länge det är måttfullt (träpinnar, lim och färg är måttfullt; datorutrustning och en jätteskärm är det inte).

Enkelt uttryckt kan ovanstående stycke beskrivas som "den som gör bestämmer". Det leder i bästa fall till en fantastisk mängd spontan aktivism och i värsta fall till intensiva efterkonflikter. För även om det är ok att göra fel så har jag aldrig sett det faktumet skydda någon från ganska hård intern kritik efteråt. Avsaknaden av kontrollfunktioner och spärrar innan saker sjösätts sänker trösklarna avsevärt för igångsättandet av projekt, vilket är en enorm styrka, men även till att styrning, överblick och koordination försvåras. Den här mentaliteten attraherar oundvikligen självgående, djärva och drivna individer som väresätter handling före samtal. Blir saker fel kan de alltid lösas efteråt. Min personliga övertygelse är att det var just den här attityden som gjorde att partiet lyckades övervinna den för de flesta nya partier oöverstigliga barriär från obskyritet till en etablerad folkrörelse.

VI ÄR ORÄDDA. Om något går fel, så tar vi itu med det då. Vi är aldrig nervösa i förväg. Allt kan gå fel, och allt kan gå rätt. Vi får göra fel, för annars kan vi aldrig göra rätt heller.

Den här värderingen hänger väldigt mycket ihop med den föregående, och understryker ytterliggare hur partiet ser på handlingskraft och oräddhet. "Friskt vågat hälften vunnet", "hellre fort och fel än långsamt och rätt". Problem uppstår imorgon och kan lösas då, nu är det handling som gäller.

VI LYFTER FRAM VARANDRA. Vi är beroende av vår sammanhållning. Det är lika fint i Piratpartiet att briljera på egen hand som att lyfta fram andra aktivister och funktionärer.

Jag hade gärna sett en formulering som faktiskt sade att det fanns ett större värde i att lyfta fram andra än att försöka briljera själv. Det handlar inte om vad som är fint, utan om en normativ värdering av vad som är bra. Många av piratpartiets aktiva är väldigt individualistiska (mig själv inberäknat) och en formulering som lyft fram att det fanns ett [i]värde[/i] i vår sammanhållning istället för att beskriva det som ett [i]beroende[/i] tror jag skulle kunna innebära en, för organisationen, nyttig perspektivförskjutning. 

VI LITAR PÅ VARANDRA. Vi vet att var och en av oss vill Piratpartiets bästa.

Partiets artificiella tillit är tyvärr en fernissa som allt som oftast används för att avfärda kritik "varför ifrågasätter du mitt handlande, litar du inte på mig?" eller för att undvika formella mekanismer för ansvarsutkrävande "nej, vi behöver inte den typen av kontrollfuntioner inom partiet, här litar vi på varandra!". Men när det väl kommer till kritan är vi pirater minst lika misstänksamma som alla andra människor. Tillit är inte något som går att beordra fram, utan något som växer fram i en relation mellan människor.  

VI TAR INITIATIV OCH RESPEKTERAR ANDRAS. Den som tar ett initiativ får det oftast. Vi undviker att kritisera andras intiativ, för den som tar ett initiativ, gör något för partiet. Om vi tycker att det initiativet drog i väg i fel riktning, så kompenserar vi genom att ta ett eget initiativ som stämmer mer med vårt eget ideal. Om vi ser något vi inte gillar, så svarar vi genom att producera och försöka sprida något vi gillar, i stället för att peka på det vi ogillar. Vi behöver mångfald i vår aktivism och ska sträva mot det.

Detta är ytterliggare ett understrykande av att "den som gör bestämmer" som jag nämde innan. Just genom skuldbeläggandet av kritik och kravet på att man måste vara en producerande aktör för att räknas upprätthåller vi en individfokuserad organisation baserad på strukturlöshetens tyranni inom partiet.

VI RESPEKTERAR KUNSKAP. Om man ska diskutera ett ämne, så är hårda mätdata bäst. Näst bäst är en person som har sakkunskap i ämnet. Vetande, kunnande och sakerfarenhet går före tyckande, och hårda mätdata går före vetande.

Den här värderingen är kanske det tydligaste teknet på hur partiet formats av en kärna av tekniker. Tron på mätdata som något objektivt som kan friställas från tyckande eller tolkande har nästan helt övergivits inom filosofin idag. Även bland de som tror på en objektiv sanning. Men i piratpartiet lever den kvar. Men kunskap är inte information, kunskap är tillämpad information, och det finns ingen värderingsfri tillämpning. 

VI RESPEKTERAR ANDRAS TID OCH ORGANISATIONENS FOKUS. Om vi ogillar någon aktivitet eller någon beslut, så diskuterar vi, argumenterar, håller inte med, och/eller startar ett eget initativ som vi gillar bättre. Att starta eller att underblåsa en känsloupprörande konfliktunderblåsa en känsloupprörande konflikt som fokuserar på det negativa, och att sedan söka kvantitet för en sådan konfliktlinje, skadar partiet som helhet och tar fokus, energi och entusiasm från det utåtriktade opinionsbildande arbetet. I stället respekterar vi andras tid, andras fokus, och organisationens fokus. Ser vi början till en intern konflikt, så försöker vi dämpa den genom att uppmuntra positiv kommunikation. Ser vi något vi inte gillar, så producerar vi och sprider något vi gillar. Vi jobbar aktivt för att sprida kärlek och respekt, och för att dämpa aggression och misstro. Vi kommunicerar positivt. Ser vi ett beslut vi inte tycker om, så argumenterar vi för varför vi inte tycker om det, utan att provocera känslor, eller ännu hellre för varför ett alternativ vore bättre. Vi kampanjar utåt och enande, inte inåt och splittrande. Igen, vi kommunicerar positivt.

Den här värderingen är så pass lång och innehåller så pass många delar att den nog måste brytas ner för att kunna analyseras. Dels säger den att vi ska vara positiva, vilket det givetvis är svårt att invända emot. all kommunikation fungerar bättre om den formuleras i positiva termer. Vidare så målar stycket upp interna konflikter som något rakt igenom negativt som måste dämpas eller undvikas. I det stycket håller jag inte alls med. Ett parti utan interna konflikter har heller inte heller någon ideologisk dynamik och utveckling och riskerar att stagnera. Ifrågasättandet av de egna dogmerna är minst lika viktigt inom ett parti som inom samhället i stort. Det betyder givetvis inte att man måste söka aggression och splittring, det fins mängder av sätt att föra en konstruktiv diskussion kring interna konflikter om man bara erkänner och lyfter fram värdet av de diskussionerna. Slutligen så pekar värderingen på ett nollsummespel av engagemang och antyder att om man lägger tid på att agera inåt är det tid som tas från att agera utåt, vilket är en kraftig missförståelse av hur ideellt engagemang fungerar. Rent generellt skapar internt engagemang även externt engagemang, och tvärtom. Att engagera folk i interna diskussioner kan på så sätt rent av vara ett sätt att skapa mer utåtriktad verksamhet. 

VI UPPTRÄDER VÄRDIGT. Vi visar alltid respekt i vårt opinionsbildande, både mot varandra, mot nybörjare och mot våra meningsmotståndare. Vi uppträder hövligt, lugnt och sakligt, både med på- och avslagna TV-kameror. I synnerhet är vi aldrig respektlösa mot våra aktivistkollegor (en av få saker som funktionärer i Piratpartiet har nolltolerans med).

Utöver min allmänna allergiska reaktion mot det intolleranta uttrycket "nolltolerans" (Death to all fanatics!) så anser jag nog att det här är en av de bästa och viktigaste värderingarna i dokumentet. Om vi vill kräva vår rätt att bli bemötta respektfullt måste vi tillerkänna andra samma rätt.

VI ÄR ETT RIKSDAGSPARTI. Vi uppträder som det riksdagsparti vi är. Relaterat till punkten ovan.

Den här värderingen kunde getts lite mer utrymme. Jag tror att jag håller med, vill man vara ett riksdagsparti måste man ha självbilden av att man är ett riksdagsparti, men jag skulle ändå vilja se någon form av reflektion av hur detta korrelerar med självbilden av ett aktivistparti som vi också har (och bör ha?). Och hur relaterar det till självbilden som del av en folkrörelse?

VI ÄR LÅNGSIKTIGA. Vi är helt beroende av att klara ribban för riksdagen 2010 och 2014, så vårt arbete är långsiktigt. Som i "på flera års sikt". Avståndet mellan riksdagsval, fyra år, är närmast en geologisk tidsålder för de flesta av oss.

Jag är förmodligen en av de främsta förespråkarna för långsiktighet bland partiets företrädare. Så det är väl knappast förvånande att jag gillar den här värderingen. Däremot anser jag inte att vi är [i]beroende[/i] av varken valet 2010 eller 2014. Jag både tror och hoppas på stora framgångar i de kommande riksdagsvalen, men om man tänker långsiktigt på riktigt så är ett par dåliga valresultat de närmsta fem åren faktiskt inte mer än en tillfällig svacka i piratrörelsens utveckling.

VI FÖRETRÄDER OSS SJÄLVA. Piratpartiet är beroende av en mångfald av röster. Ingen av oss representerar Piratpartiet på bloggar och liknande, utan vi är en uppsjö av privatpersoner som är självutnämnda piratpartister. Mångfalden ger oss basen för aktivism och ett flertal olika förebilder bygger basen för bredare aktivism. Internt är vi också bara oss själva, och gör aldrig anspråk på att tala för en större grupp: om våra idéer får gehör, så räcker det; om de inte får gehör, så spelar det ingen roll hur många som tycker så.

Det här är egentligen två värderingar i en. Den första handlar om en idé att det går att särskilja på partiets företrädares privata åsikter och rollen som partiföreträdare vilket är en värdering som ligger någonstans mellan charmigt naiv och direkt skadlig. Den andra värderingen handlar om ett ogiltigförklarande av representantskap internt. Att ingen får tala för någon annan gör att ens åsikt aldrig kan räknas om den som har åsikten inte är stark nog att våga stå upp och försvara den inför hela partiet. 

För att avrunda inlägget med en metadiskussion kan det konstateras att det här inlägget kan sägas bryta mot en rad av de värderingar som jag nyss analyserat. Dels är jag kritisk utan att komma med ett eget förslag och dels lägger jag energi på intern kritik som säkerligen kan vara känsloupprörande för en del. Men samtidigt så lyfter jag ju fram styrelsen när jag berömmer dem för initiativet, och jag företräder mina egna åsikter genomgående i min analys (med två undantag, glass utlovas till den som hittar dem!). Så allt i allt kanske man kan säga att jag i alla fall inte går helt emot våra värderingar genom mitt inlägg. 

Säga och säga förresten. Att komma med synpunkter på mitt inlägg i andra former än rena hyllningar till den initiativkraft jag visat skulle kunna vara väldigt upprörande för mig, så ett sådant agerande riskerar att bryta mot partiets värderingar. 

Rösta ungt!

Jag skrev tidigare att man bör rösta på de som bor inom samma geografiska distrikt som man själv, eftersom det är de som i slutändan (med upp till tio undantag) kommer att hamna på den valsedel som man sedan kommer ha att arbeta med i det lokala partiarbetet.

Idag kommer nästa uppmaning: rösta på våra unga kandidater. bilden av piratpartiet är en bild av ett ungdomligt parti som förstår internetfrågorna just för att internet är en så stor del av ungas liv. Vår primära väljargrupp, om inget drastiskt har hänt sedan EU-valet, är människor under 30. Jag ser givetvis gärna att andra också röstar på oss, men de kommer vara undantagen. Det är de unga som kommer få in oss i riksdagen, och då gäller det att vi frontar kandidater som de kan identifiera sig med. Så står du och väljer mellan två kandidater bör du välja den yngre av dem.

Givetvis så behöver vi även ett par äldre på listorna för att visa på bredd. Jag skulle till exempel bli enormt besviken om inte Gun Svensson hamnar bland våra tio rikskandidater eftersom hon är en fantastisk representant för gruppen äldre som satt sig in i den digitala tillvaron och de frågor som den tillvaron väcker. Men de äldre bör inte utgöra majoriteten på våra listor, och det stora flertalet av våra tio rikskandidater bör tillhöra de yngre inom partiet (med yngre menar jag i det här sammanhanget de runt trettio och neråt, det är inte nödvändigt att enbart välja våra absolut yngsta kandidater).

Så lägg dina röster på yngre kandidater. De kan kanske inte skryta med mängder av yrkeserfarenhet, men de är de perfekta företrädarna för internetgenerationen, och den kompetensen bör lyftas fram och värderas när vi väljer vilka vi vill se på våra listor.

Lokalavdelningar inom Ung Pirats Stockholmsdistrikt

Jag förstår nu hur de europeiska kolonialmakterna kände sig när de satt och delade upp afrika mellan sig med hjälp av en karta och en linjal. Jag har nämligen suttit och diskuterat hur gränserna mellan lokalavdelningarna inom Ung Pirats Stockholmsdistrikt bör dras med distriktets ordförande. I dagsläget finns det fyra lokalavdelningar inom distriktet men vi ser gärna en ökning med fem nya lokalavdelningar inom den närmsta framtiden. Den uppdelning vi var överens om skulle kunna fungera ses på kartan nedan:

Framtida lokalavdelningar i Stockholms län:
Ung Pirat Norrtälje (finns idag), Ung Pirat Järfälla, Ung Pirat Sollentuna,Ung Pirat Täby (finns idag), Ung Pirat Stockholm (finns idag), Ung Pirat Nacka, Ung Pirat Södertälje,  Ung Pirat Huddinge (finns idag) & Ung Pirat Haninge

Det som krävs för att den här indelningen ska kunna bli verklighet är att vi hittar engagerade unga pirater i de kommuner där vi vill starta nya lokalavdelningar som axla ansvaret för dessa. Är du en sådan, eller känner någon du tror skulle vara lämplig, så tveka inte att kontakta mig. Det kräv egentligen ingen förkunskap kring föreningsdemokrati alls. Förbundet har massor av duktigt folk som kan hjälpa till att lära ut den biten.

Och är du en ung och aktiv Stockholmspirat och vill vara med och starta upp en lokalavdelning men du bor i en kommun som klumpats ihop med en annan kommun så är det också bara att höra av sig. Uppdelningen är långt ifrån huggen i sten. Det enda som hindrar oss från att ha en lokalavdelning per kommun är mängden driftiga unga pirater vi kan få tag på.

Rösta lokalt!

Piratpartiets internval till våra riksdagslistor har dragit igång. Man kan alltså nu rösta på vilka 22 namn man vill ska stå på riksdagslistan. Men vilken lista är det egentligen vi talar om? För man kan rösta på samtliga kandidater som kandiderar, oavsett var i landet de bor. Men listorna som vi sedan kommer att använda i själva valet kommer vara uppdelade enligt partiets fem distrikt (utöver att norra distriktet är uppdelat i två listor på grund av sin geografiska storlek) med undantag för tio namn som kommer återfinnas på samtliga listor; våra så kallade rikskandidater.

Hur går det här ihop tänker vän av ordning? Jo, de tio personer som får flest röster i hela landet blir dessa rikskandidater, och resten delas upp utifrån var de bor. Så om du är intresserad av att påverka vilka kandidater du kommer få på den valsedel som du faktiskt kommer kunna rösta på nästa år gäller det att kolla upp vilka som bor i ditt distrikt. Själv bor jag i östra distriktet och våra kandidater är följande personer (i bokstavsordning på förnamn):

Anders Lindbäck, Anna Svensson, Benjamin Ingberg, Daniel Kvarnström, David Bergström, Emil Isberg, Eva wei, Fredrik Nyberg, Gabriel Ledung, Gabriel Sjölund, Hanna Dönsberg, Henri Rydberg, Johanna Julén, Jonas Bergling, Jonas Nordgren, Jonas Strandh, Katarina Sundén, Lars Ekberg, Leif Svensson, Linus Godman, Maria Follmann, Marit Deldén, Mattias Andersson, Mattias Lennartsson, Michael Ahlström, Mikael Nilsson, Mårten Fjällström och Stefan Flod.

Så om du bor i Uppland, Västmanland, Örebro, Södermanland, Östergötland eller Gotland så skulle jag råda dig att enbart placera dina röster ibland ovanstående namn. För även om det känns bra att rösta på någon rikskänd kandidat så spelar det inte någon som helst roll om personen inte hamnar bland de tio rikskandidaterna. För den du tycker är känd lär helt klart vara känd även bland de pirater där den bor, och därmed bli uppkryssad av dem på den lokala listan. Om du trots allt vill sätta in någon rikskändis på din lista bör du placera denne längst ner för att inte minska chanserna för de lokala kandidaterna där du bor att klättra upp bland rikskandidaterna (vilket ju rent faktiskt ökar antalet lokala kandidater på distriktets lista).

Själv ingår jag i en grupp som tagit på oss att granska och valbereda kandidaterna i öst och sedan komma med ett förslag på hur man bör lägga sina röster. Det är tänkt som ett stöd för dem som tycker det är för ansträngande att sätta sig in i alla kandidaterna och helt enkelt vill ha hjälp med sållningen. Utöver mig så ingår Sammy Nordström och Victoria Westberg i gruppen, och vi ser gärna att vi får utökning till vår grupp med någon från Västmanland och någon från Örebro län som har koll på kandidaterna därifrån och som inte kandiderar själv. Låter det här som om jag beskrivit just dig så tveka inte att höra av dig till mig så slänger vi in dig i gruppen.

Och glöm inte att rösta!

Det här med språk i europaparlamentet

Jagb skrev igår om ett möte med den gröna gruppen och snöade in lite på tolkarna. Det här med språket som talas här i Bryssel är en spännande historia i sig. Bryssel ligger i den flamländska delen av Belgien, men i staden är franskan det dominerande språket i själva staden.

Här i europaparlamentet är det en salig röra av språk. Det normala förfarandet är att man artigt hälsar med ett franskt "bonjour" till alla man möter. Därefter gäller det att snabbt etablera att man inte förstår franska så att folk bytar till engelska. Det fungerar med de flesta här utöver en del äldre personal som inte kan engelska. Då är det bara att gilla läget och försöka kommunicera bäst man kan med gester och de få franska ord jag kan (och de är verkligen få). När man går däremot verkar den vanligaste frasen vara ett italiensk "ciao". Åtminstone om den man pratar med är från södra europa.

Tyskan, som ständigt gör sig påmind i form av en tydlig tysk accent hos många av de tyska parlamentarikerna och deras assistenter, spelar en ganska undanskymd roll i det allmänna språkbruket. Förmodligen för att samtliga tyskar här pratar ganska bra engelska.

Själv fick jag dock uppleva en hel del tyska i måndags. En av assistenterna till en av de tyska parlamentarikerna i den gröna gruppen bjöd med mig när han och en praktikant skulle gå på vad som lovades vara en bjudmiddag hos den bayerska representation. Min allra första chans att korrumperas här i Bryssel :-)

För att undvika merparten av föredraget som skulle föregå bjudmaten såg vi till att komma 45 minuter sena till tillställningen. Det visade sig att de förutsett vårt drag och kontrade med att inte börja föredraget förrän en timme efter utsatt tid. Och sen höll det på i två och en halv timme. På tyska. Jag har inte läst tyska sedan gymnasiet och kunde knappast prata det ens då, men eftersom det inte fanns något bättre att göra så satt jag och lyssnade på det hela. Två föredraghållare följt av en paneldebatt. Det handlade om behovet av starkare lagstiftning för återvinning i Europa. Allt på tyska.

Till min förvåning fann jag att jag förstod ca 25% av allt som sades, vilket dessvärre är för lite för att kunna följa med i det som sägs på ett vettigt sett. Men lite slank in, så om ni skulle finna mig tjatandes om vikten av att se avfall som en resurskälla, på tyska, så vet ni att det är ett utslag av bayersk lobbyism och inte mina egna värderingar som kommer fram.

Gröna gruppens gruppmöte i europaparlamentet

Sittter på ett gruppmöte med den gröna gruppen i parlamentet och dess personal och funderar på hur jag ska komma åt en Sony Ericsson-laddare för att ladda upp min mobiltelefon vars batteri har dött. Framme från podiet hålls ett föredrag som ska ligga till grund för den gröna gruppens diskussion om huruvida den kan hitta en gemensam ståndpunkt kring hur gruppen bör förhålla sig till kriget i Afghanistan. Ämnet är intressant, framför allt om man som jag studerat en del kurser i fred- & konfliktsvetenskap. Men det är inte därför jag är här. Jag är här för att få ett grepp om hur guppmötena fungerar så att får en bättre helhetsbild kring hur Amelias arbete i gruppen kan fungera så smidigt som möjligt. Och jag är även här för att jaga rätt på generalsekreteraren för den gröna gruppen i hopp om att hon ska ha svar på några frågor på min ständigt växande lista över saker jag behöver få koll på åt Amelia.  

Det är även ett lysande tillfälle att studera den gröna gruppens parlamentariker och personal. Om min gissning är korrekt att det enbart är parlamentariker som har namnlappar på sina platser så räknar jag till ungefär 20 parlamentariker närvarande. De flesta av dem ser ut att vara i femtioårsåldern, och intresset för föredraget som pågår verkar ganska ojämnt. Ett par av dem tisslar  om annat, någon sitter och gäspar medan vissa verkar anteckna febrilt. Samma sak gäller för de ungefär dubbelt så många assistenterna och kanslisterna som finns i rummet.

Jag lyckas ganska snabbt identifiera Vula, den gröna gruppens generalsekreterare. Hon glider runt mellan bänkraderna med olika papper och för lågmälda samtal med än den ena och än den andra av personalen. Det är uppenbart att hennes roll här är att styra upp praktiska kanslibestyr och hon tar chansen när hon ändå har sin personal på plats.  

Föredraget har tagit slut och det är dags för kommentarer. Ett antal parlamentariker har satt upp sig på talarlistan och den förste att få ordet börjar med att förklara varför hon anser att det rätta att göra är att ta ansvar för situationen och tydligt markera att väst bör stanna kvar eftersom ett tillbakadragande skulle stärka talibanerna. Nästa parlamentariker pratar tyska och jag sätter på mig hörlurarna för att få samtalet simultanöversatt till svenska. Översättningen lämnar mer att önska, meningarna huggs lite här och där och gör sammanhanget svårgreppat. Jag zappar över till den engelske simultantolken och får genast en bättre kvalité på tolkningen presenterat med en väldigt njutbar brittisk dialekt. Efter en stund inser jag att jag egentligen slutat lyssna på vad som sägs och mer på hur det sägs, och exakt vad den tyska parlamentarikern vill föra fram har gått förlorat, men hon verkar vara emot att gruppen ska uttala sig till fördel för ett snabbt tillbakadragande.  

Föredragshållaren från podiet får ordet igen och påpekar att ingen vill ha ett tillbakadragande i dagsläget, han ifrågasätts av en parlamentariker och utvecklar vad han menar. Poängen han vill föra fram är att om man frågar politiker längst ut till vänster om de tycker att trupperna ska dras tillbaks imorgon så kommer de säga nej, eftersom de inser att det skulle innebära döden för alla de NGOs som arbetar med att bygga upp civilsamhället i skydd av västvärldens militära närvaro.

Han fortsätter med att hävda att datumen som givits för tillbakadragande handlat om inrikespolitik i USA och inte alls kan kopplas till verksamheten i Afghanistan. Vidare menar han att gruppen bör ifrågasätta kvalitén på det biståndsarbete som sker i Afghanistan och att merparten av det som sker görs väldigt kostnadsineffektivt.  

Föredragshållaren får ett par frågor från diskussionens moderator som dock blir avbruten av en parlamentariker som tycker att en av frågorna är dålig. Det är inte det första exemplet på bristande respekt för strikt mötesordning bland parlamentarikerna. Det verkar som att den gröna gruppen föredrar ett visst drag av informalitet i sina möten.

Mitt under föredragshållarens nästa anförande strömmar plötsligt en besöksgrupp in i rummet och smyger till ett par bänkrader längst bak. Kort därefter kommer Erik Josefsson in i rummet och slår sig ner brevid mig. Moderatorn föreslår att diskussionen ska få dra över en kvart, men en parlamentariker påpekar hur packat schema de har och det bestäms att folk ska försöka hålla sig korta så att tidschemat hålls. Därefter missar jag en stund av debatten medan Erik hjälper mig att logga in på det trådlösa nätverket.

När jag återför mitt fokus till debatten sker något oväntat. Moderatorn ryter till om att de som pratar i rummet antingen ska tystna och lyssna på den diskussion som förs, eller lämna rummet. Därefter kommer ett diskussionsinlägg från en brittisk parlamentariker som ganska skarpa ordalag kritiserar västvärldens självbild av vad vi faktiskt sysslar med i Afghanistan. Därefter kommer ett inlägg från en tysk som anser att vi måste se på ekonomin i Afghanistan om vi ska förstå situationen. Han anser att situationen påminner om hur det var i sovjetunionen, man kanske kan kontrollera städerna men förlorar landsbyggden.

Föredragshållaren får ordet för att svara på ett antal frågor och sammanfatta sina åsikter. En mening som slår an en ton hos mig är det väldigt raka påståendet: ”we cannot afford failed states”. Poängen han vill få fram är att fred och stabilitet det viktigaste för väst eftersom globaliseringen gör problemen internationella.  Därefter påpekar han att väst hade en chans för ett antal år sedan att få ordning på problemen i Afghanistan men att vi missde det och att han instämmer i att vi måste prata med talibanerna om vi vill hitta en lösning. 

Tiden är egentligen slut, men det är fyra talare kvar på talarlistan och planen på att hålla tidschemat verkar ha övergivits i det tysta. Själv har jag redan tröttnat på samtalet, eftersom det knappast kommer fram något nytt, så jag zappar tillbaks till den svenska simultantolkningen för att se om den blivit bättre. Det har den inte direkt blivit. Men den tyska parlamentarikern som har ordet är i alla fall underhållande att beskåda då han livligt viftar med armen för att understryka nästan allt han säger. Hans kraftfulla stämma överröstar nästan simultantolken och kontrasten mellan den känslolösa tolken i hörlurarna och hans uppenbara patos gör upplevelsen minst sagt komisk.

Två parlamentariker senare har vi en estnisk parlamentariker som börjar på engelska men sen går över till estländska. Jag kikar in i de svenska tolkarnas bås och inser att de är tre personer, som alltså tillsammans täcker samtliga språk som förekommer på mötet. Med det i åtanke kanske det är en smula magstarkt att kräva inlevelse i översättningen. 

Besöksgruppen smiter ut ur rummet en knapp minut innan föredragshållaren avslutar sitt sista anförande. Medan moderatorn sen sammanfattar vad som gruppen tycker glider nästa besöksgrupp in i rummet.

Diskussionen är över och jag tar och passar på att slänga upp mina anteckningar på bloggen.

Om ni undrar så ledde diskussionen fram till att den gröna gruppen anser att styrkorna ska finnas kvar i Afghanistan just nu, men längre än så verkar inte den gemensamma ståndpunkten sträcka sig.

 

Dagen Google blev onda

Andreas Ekström har skrivit en hel del läsvärt om Googles relation med internetanvändarna och arbetar just nu på boken Google-koden. En bok jag länge planerat att läsa när den väl kommer. Jag övervägde också länge att donera till bokens tillkomst, men eftersom jag levt utan inkomst sen i mars beslöt jag mig för att det inte var min tur att bidra just nu. Som tur är fanns det andra som tänkte annorlunda. Själv har jag alltid haft en ganska positiv syn på Google och därför kändes det spännande att få läsa en bok som jag upplevde skulle ha en ganska kritisk approach till företaget.

Ett företag med mottot "don't be evil" kan man väl knappast tycka illa om? Visst, de böjde sig för regimen i Kina och blev en del av den kinesiska internetcensuren. Men Kina är ju så långt borta, och de gav oss ett par halvhjärtade förklaringar som vi snabbt köpte för att vi ville fortsätta gilla Google. De gav oss ju så fina gratistjänster, och var en motpol mot Microsoft.

Men nu har gränsen gått. Google har blivit onda! De har köpt upp företaget som utvecklat Etherpad och lagt ner tjänsten för att säkra marknaden för Google Wave. Precis ett sådant kortsiktigt beteende som deras don't be evil-policy skulle hindra dem ifrån. Själv har jag använt etherpad regelbundet de senaste månaderna och ser Googles tilltag som ett direkt påhopp på mina internetvanor.

Christopher Kullenberg skriver ett väldigt bra inlägg om det hela, och avslutar med en uppmaning om att hjälpa till att bygga ett eget verktyg för realitidskollaboration:

Istället jobbar vi så här: Programmerare och andra som vill bidra – kom till #faxpad på irc.freequest.net. Vi bygger om, bygger nytt! Kollaborativa textdokument i ljusets hastighet är en del av vår vardag. Vi kan inte låta antimarknader styra över detta! Vi har skillz, vi har kraften! Nu bygger vi om!

Jag önskar dem all lycka till och hoppas att många bidrar till agt bygga oss ett nytt verktyg nu när Google så skurkaktigt tagit ifrån oss det vi vant oss vid. Precis som man kan vänta sig av det ondskefulla företag som Google är.

Intryck från Bryssel

Jag sitter på ett Café på Rue de Luxembourg och dricker upp det sista av min Cappuchino samtidigt som jag funderar på om den muffin som utgjorde min frukost verkligen räcker för att hålla mig mätt fram till lunch. Det är andra dagen i min Brysselvistelse, som sträcker sig fram till onsdag i nästa vecka, och jag har redan alldeles för många intryck att bearbeta.

Jag är här för att förbereda mig på jobbet som kanslichef åt Amelia Andersdotter som det är tänkt att jag ska tillträda så fort hon får observatörsstatus i parlamentet. När hon formellt kommer tillträda som parlamentariker är ännu oklart, och inte heller när observatörsskapet börjr verkar vara helt spikat ännu. Överlag är det mesta kring de nya parlamentarikerna fortfarande väldigt vagt. Men de tjäntemän för den gröna gruppen som vi träffat hittills verkar vilja göra sitt yttersta för att få henne delaktig i gruppen så fort som möjligt.

Resan hit gick via Skavsta flygplats halv sju på torsdagsmorgonen, och eftersom det inte går att ta sig dit från Uppsala så tidigt hade jag slängt ut ett brev till partiets medlemmar i Nyköping med en förfrågan om en soffa att sova på. Att jag fick ett flertal positiva svar visar vilket fantastiskt parti jag valt att engagera mig i och i slutändan ledde mitt önskemål om en sovplats till att jag inte bara hämtades på stationen i nyköping när jag kom dit på onsdagskvällen utan även till en rejl frukost på morgonen och sedan sjuts ut till Skavsta. Så jag vill rikta ett stort och varmt tack till Jan och Richard för att de gav mig en så bra start på resan.

Efter en ganska förvirrad ankomst till vad jag trodde var Bryssels centralstation men som visade sig vara Bryssel station syd så tog jag mig in till parlamentsområdet och mötte upp med Amelia i tid för att göra en intervju med en ung fransman som sökt jobb som pol sek åt Amelia. Han visade sig vara ung och entusiastisk och verkade väldigt driftig, men jag är tveksam till om jag tror att han är vad vi söker efter. Men oavsett var det spännande att göra den första intervjun och det fick mig och Amelia att senare under dagen diskutera vad vi borde prioritera hos en assistent.

Eftermiddagen tillbringades sedan på Christian Engströms kontor inne i parlamentet. Fick en snabb genomgång av HAX över vilka ekonomiska resurser en parlamentariker kan ta i anspråk för olika ändamål samt vilja regler som omgärdade det hela. Jag ska försöka sätta mig in i den ganska omfattande byråkratin som omgärdade pengarna under min julledighet så att vi kan börja använda dem för bra syften direkt när Amelia tillträder som observatör.

Under eftermiddagen hann jag även med att träffa ett par tjänstemän för den gröna gruppen och fick en aning bättre inblick i hur partigrupperna fungerar och jag lovade Erik Josefsson att kolla runt i min bekantskapskrets efter någon som kan koda pearl och som har lite fritid att spendera på att göra världen bättre. Vi behöver nämligen en sådan person för att hjälpa till att underhålla "tratten" en funktion skapad för att underlätta beslutsfattandet för våra europaparlamentariker.

Slutligen så drog jag mig hem till det rum jag via en vänlig partikamrats bekanta fått låna under min vistelse här. Det visade sig vara ett ganska kallt rum i ett miljökollektiv en halvtimmes bussresa från stan, och trots en något otydlig vägbeskrivning tog det mig bara en tjugo minuters irrande innan jag hittade fram. Trött som jag var efter en lång dags promenad orkade jag bara sitta uppe och diskutera miljöfrågor och överflödsproblematiken i någon timme innan jag drog mig tillbaks för kvällen.