Ett inlägg om Edward

fotograf: Lotta Söderholm

Jag hamnade i en diskussion med mina medresenärer om hur man får läsare till sina bloggar. Diskussionen startade efter att jag läst Mimmis senaste inlägg och inte kunde låta bli att kommentera att hon skulle få fler läsare om hon länkade mer i sina inlägg. Därpå följde en diskussion om huruvida man vill ha läsare, hur det känns att andra människor läser det man skriver, och oron för att det man skriver verkligen ska vara intressant. Jag sade något om hur jag blir nedstämd när mitt läsarantal minskar och Sandra började kasta ur sig idéer om hur jag kunde fånga folks intresse genom att skriva om oväntade ämnen. Mitt bland de olika förslagen säger hon: "skriv om Edward".

Så här kommer ett inlägg om Edward.

Första gången jag kom i kontakt med Edward var för ett par veckor sedan. Jag skickade ut ett mail om att jag ville hitta folk som ville vara med och starta upp nya lokala avdelningar i Ung Pirat. Jag hade valt ut ett par olika orter runt om i landet där Ung Pirat har tillräckligt mycket medlemmar för att kunna ha lokalavdelningar men där den lokala verksamheten trots detta inte kommit igång. En av dessa orter var Eskilstuna. I Eskilstuna bor Edward.

Edward skrev ett svar till mitt mail. Mailet var välformulerat och överfyllt av entusiasm över att komma igång och verkligen få ta tag i att dra igång en lokalavdelning i Eskilstuna. Efter att jag inte svarat på det mailet på två dagar följde han upp med att skriva på Ung Pirats forum och fråga vad som händer. Lite lätt skamsen över att skicka iväg ett mail och sedan inte ha tid att ta hand om de svar som kom in satte jag mig och författade ett svar till Edward.

Sedan dess har mycket hänt. Edward har kommit in på Ung Pirats skypechatt, och kastat sig in i diskussionerna där. När han hörde att vi ville hitta lokalt aktiva som kunde följa med till Finland för att inspirera finnarna att starta upp ett eget ungdomsförbund var han inte sen med att anmäla sitt intresse. Efter att styrelsen utsett honom till en av dem som fick följa med på resan pratade vi lite mer över skype, och i onsdags blev det sedan dags för mig att slutligen träffa Edward.

Och det är jag glad över. Edward är en person som man verkligen tycker om nästan direkt när man träffat honom. Han är spontan, musikalisk, mjuk, provocerande, entusiastisk, vulgär, känslosam och rolig. Han ifrågasätter och han inspirerar, han spelar gitarr och skriver sånger, han planerar storslagna projekt och han roar sig med finnar på krogen. Han har mängder av idéer om vad som kan göras för att öka engagemanget bland unga i Eskilstuna och det märks att han kommer göra allt han kan för att realisera idéerna. Om det är någon person som alla borde få chansen att träffa så är det Edward.

Förhoppningsvis får många av alla aktiva i partiet den chansen framöver. För jag har en känsla av att hans engagemang bara kommer att växa och att det här inte är det sista vi kommer se av Edward.

Piraattinuoret

Här kommer en rapport från Ung Pirats resa till Finland, närmare bestämt från torsdagens möte med de som är tänkta att starta upp Piraattinuoret. Piraattinuoret är tänkt att bli den finska systerorganisationen till Ung Pirat. Sandra och Mimmi har också rapporterat från resan.

Ungefär tio unga pirater från alla delar av Finland var samlade på ett litet café i Helsingfors. Under styrning av det finska Piratpartiets internationella kontaktperson Anton Tamminen gick vi sedan igenom vad som krävdes för att bygga upp en ungdomsorganisation, och vad det fanns för skillnader mellan det svenska och det finska systemet för bidrag till ungdomsorganisationer. Edward och Mimmi pratade bägge ganska länge om hur man kunde få folk att känna engagemang och göra saker på det lokala planet och över lag tror jag att vi lyckades få finnarna att känna att det var fullt möjligt för dem att få igång en ungdomsorganisation.

Tyvärr kom en del av mötet att fokusera på det finska piratpartiets problem med att samla in tillräckligt med signaturer för att kunna registrera partiet som politiskt parti i tid för att kunna ställa upp i EU-valet. Det är i och för sig inte så konstigt, med tanke på att de alla är med i partiet, och att det problemet är den största tröskeln för partiet just nu.

I slutet kom vi dock in på möjligheter till internationellt utbyte mellan ungdomsorganisationer inom ramen för EUs projekt Youth in action. Vi pratade om ett eventuellt gemensamt piratläger sommaren 2010, och bildandet av YPEC (Young Pirates European Confederation). Mitt intryck är att det fanns ett stort intresse från våra finska värdar att delta i uppbyggandet av en europeisk ungdomsrörelse fokuserad kring piratism.

Jag är övertygad om att vi kommer se ett antal av de unga piraterna från det här mötet sittande i styrelsen för Piraattinuoret och djupt involverade i uppbyggandet av YPEC och den europeiska piratrörelsen. Piratpartiet har varit en global rörelse nästan ända sedan starten. Men det är här i Helsingfors som födelsen av en internationell ungdomsrörelse sker. Och det är stort!

Piratpartistisk borgmästare i tyska Hohenstein

På mötet med Ung Pirats blivande finska systerorganisation som jag och mina medresenärer deltagit på under dagen fick jag veta att borgmästaren i den lilla tyska staden Hohenstein gått med i det tyska Piratpartiet, närmare bestämt partiets Brandenburgavdelning. Därmed har piraterna i tyskland fått sin första folkvalda pirat.

Jens Knoblich, som borgmästaren heter, skriver om varför han gått med i Piratpartiet på sin blogg (på tyska). Jag är glad för det tyska

piratpartiets skull och önskar Jens varmt välkommen till piratrörelsen!

Finland nästa!

Sitter på färjan till Helsingfors just nu. Tillsammans med Sandra, Edward och Mimmi ska jag representera Ung Pirat på den internationella piratkonferens som kommer hållas i helgen. Före det ska vi spendera torsdagen med att diskutera med våra finska värdar vilka möjligheter det finns att starta upp ett pirarpartistiskt ungdomsförbund även i Finland.

Räkna med fler rapporter på våra bloggar allteftersom helgen fortlöper,

Sharing is caring

Jag hoppas att ingen har missat kampanjen Sharing is Caring som Piratpartiet har lanserat för att få fler personer att dela med sig och bli blodgivare. Den visar på hur det i vissa fall enbart är positivt att dela med sig. Det finns en facebookgrupp att gå med i om du hänger där. Metro har gjort ett reportage om kampanjen, och det finns flera personer som bloggat om den.

Se till att bidra du med!

Piratpartiet i Göteborg, Rättvik och Norge

På Kalle Vedins blogg kan man läsa att piraterna i Göteborgstrakten börjat styra upp sin verksamhet genom att skaffa sig en central wikisida med information om saker som händer i och kring Göteborg. Adressen är Minitruth.org. Är du pirat från Göteborgstrakten kan det vara en bra idé att bokmärka den sidan.

I Dalademokraten kan man idag läsa en intervju med Andreas Larsson. Utöver några få faktafel tycker jag att intervjun ger en bra och neutral bild av både Piratpartiet och Ung Pirat. Jag har haft glädjen att arbeta med Andreas i Ung Pirats förbundsstyrelse det senaste året, och hade det var jag som skrivit artikeln hade den innehållit betydligt mer positiva adjektiv för att beskriva Andreas arbete. Både det som han gjort centralt i förbundet och vad han betytt för tillkomsten av Ung Pirat Rättvik.

Slutligen så har den norska IT-webtidningen Digi.no uppmärksammat att Piratpartiet har dragit igång verksamhet för att få alla de unga svenskar som bor i Norge att gå och rösta i europaparlamentsvalet i sommar. Det är Egil Möller som tagit på sig uppdraget att samla stöd för partiet bland den stora grupp svenskar som finns i vårt grannland. Förhoppningsvis innebär det även starten för ett norskt piratparti.

Kampanjgrupp sökes

När jag var på väg hem från lanseringen av kampanjen Rösta 7 Juni i förra veckan så insåg jag att det var hög tid för mig att komma igång med min personvalskampanj inför EU-valet.

Min plan är att jag ska jobba halvtid med min kampanj undet februari och mars för att sedan trappa upp till mer eller mindre all min tid under april och maj. För att kunna göra ett bra jobb med kampanjen behöver jag ett team runt mig som kan hjälpa mig planerandet och genomförandet av kampanjen. Jag behöver personer som kan korrekturläsa debattartiklar och hjälpla till att få in dem i tidningar. Jag behöver personer som kan planera och koordinera skolbesök samt övertyga skeptiska rektorer om att det visst ligger i deras intresse att låta en representant från Piratpartiet tala inför deras elever. Jag behöver någon som kan arbeta med grafiskt material och ta fram flyers, loggor och liknande. Jag behöver även folk som kan hjälpa mig att använda sociala medier för att nå ut till folk, och jag behöver bollplank att diskutera strategier med.

Kort och gott behöver jag folk med erfarenhet av eller intresse av att driva kampanjer. Så jag tänkte att jag helt enkelt skulle efterlysa intresserade här. Dessvärre kan jag inte erbjuda något som kompensation mer än erfarenheten som följer av att arbeta med valet. Möjligen kan jag slänga på en snitsig titel att stoppa in i CV:t om kampanjen går bra. Förhoppningsvis finns det folk som är intresserade av att arbeta med en personvalskampanj för att få erfarenhet av en sådan inför riksdagsvalet nästa år. Är du en av dem, och kan tänka dig att bistå i mitt kampanjarbete, så ska du inte tveka att höra av dig till mig.

En replik till Anna Troberg

Den senaste veckans genusdebatt som förts på olika piratbloggar tror jag i grund och botten är nyttig för partiet. Jag ser det inte som att vi behöver hitta en lösning. Jag ser det inte heller som att vi behöver vara överens. Men jag tror att själva diskussionen som sådan är bra, då den medför att vi blir medvetande om hur vi själva och andra förhåller oss till genus och roller inom partiet.

Exempelvis är det ganska tydligt att jag och Anna Troberg ser på saken på väldigt olika sätt. Hon skriver i ett inlägg i debatten såhär:

Mattias glömmer bort att partiet föddes ur en nät- och forumkultur där kön ofta är ointressant av den enkla anledningen att man faktiskt inte har en aning om det döljer sig snoppar eller snippor bakom nätaliasen.

jag håller inte med. Jag glömmer inte bort att kön inte spelar roll, eller åtminstone mindre roll, i en kultur där individernas kön lätt kan hållas dolt. Men jag menar att kulturen i en sådan miljö präglas av de dominerande individerna i gruppen, och att om dessa är övervägande män så finns en risk i att miljön upplevs som grabbig. Allt utifrån en teori om att man kan indela miljöer i övervägande manliga och övervägande kvinnliga. Den teorin verkar inte Anna dela:

Mattias är mycket noga med att backa upp sitt inlägg i debatten med politiskt korrekta kommentarer som “Med kvinnligt menar jag det sociala konstruerade genuset, och alltså inte det biologiskt kvinnliga könet”. Det kommer naturligtvis att ge honom många pk-poäng bland genusvetarna, men han glömmer också bort att sådana pk-definitioner faktiskt ofta är en lite nedlåtande klapp på huvudet för alla dem som hellre ser sig som människor än som teoretiska pusselbitar eller slagträn.

Nu vill jag understryka att min intention varken är att vara politiskt korrekt eller att klappa någon på huvudet. Jag försöker inte heller vinna poäng hos några genusvetare. Att jag är noga med att göra en uppdelning mellan genus och kön är för att det är helt centralt att särskilja på det biologiska könet och det sociala genuset om man ska försöka sig på någon form av genusanalys. En analys som jag tror är nödvändig att göra om man vill förstå sig på en grupp. På samma sätt som klass (eller socio-ekonomisk bakgrund) och etnicitet är relevanta analysenheter.

Anna fortsätter med att skriva:

Är det en sak som utmärker i princip alla debatter om manligt och kvinnligt, genus och jämställdhet, så är det att plattityderna om vad som är manligt respektive kvinnligt haglar tätt. Jag skulle verkligen vilja att Mattias beskrev denna “(socialt) manliga normen” och talade om för mig varför den är så specifikt manlig och inte bara en av alla de normer som finns i alla sammanhang, men som kan baseras på alla möjliga saker som faktiskt inte har något alls med just kön att göra.

Exakt vad som utmärker folks uppfattning om vad som är manligt varierar förmodligen mycket från individ till individ och från kultur till kultur. Det förändras även över tid. Dessutom tror jag inte att det finns en enda manlig norm, utan snarare ett antal olika manliga normer som existerar mer eller mindre överlappande. På så sätt kan olika beteenden uppfattas som manliga, även om de inte återfinns i samma roll. Men för att gå Anna till mötes och besvara hennes fråga så anser jag till exempel att det finns tydliga skillnader i manligt och kvinnligt språkbruk och att mycket av det som radas upp på den här listan anses vara typiskt manligt. Och jag instämmer i att många av de egenskaperna som anses manliga inte alls har något med kön att göra. Men att maktstrukturer, tradition eller ren slump gjort att de könskodats som manliga i samhället. Vad som är manligt bestäms helt enkelt av samhällets kollektiva förväntningar.

Tills någon ger mig en tillfredställande definition vägrar jag konsekvent att gå med på att sådant som Klara i sitt inlägg hävdade var “grabbiga” företeelser - grova länkar, rå jargong, att ta för sig - faktiskt skulle vara något som kan definieras som specifikt manligt.

Att Anna väljer att vägra definiera saker som manliga får stå för henne. Att de nämda egenskaperna kan definieras som manligt tror jag står bortom allt tvivel. Möjligen bör diskussionen kretsa kring om det är en lämplig definition. Men mitt påstående är att de av samhället i stort klassas som manliga. Jag instämmer inte heller i Annas invändning:

Om jag accepterar det som specifikt manligt, så skulle jag också tvingas accepterar någon sorts bild av att kvinnor per definition är änglalika, oskuldsfulla och timida varelser som generellt inte ägnar sig åt sådant.

Det handlar inte om vad kvinnor ägnar sig åt, utan vad som upplevs som kvinnligt och vad kvinnor uppmuntras att ägna sig åt. Jag upplever det som att kvinnor uppmuntras av sin omgivning att vara änglalika, oskuldsfulla och timida varelser. Därmed inte sagt att alla kvinnor är sådana. Däremot är det tydliga kvinnliga egenskaper.

Anna fortsätter:

Mattias är nu alls inte ensam om inställningen om att kvinnor som inte känner sig som offer är de som anammat någon sorts manliga (i det socialt konstruerade genusets bemärkelse, så klart) egenskaper för att passa in i en manlig (återigen i socialt konstruerad bemärkelse) norm.

Just offerretoriken vill jag gärna värna mig mot. Jag tror med bestämdhet att man kan tala om manligt och kvinnligt utan att tala om offerroller.

Jag har stött på den många gånger. Varje gång har det handlat om att reducera ner mina upplevelser och åsikter och implicit hävda att mina erfarenheter som kvinna inte räknas, eftersom just mina erfarenheter inte passar in i hur jag som kvinna tydligen borde känna i en viss situation.

Jag vet inte om det här stycket syftar till mitt inlägg, för i så fall kan jag svara rakt av att jag inte har något intresse av att förminska eller förringa Annas upplevelser eller åsikter. Jag har heller inga synpunkter på hur Anna bör känna i en viss situation. Däremot så anser jag att man kan dra generella slutsatser om vad som är kvinnligt och manligt att känna i en viss situation.

Exakt hur denna reducering är tänkt att främja mig som kvinna vet jag faktiskt inte. Kanske är det helt enkelt så att mina kvinnliga erfarenheter bara är av värde om jag först ber om ursäkt för dem och sedan tittar lite blygt ner i golvet när jag uttrycker dem. Det ser ju onekligen inte bättre ut än att det är det som förväntas av mig om jag inte vill riskera att bli beskylld för att ha anammat en manlig norm som tydligen gör mig otillräknelig som kvinna.

Anna behöver inte be om ursäkt när hon framför sina kvinnliga erfarenheter till mig, och inte heller titta ner i golvet när hon framför dem. Men hon har helt rätt i att jag nog skulle registera det som ett kvinnligt beteende om hon gjorde så. Hade det varit en man som betedde sig på det sättet skulle det nog uppfattas som omanligt. Anna är heller inget hot mot några genusteorier, även om hon kanske gärna vill uppleva sig så. Genom att bryta mot normen bekräftar hon den. Genom att som driftig och platstagande kvinna hävda att de egenskaperna inte är manliga förklarar hon hur det kommer sig att hon inte beter sig kvinnligt. Hennes definition av kvinnligt och manligt skiljer sig helt enkelt från normen.

Det är därför som det är viktigt att reflektera över hur bilden av genus präglar hur vi bemöter människor. De flesta saker som vi definierar som manligt och kvinnligt är givetvis inte kopplade till kön och därmed borde de egentligen inte könskodas. Men verkligheten är en annan. Ända från färgen på våra bebiskläder via våra dockor, bilar, leksaksspisar och allt annat som vi uppfostras att se som anting manligt eller kvinnligt så socialiseras vi in i olika könsroller. Dessa rollerna färgar sedan vår relation med andra människor, både i hur vi ser på dem och hur de ser på oss. Jag önskar att Anna hade rätt och att det inte finns manliga och kvinnliga egenskaper. Men min förståelse av samhället är en annan. I den värld jag lever i finns tydliga indelningar i manligt och kvinnligt som följer oss genom livet.

Det kanske är den skillnaden som gör att Anna och jag ser på Piratpartiets interna kultur på så olika sätt?

Den utopiska bilden av det könsneutrala Piratpartiet

Det som är så spännande med att föra en diskussion över bloggar är att om man vänder ryggen till en minut så springer diskussionen iväg från en. Jag har varit upptagen de senaste dagarna med olika uppdrag inom studentvärlden här i Uppsala. Till stor del har det handlat om att upprätthålla konservativa traditioner och se snygg ut i frack. Under tiden har genusdiskussionen som jag berörde i mitt förra inlägg virvlat vidare på olika piraters bloggar.

Jag skrev i mitt förra inlägg att det målats upp en närmast utopisk bild av Piratpartiets förmåga att se personen snarare än könet. Anna Troberg reagerade ganska starkt på detta och hon ifrågasatte om bilden var utopisk eller om den inte faktiskt speglade verkligheten. Jag ska i mitt nästa inlägg försöka bemöta den kritik av mitt förra inlägg som hon lagt fram och även diskutera kopplingen mellan kvinna och offer som hon gör, och verkar tycka att även jag gör. Men i det här inlägget tänkte jag fokusera på vilka stycken som gjorde att jag valde att beskriva bilden som utopisk.

Det var i kommentarerna till ett inlägg på Zaida Cataláns blogg som jag menade att den utopiska bilden av det könsneutrala Piratpartiet tonade fram. Där kan man bland annat läsa följande:

Piratpartiet är fritt för alla, och varför fler män än kvinnor valt att bli medlemmar har jag ingen förklaring till. Men du måste väl ändå kunna se själv att situationen är den att fler män än kvinnor VILL vara medlemmar i partiet, och en helt enkelt större andel män gör ett såpass aktivt jobb att de platsar i styrelsen än kvinnor. (kommentar av Nathaniel)

[...]Så lugn, kära medsystrar. Kvinnorna i Piratpartiet är inte förtryckta, förbisedda eller agerar politiska kuttersmycken. I Piratpartiet är alla lika viktiga. (kommentar av Anna Troberg)

[...]Vi har flera exempel på kvinnor (och män också, för den delen) som kommit från i princip ingenstans och in i ledningsgruppen på veckor eller dagar. Jag känner inte till något annat parti, eller annan organisation, som är så snabb på att ta tillvara drivkraft, kompetens och vilja som vi är - oavsett kön.(Kommentar av Rickard)

Möjligheten för kvinnor att ta viktiga platser i Piratpartiet finns, om då inga kvinnor vill eller orkar ta de platserna är det inte mäns "individuella ansvar" att göra jobbet åt er. (kommentar av Nathaniel)

Bara för att klargöra så pratades det nån gång 2006 om att kvotera in kvinnor just på grund av snefördelningen. Men innan vi killar fattade beslut om att kvotera så gjorde vi nåt oväntat, nåt som man inte får göra, nåt som bryter mot alla regler... Vi frågade kvinnorna i partiet om de ville kvoteras! Vet du vad vi fick för svar? Ett rungande NEJ! Om jag minns rätt så var inte en enda av våra aktiva kvinnliga medlemmar för en kvotering. Och vi lyssnade på dem. (kommentar av Vargen)

Piratpartiet är jämställt på så sätt att alla kvinnor, alla, får vara med om de själva vill och är kvalificerade. Det är deras frihet att välja själva, och som de jämställdhetsförespråkare även vi män inom partiet är så låter vi dem välja. Vi tvingar ingen, man som kvinna, att göra något mot deras vilja. Så enkelt är det faktiskt.

Så den som försöker argumentera för att Piratpartiet inte är jämställt har inte riktigt förstått poängen med jämställdhet mellan könen. Jämställdhet betyder aldrig "lika antal", utan bör tolkas som "lika möjligheter". (kommentar av Nathaniel)

Nathaniels första kommentar ovan om att det handlar om individens vilja är ett enkelt sätt att ignorera hur samhällsnormer påverkar individers val. Det är lätt att mena att om man pratar om samhällets socialisering av individen så ignorerar man den fria viljan och reducerar människan till sitt kön (eller annan i sammanhanget lämplig kategorisering). Men det är inte antingen eller. Man kan tro på individens fria vilja och samtidigt erkänna att normer och värderingar i samhället påverkar den fria viljan. Att jag inte längre bär kjol är till exempel ett utslag av min fria vilja. Jag beslöt mig för att det kvittade om det var ett bekvämt plagg jag trivdes i, sättet jag bemöttes av andra, i synnerhet min familj, gjorde att det till slut blev enklast för mig att välja bort att bära kjol. Mitt fria val, men i väldigt stor grad påverkat av samhällets normer om vad som är ok att klä sig i som kille. Att tro på en fri vilja som inte alls färgas av hur samhället kategoriserar oss är enligt mig utopiskt.

För mig är det även utopiskt att tro att alla är lika viktiga inom partiet som Anna påstår i den andra kommentaren ovan. Jag tror visserligen inte att hur viktig man är främst beror på vilket kön man har. I en organisation som Piratpartiet, som har en förhållandevis platt formell struktur så beror ens inflytande snarare på hur pass stort personligt nätverk man har och vilka som ingår i det nätverket. Det innebär rent konkret att om man kommer överens (på ett personligt plan, inte nödvändigtvis åsiktsmässigt) med det fåtal som har den formella makten inom partiet så blir man automatiskt viktigare än andra, genom att man får störra inflytande. Däremot så blir konsekvensen av en totalt mansdominerad styrelse och ledning, som enligt mina erfarenheter dessutom har mansdominerade sociala nätverk inom och utanför partiet, att fler män än kvinnor har snabb informell tillgång till de som bestämmer inom partiet.

Vidare ser jag det som utopiskt att tro, som Rickard verkar göra, att inga andra organisationer är så pass bra på att ta emot nya personer oavsett kön som Piratpartiet är. Att vi är så pass öppna som vi är ser jag som en konsekvens av att vi växer snabbare än vi hittar folk som vill engagera sig, snarare än ett uttryck för en exceptionell förmåga att se till folks kvalitéer. Att dörrarna står öppna betyder inte heller att vi sedan behandlar alla lika när de väl har blivit aktiva.

Men det absolut viktigaste problemet som jag ser i ovanstående stycken är i det sista. Där skriver Nathaniel att jämnställdhet inte ska ses som lika antal utan som lika möjligheter. Det instämmer nog alla i. Även den mest obstinate kvoteringsförespråkaren menar att kvotering enbart syftar till att skapa lika möjligheter. Det kan man visserligen sedan välja att inte instämma i, men just biten om lika möjligheter är faktiskt alla nog överens om.

Problemet är när man väljer att blunda för förutsättningarna och menar att genom att inte specifikt diskriminera på grund av kön får alla samma möjligheter. Då tror jag att man missar väldigt mycket.

Men mer om det i nästa postning.

Genus, kön och makt; Piratpartiets akilleshäl?

Ett inlägg från Klara Tovhult skakade liv i Piratpartiets insomnade diskussion om orsaken till att kvinnor är underrepresenterade i partiet. Den ursprungliga diskussionen startade i somras som en reaktion på ett inlägg i Almedalsbloggen och levde sedan sitt liv främst i kommentatorsfältet i ett blogginlägg av Zaida Catalán. Den som följer diskussionen där kan nog läsa ut en närmast utopisk bild av det könsneutrala Piratpartiet som enbart ser till personen och inte till könet, om man ska tro flertalet av de kommentarer som kommer från partiets medlemmar. Att det finns så få aktiva kvinnor motiveras då av ett aktivt ointresse från deras sida för partiet, utan att frågan om varför de i så fall skulle ha detta ointresse granskas särskilt ingående. Men hur ser det egentligen ut idag?

Klara skriver i sitt inlägg personligt och öppet om upplevelsen av en machokultur och raka rör. Hur den miljön ställer allt på ända för någon som är van vid att bete sig efter de normer som brukar tillskrivas det kvinnliga. Med kvinnligt här menar jag det konstruerade sociala genuset, och alltså inte det biologiska kvinnliga könet.
Kritik mot en manlig eller grabbig miljö bemöts oftast hårdast av de kvinnor som tagit sig in i den miljön. När det gäller Piratpartiet hittar man till exempel den motreaktion hos Anna Troberg Det är inte särskilt märkligt. I en miljö som uppmuntrar ett visst beteende kommer de som har det beteendet vara de som känner sig mest hemma. I det här fallet innebär det att de kvinnor som inte trivs i en typisk kvinnlig könsroll känner sig mer hemma inom Piratpartiet. Men när anna skriver:

Först och främst vill jag säga att det är en av de finaste komplimanger ett parti kan få. Om det är som Klara säger, så betyder det att det faktiskt inte görs någon direkt skillnad mellan könen i Piratpartiet.

Så missar hon att faktumet att det inte görs skillnad på könen i partiet är att alla mäts efter samma (socialt) manliga norm. De som passar in i den normen, oavsett kön känner sig hemma i partiet. De som inte passar in i normen, oavsett kön, känner sig mindre hemma i partiet. Istället för att vara könsneutrala så är vi könsblinda. Något som blir än tydligare när man läser inlägget som Ztripez skrivit:

I Piratpartiet finns inga kvinnogrupper, kvoteringar eller jämstäldighetsplaner av den enkla anledningen att det inte behövs.

I ett avseende stämmer det att vi inte behöver något av det där i dagsläget. Men skälet att vi inte behöver ovanstående saker är att den grupp av kvinnor som skulle vara i behov av den typen av stöd och uppmuntran som kan få genom till exempel ett kvinnligt nätverk till stor del valt att inte gå med i partiet. Vår attityd och interna kultur lockar helt enkelt inte den målgruppen. Om man däremot vill att även typiskt kvinnliga kvinnor ska känna sig inte bara välkomna utan även inkluderade i den sociala grupp som partiet består av tror jag faktiskt det krävs en hel del både jämstäldhetsplaner och aktivt implementerande av dessa. Det är dessutom ett arbete där jag tror att partiet idag saknar den behövda kompetensen och vi behöver få in stöd utifrån. För när aktiva pirater skriver saker som "I Piratpartiet finns ingen könsdebatt vilket gör att alla möts som jämlikar." utan att reflektera över att måttstocken som vi mäter oss efter och de egenskaper vi värderar är satta efter gruppens, övervägande manliga, norm.

För att slippa kommentarer om allt ont som kvotering medför vill jag påpeka att jag medvetet utelämnat den frågan här. Men oavsett vad man anser om kvotering som verktyg kan man se det som önskvärt med en jämnare fördelning mellan könen på alla nivåer inom partiet.

En sned könsfördelning inom ledningsnivå skapar nämligen ett mönster som sedan riskerar att återskapa sig på lägre nivåer inom organisationen. Det innebär att om man vill ha fler kvinnliga aktiva på alla nivåer finns det ett värde i att skapa förebilder på ledningsnivå. Det betyder inte att man ska plocka upp mindre lämpliga kvinnor för att lösa ett statistiskt problem (då skulle de knappast bli mycket till förebilder) utan snarare att vi måste fråga oss om vi kanske måste se över vilka egenskaper vi värderar när vi letar efter lämpliga kandidater till ansvarsposter inom partiet, och hur vi gör för att uppmuntra lämpliga kandidater till att söka sig till olika uppdrag.

Upphovsrättsproblematiken är större än fildelningsfrågan

Vissa dagar läser man artiklar som gör en glad. Glad för att det finns människor som är pålästa och kunniga om upphovsrättsproblematiken och som har förmågan att formulera sig kring ämnet i skrift. Och få det publicerat. Nicklas Lundblad är en sådan person. Hans artikel i Svenska dagbladet idag gjorde min frukost till en väldigt behaglig upplevelse.

Framför allt ett stycke är värt att lyfta fram:

Fildelningsdebatterna – om vi får kalla dem så – är kanske bara ett preludium till de verkliga politiska striderna om kunskap och information i framtiden.

Inom Piratpartiet är vi medvetna om att fildelningsfrågan egentligen enbart är den synliga toppen på det isberg som immaterialrätten utgör. Och det demokratiska samhället är vår tids Titanic som övertygad om sin egen osänkbarhet gasar på för full maskin framåt. Samma insikt om att informationssamhället skapat nya politiska skiljelinjer hittar vi hos statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker, i deras bok Kampen om Kunskapen. I boken skildras även Piratpartiets framväxt och roll i den nya skiljelinjerna.

Det som Nicklas lyckas med i sin artikel är att lyfta fram den pågående intellektuella diskussion som förs kring upphovsrätten idag, och visa på att effekten av den starka lobbyism för hårdare lagar och ökad jakt på fildelare som upphovsrättsindustrin fört de senaste åren skapar en motreaktion som ifrågasätter immaterialrätten i grunden. Ett ifrågasättande som enligt mig är sunt.

Idag förs diskussionen om upphovsrätt ofta från fel utgångspunkt. Diskussion utgår allt som oftast från dagens immaterialrättssystem som en given sanning som möjligen kan behöva justeras (oftast genom hårdare tag och längre skyddstider). Därför tror jag inte, som Nicklas, att konflikten mellan pirater och antipirater kommer vara överspelad inom den närmsta framtiden. Istället tror jag att vi pirater kommer fånga upp och inkorporera de frågor om kunskapens roll som Nicklas sätter fingret på:

Där det idag till nöds funnits de som klamrat sig fast vid gamla politiska begrepp, uttänjda intill och bortom det meningslösas gräns, som den atavistiska användningen av äganderätten i fildelningsdebatten, måste framtidens skiljelinjer och begrepp bli helt annorlunda. Klassisk partipolitisk ideologi ger liten eller ingen ledning i frågan om hur vi avgränsar och utformar rätten att lära sig, former för kunskapdelning och öppnar forskningens framtid.

Piratpartiet bildades för att svara på de frågor som informationssamhället ställer. När partiet bildades hade fildelningsdebatten egentligen för första gången lyckats ta sig in i det politiska vardagsrummet, helt utan att de gamla partierna visste vad de skulle göra av den. Idag har de, genom upphovsrättslobbyns försorg, kommit fram till att lösningen heter kriminalisering och jakt av det nya och okända. Men det är en ohållbar lösning. Repression får aldrig vinna över kommunikationsfrihet. Så ska vi hitta en hållbar lösning kring immaterialrätten måste vi våga släppa taget om dagens lagstiftning och se på frågan om hur vi värnar om skapandet av ny kunskap och kultur med nya ögon. Och jag instämmer helt med Nicklas när han skriver:

Oavsett om lösningen blir reformer, modeller som mognat fram kring den öppna källkoden, som Hope föreslår, eller ett totalt avskaffande av de ”intellektuella monopolen”, som Boldrin och Levine förespråkar, så är det klart att frågan om immaterialrättens framtid inte är en politisk fluga som kan tigas ihjäl.

Världen är inte samma plats som den var innan internet slog igenom och revolutionerade människors sätt att kommunicera och socialisera med varandra. Informationspolitiken som politiskt område har kommit för att stanna. Piratpartiet har kommit för att stanna. Vi är det enda parti som byggts upp för att kunna svara på de frågor som den kommunikationella revolutionen ställer.

Hjälp oss att göra detta genom att rösta på oss i EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010! Eller varför inte bli medlem och själv bidra med svaren?

Ung Pirat i utländsk media och bloggosfär

Nyheten om att Ung Pirat beviljats statsbidrag av Ungdomsstyrelsen verkar ha plockats upp av media och bloggar runt om i världen. De flesta verkar ha hämtat sin information från någon av artiklarna i Torrentfreak och The Local.

Media:
Contactmusic.com (engelska)
Movieweb (engelska)
Techradar (engelska)
Marianne2 (franska)
Numerama (franska)

Tom's Hardware (italienska)
Акция (ryska)
KYPCE.KZ (ryska)
Lenta (ryska)
Ореанда (ryska)

Openspace.ru (ryska)
Gulli (tyska)
Vehir (ungerska)

Bloggar:
Danska Piratpartiet (danska)
Al's blog (engelska)
Fractal Enlightment (engelska)
Torrent News (engelska)
WhyIsTheRumGone (engelska)
Playreview (italienska)
News.Torrent.pl (polska)
События в интернете, статьи и обзоры (ryska)
ko-online (ryska)
Rusplaneta (ryska)
Saintvlad (ryska)
Релизеры (ryska)
Security Lab (ryska)
TelNews (ryska)
Teocityua (ryska)
Yuss (ryska)
Ganancia Infinita (spanska)
Indymedia (tyska)
Ralphs Piratenblog (tyska)
Skandinavien (tyska)

Jag vill slänga in en brasklapp om att uppdelningen mellan media och bloggar är högst godtycklig från min sida.

På Wikipedia hittar jag föresten följande om den ryska sidan Lenta:

Lenta.Ru (Russian: Лента.Ру) is a Moscow-based news website in Russian language, owned by Rambler Media Group which belongs to Prof-Media. It is considered one of the most popular Russian language online resources with over 100 thousand visitors daily.^[1][2]

Det verkar som om Lenta var den första ryska tidningen att snappa upp nyheten, och att merparten av övrig rysk media och bloggar tagit nyheten därifrån.

För de som har lite tålamod och kan leva med halvtaskiga översättningar så kan jag berätta att Babelfish fungerar någorlunda på de flesta av ovanstående artiklar.

Mingel i Europahuset och debattartikel i DN

Jag var, som jag tidigare berättade om, på LSUs lansering av kampanjen Rösta 7 Juni ikväll. Lanseringen var i Europahuset och säkerhetskontrollen påminde mig om mitt besök nere i Bryssel i höstas.

Som en del av lanseringen hade LSU sett till att få in en debattartikel i DN Debatt där LSUs ordförande Hanna Hallin tillsammans med Björn Kjellström från Europaparlamentets informationskontor lyfter fram att kunskapen om EU-valet är alarmerande låg. Henrik Alexandersson ser av någon anledning rött av artikeln och menar att den skuldbelägger medborgarna för att de är ointresserade när det egentligen handlar om att media inte gör en adekvat bevakning av EU. Jag håller visserligen med Henrik i bilden av att media gör ett högst mediokert arbete när det gäller att bevaka EU. Men jag tycker ändå att han missar målet med sin kritik när han ger sig på artikeln. Hanna och Björn skriver uttryckligen:

Politiska partier, medier, myndigheter, skolor, föreningsliv och
inte minst vi själva har uppenbarligen inte lyckats förmedla vad Europavalet
handlar om. Vi är många som uppenbarligen har misslyckats med att göra EU
relevant för hela befolkningen och förklara att EU spelar roll, inte minst i
unga människors vardag och framtid. För många unga kom den första insikten om
att EU påverkar deras vardag när Ipred-debatten blossade upp i höstas.

Det kan ju även påpkas att de som läser DN debatt i betydligt högre grad är just dessa medier, politiska organisationer och myndigheter än gemene man. Att då föra fram kritik mot hur meda granskar EU där, samtidigt som man lanserar en egen kampanj för att öka intresset för valet har jag svårt att se det negativa i.

Men tillbaks till dagens mingel. Det var väl ett trettiotal personer där och det informerades om kampanjen och vad den innebar. Dessutom fick en inbjuden panel på fem unga kandidater från olika partier redogöra för sin syn på EU och vikten av att unga engagerar sig valet. Amelia Anderssdotter, tvåa på Piratpartiets lista, var en av de fem och gjorde ett bra jobb av att lyfta fram varför valet är extra viktigt för oss pirater. Christian Engström har skrivit ett inlägg på samma ämne idag.

Allt som allt var det ett trevligt mingel, och en liten spark i baken på mig om att jag måste komma igång med att lägga upp min personvalskampanj. Mer om den i framtida postningar.

Kampanjen Rösta 7 Juni

Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer har dragit igång kampanjen Rösta 7 Juni och ikväll lanseras kampanjen på ett möte i Stockholm. Jag, och ett par andra Unga Pirater som återfinns på Piratpartiets EU-valslista, ska dit och representera och suga i oss alla tips och idéer om hur vi ska kunna öka valdeltagandet.

Så nu är det dags att dra på sig ytterkläderna och mingelleendet och bege sig till stationen för att hinna med tåget. Det ska bli kul att träffa alla trevliga människor från andra ungdomsorganisationer som jag lärt känna under det senaste året.

LUFs missvisande siffror

Samtidigt som Ung Pirat gläds så är Liberala Ungdomsförbundet ledsna. De uppfyller nämligen inte Ungdomsstyrelsens vilkor för statsbidrag. Att de trots detta får runt en halv miljon kronor av Ungdomsstyrelsen i särskilt bidrag är ingenting de nämner i det pressmeddelande det gått ut med där de kritiserar Ungdomsstyrelsens regler.

Däremot har de en lösning. De föreslår att de politiska ungdomsförbunden ska få ett mandatbaserat bidrag. På så sätt slipper de politiska ungdomsförbunden över huvud taget bry sig om att rekrytera medlemmar och kan bli en än mer strömlinjeformad inkörsport för politiska broilers.

Men det finns en enorm svaghet i idén om mandatbaserade bidrag. Det är att det faktiskt inte finns ett enda politiska ungdomsförbund som har mandat i riksdagen. Det är nämligen partierna som sitter där, inte deras ungdomsförbund. En distinktion som verkar gått LUF helt förbi.

Ett ungdomsförbund kan knappast anses vara en självständig organisation om dess bidrag grundas på hur moderpartiet klarar sig i riksdagsval. Och vad händer med obeorendet mot moderpartiet om det är moderpartiets valframgångar som styr hur mycket pengar ungdomsförbunden får?

Att ett sådant system dessutom skulle verka konserverande och utestänga nyetablerade politiska rörelser gör givetvis inte förslaget bättre.

Det här med statsbidragen

Jag skrev i mitt förra inlägg att Ung Pirat har fått beviljat statsbidrag från Ungdomsstyrelsen. Stefan och Amelia har också kommenterat det, och gratulationerna har trillat in från olika håll och kanter, ibland förtäckt som ironi. Medias rapporter har varierat från neutrala till skandalsökande. Och översatts. Jag har fått prata i radio och säga kloka saker till Torrentfreak.

Ifpi är givetvis sura över beslutet och gör sitt bästa för att svartmåla oss. Problemet för Ifpi är att det Ungdomsstyrelsen som fattat beslutet, och därmed står som garant för att vi uppfyller kraven om att vara en demokratisk och laglydig organisation, även om vi arbetar för att väcka opinion för att legalisera något som idag är olagligt. Ifpis påhopp på oss blir därmed ett uttryck för misstroende mot Ungdomsstyrelsen som myndighet. Det ska bli intressant att se hur den konflikten utvecklar sig framöver.

Men det finns de som anser att Ung Pirat riskerar att bli köpta av staten genom att ta emot statliga medel, om än dragen till sin spets. Det är en i mina ögon relevant invändning. Låt oss titta på argumententen:

Att som självständig organisation ta emot stöd från staten borde inte vara något som man tar lätt på. Särskilt inte om just bidragsgivaren är målet för förändringen man vill uppnå. Således kan bidraget från staten komma att få Ung Pirat att behöva ändra på formuleringar i sina stadgar och liknande saker för att få behålla pengarna.

För tydlighetens skull bör det sägas att detta faktiskt redan har hänt. Under vår dialog med Ungdomsstyrelsen så tidigt som 2007 framförde de en oro över att vi kunde tolkas som att vi uppmuntrade till brottslighet. De framförde även att om det framgick tydligt i våra stadgar att så inte var fallet skulle de inte behöva oroa sig för den aspekten när de granskade våra bidragsansökningar. Konsekvensen av den dialogen blev att vi förde in en tjugonde paragraf om politisk metodologi i våra stadgar. Ett tydligt utfall av påverkan från statens sida över hur vi fungerar som organisation. För även om den paragrafen enbart beskriver hur vi faktiskt redan fungerade så sätter den gränser för hur vi kan fungera i framtiden. Vi ramas in av vår vilja att få bidrag.

Men är detta då ett skäl att inte söka bidrag? Att stå fria från statlig påverkan för att kunna påverka staten som vi vill? Mitt svar är nej. För utan bidraget minskar våra möjligheter att påverka. Dels för att vi inte har samma ekonomiska resurser att lägga på vårt påverkansarbetet, men även för att faktumet att vi får bidrag från Ungdomsstyrelsen inte skapar ett ensidigt beroende utan en tvåvägsrelation. Genom sitt agerande att ge oss bidrag blir de lika bundna till oss som vi blir till dem. När de inte gav oss bidrag kunde de i princip säga vad de ville om oss, de kunde hävda att vi var brottslingar precis som Ifpi. De kunde säga att våra medlemssiffror inte stämde och i stort sett vad de ville. Men så länge de ger oss pengar måste de rättfärdiga det handlandet genom att hävda att vi är en seriös och demokratisk organisation som uppfyller alla de höga krav som ungdomsstyrelsen ställer. Redan i Ungdomsstyrelsens pressmeddelande lyfts vi fram och Ungdomsstyrelsens högste chef, Per Nilsson, säger såhär om oss:

– Ung Pirat får stöd för första gången eftersom de uppfyller kraven för statsbidraget, säger Per Nilsson. Det är positivt att organisationen på kort tid har lyckats bygga upp en stor rikstäckande verksamhet kring frågor som engagerar många ungdomar. Ung Pirat är en ungdomsorganisation som genom parlamentariska metoder vill förändra lagstiftningen kring bland annat upphovsrätten.

I och med det här beslutet så har en statlig aktör sagt att Ung Pirat är ett legitimt politiskt ungdomsförbund som bör vägas och bedömmas på samma sätt som riksdagspartiernas politiska ungdomsförbund. Det är i sig värt minst lika mycket som pengarna.

Dock så måste man hela tiden ställa sig frågan om hur vi påverkas av vår relation med Ungdomsstyrelsen. Vi måste vara medvetna om att viljan att vara till lags kommer infinna sig. Att pengarna skapar ett beroende som kan vara negativt för vår förmåga att agera självständigt. Och vi måste väga dessa negativa konsekvenser mot de möjligheter som de ekonomiska resurserna öppnar upp.

Jag anser att Ung Pirat bör fortsätta söka ekonomiskt stöd från Ungdomsstyrelsen då det ger oss fantastiska möjligheter att utvecklas som organisation och driva piratrörelsens politik. Men jag anser även att vi bör vara medvetna om att bidraget sätter oss i en beroendeställning till en myndighet. Det är en balansgång som måste göras. Och jag har allt förtroende för att de personer som sitter i Ung Pirats förbundstyrelse, även efter det att jag själv lämnar styrelsen i mars för att satsa helhjärtat på min kandidatur till Europaparlamentet, ska ha all förmåga att klara av den balansgången.

Ung Pirat beviljas statsbidrag!

Ungdomsstyrelsen har idag fattat beslut om statsbidrag till Ungdomsorganisationer. Såhär skriver de i sitt pressmeddelande:

Ung Pirat får stöd för första gången eftersom de uppfyller kraven för statsbidraget, säger Per Nilsson. Det är positivt att organisationen på kort tid har lyckats bygga upp en stor rikstäckande verksamhet kring frågor som engagerar många ungdomar. Ung Pirat är en ungdomsorganisation som genom parlamentariska metoder vill förändra lagstiftningen kring bland annat upphovsrätten.

Just nu är jag tokglad och kan inte riktigt sammanfatta alla känslor som rör sig inom mig. Det har varit en omtumlande resa för förbundet från starten i december 2006 fram till idag. Jag kommer säkerligen skriva mer om det här senare, men just nu är jag för överväldigad för att kunna formulera mig bra.

Internetgenerationen på semester

Sitter i Italien och försöker hålla mıg ajour med den interna partidiskussionen hemma i Sverige. När jag var liten innebar semestern att man tappade all kontakt med saker hemma medan man var borta. Det avbrottet var en del av semesterupplevelsen. Men nu kan man hålla koll på vad som händer genom internet. facebook och forum låter en delta i livet hemmavid nästan som om man var där.

Och eftersom möjligheten finns blir det ett tvång. Det kvittar att jag är på semester i Italien, jag sitter ändå ett par timmar var kväll och debatterar organisationsfrågor inom Piratpartiet på vårt forum, att vänta med det i fem dagar skulle jag uppleva som en omöjlighet. Vem har tid att vänta så länge? Diskusionen förs ju nu, är jag inte där missar jag den.

Läs förresten gärna Anders Mildners inlägg om internetgenerationens oförmåga att ha tråkigt.

På väg mot Italien

Jag sitter på tåget mot skavsta flygplats och gäspar just nu. Ska ta ett flyg till Milano och sedan vidare med tåg till Florens. En vän som jag lärde känna medan hon pluggade i Uppsala doktorerar där nere nu, och eftersom jag lovade att åka och hälsa på under hösten tänkte jag att det började bli dags att göra slag av saken.

Jag är tillbaks i Uppsala på onsdag, och hur mycket bloggande det blir mellan nu och då beror helt på tillgången till internet där nere. Även om jag kan använda mitt mobila bredband även där så har en snabb titt på kostnaderna för attt göra det fått mit att besluta mig för att undvika det alternativet.

En andra replik till herr Flintberg

Jag skrev för ett par dagar sedan en replik till Björn Flintberg där jag bemötte det första av två inlägg han skrivit om Piratpartiet. Där lovade jag att återkomma med en replik även på hans andra inlägg, och man av mitt ord kommer således här mitt svar på björns inlägg: Seriös piratkung?

Först vill jag dock rikta ett par ord direkt till Björn Flintberg: björn, det är givetvis upp till dig hur du väljer att formulera dig på din blogg, men din raljerande stil och ditt nedlåtande tonfall i det här inlägger ger mig intrycket av att du faktiskt inte söker en dialog utan enbart vill provocera. Jag ogillar starkt den typen av argumentation och kommer inte ödsla tid på att svara på eventuella framtida inlägg om piratpartiet om de håller samma tonfall. Det är synd att din bitvis välgrundade kritik smetas in i ett sådant lager av onödigt hån. Jag är medveten om att satir är ett retoriskt verktyg, men det finns gränser för vad som är osmakligt även där.

Med det sagt ska jag ta mig an inlägget. Debatten om huruvida Rick ska betala skatt lämnar jag dock därhän. Jag är inte tillräckligt insatt för att kunna uttala mig om huruvida Rick ska eller inte ska betala skatt, däremot ser jag det som problematiskt att det i folks ögon kan uppfattas som att han borde betala skatt oavsett hur reglerna faktiskt ser ut. Men det är en separat fråga som egentligen inte har med det övriga inlägget att göra. Det första i Björns inlägg jag känner behöver bemötas är följande stycke:

Fast Piratpartiet, vare sig man vill erkänna det eller inte, lider av samma problem som det unga miljöpartiet. Man hade en grupp dedikerade och intelligenta följeslagare, och en stor hord av följeslagare som följde visionen utan att vara insatt i sakfrågorna. Men man saknade organisation och styrning. Länge har PP styrts av en stark piratkung, som styrt i en slags Ludvig XIII-glad anda med musketörer som hållit ordning. En upplyst monark, men i dessa tider av krig sinar kungens egen kassa och då är det dags för en frivillig beskattning av sympatisörerna.

Jag delar till stor del uppfattningen om att det finns likheter mellan framväxten av Miljöpartier och framväxten av Piratpartiet. Bägge partierna har växt fram ur sociala grupperingar som sett behovet av att lyfta och driva sina frågor politiskt då det visat sig att det inte funnits ett intresse eller förmåga bland de etablerade partierna att fånga upp den typen av frågeställningar som den berörda gruppen drivit. Givetvis finns det i en sådan grupp både mer och mindre insatta personer. Den liknelsen kan förresten göras även med de etablerade partierna. Jag är övertygad om att majoriteten av medlemmarna i socaldemokraterna inte skulle få särskilt höga poäng på ett prov på socialdemokratisk politik.

När det gäller Ricks ledarskapsstil uttalar sig Björn helt utan inblick. Sedan jag engagerade mig i Piratpartiet under våren 2006 har jag haft en god inblick i organisationen och dess ledning. Ricks ledarskapsstil kan knappast liknas vid den upplyste despoten som med vapen håller ordning på folket. Däremot är liknelsen med Jonas Birgersson som Björn gör lite senare mer träffsäker. Rick är väldigt mycket av en entrepenör i sin ledarskapsstil han är medryckande, våghalsig och risktagande. Han månar om att medarbetarna ska känna sig delaktiga men tvekar inte att ta snabba beslut när han upplever att det behövs.

Rick har i mångt och mycket goda ledaregenskaper, och det har varit väldigt lärorikt att arbeta med honom. Däremot får jag ge Björn rätt när han skriver att Piratpartiets organisationsstruktur är eftersatt. Det är ett problem, och det är i mina ögon det problemet som orsakat den nuvarande interna dispyten kring Ricks ovanliga begäran. Det är inte frågan i sig, det är avsaknaden av kontrollfunktioner som reglerar möjligheten till att göra den typen av utspel.

Men Björns tolkning av att det skulle bero på Rick att sådana kontrollfunktioner saknas är helt felaktig. Om någon ska lastas för det så är det främst jag. Ansvaret för att ta fram ett utkast till nya stadgar lades på mitt bord för nära ett år sedan. Rick är den som har varit pådrivande för att få det arbetet att gå framåt. Men eftersom jag prioritetat Ung Pirats bidragsansökan till Ungdomsstyrelsen så har arbetet med nya stadgar kommit på efterkälken.

Björn skriver vidare:

Kanske det vore klokast, och mest rättvisande att ge Rick Falkvinge alla Piratpartiets pengar som lön. Det är ju ändå han som definierar partiet. Och så länge han gör det kommer partiet inte in i riksdagen.

Jag tolkar förslaget som ironiskt och lämnar det åt sidan. Däremot så tror jag att Björn har helt fel i sin prognos av att ett parti som har en ledare som identifieras med partiet inte skulle kunna ta sig in i riksdagen. Kristdemokraterna under Alf Svensson är väl ett tydligt bevis på att det påståendet inte stämmer. Nu blir det ett till stor del teoretiskt resonemang här, då vi aktivt arbetar med att profilera fler personer inom partiet, något jag tror att europaparlamentsvalet kommer bidra till.

Jag kan titta på lilla Sverok, där både jag och Bjärnemalm har fostrats vad gäller organisation. Med Jonas Birgersson blev lilla rollspelsorganisationen stor, och han fick en Falkvinge-liknande status. Han fick följeslagare och till slut motståndare. Men organisationen har växt och överlevt och blivit stark, för efter Birgersson drog man upp riktlinjer och utvecklade organisationens demokratiska system, så att mer skulle krävas av ledaren för organisationen.

Jag tycker att liknelsen mellan Rick och Jonas Birgersson är en ganska bra liknelse som jag skrev ovan. Jonas fick mycket riktigt kritiker inom organisationen. Och organisationen överlevde och växte efter Jonas. På samma sätt tror jag att det kommer finnas kritiker inom Piratpartiet mot Ricks ledarskap, och jag tror att partiet varken står eller faller med Rick. På samma sätt som Sverok gynnades av den diskussion som ledde till en förändring av deras struktur så gynnas piratpartiet av att vår organisation ifrågasätts Någonstans där slutar dock likheterna. Sverok efter Birgersson var ett ungdomsförbund utan riktning, Piratpartiet är ett politisk parti med tydliga ambitioner och en utarbetad plan för hur de ambitionerna ska uppnås.

Piratpartiet behöver seriösa människor som Simon Rosenqvist och Mattias Bjärnemalm. Rick har gjort sitt jobb, gett partiet visioner och vägledning och luft under vingarna. Nu är det dags att han kliver tillbaka och blir en nestor i bakgrunden, en klok gubbe som ger de unga, nya krafterna råd. Och det här blir hans tillfälle att göra det, att göra bot och avbön och stiga ner på grund av Rickgate-affären.

Piratpartiet är fyllt av seriösa personer. Där räknar jag in både Simon, mig själv och Rick. Att tro att partiet skulle tjäna något på att förlora sin grundare och starkaste profil i dagsläget är att helt sakna förståelse för det politiska spelet. Själv skulle jag bedömma att det är lämpligt för piratpartiet att se över behovet av en ny partiledare i samband med upptakten till valet 2014 som tidigast. Fram tills dess vore ett byte inte enbart ett stort bakslag för vår organisation, det vore medialt självmord, och inte minst förmodligen rakt motsatt mot vad våra medlemmar skulle vilja.

Slutligen vill jag kommentera Björns kommentar om min roll inom partiet:

Mattias, jag är säker på att du inom några år kommer att antingen vara Piratpartiets ledare, eller så kommer du att ingå i ett annat parti där du kommer slåss framgångsrikt för dessa frågor med en annan partifärg i ryggen.

Även om dina vänliga ord om mig värmer så måste jag påpeka att jag inte har det minsta ambition att ta över rollen som partiledare för Piratpartiet. Varken idag eller 2014. Inte heller kommer jag lämna piratpartiet för något annat parti. Jag är övertygad om att de politiska frågor som Piratpartiet driver behöver föras fram, och jag är övertygad om att Piratpartiet är rätt verktyg för att göra detta.

Själv hoppas jag få förtroendet att representera Piratpartiet nere i Bryssel från och med hösten. Därefter hoppas jag på en plats i partiets riksdagsgrupp 2014, och efter en mandatperiod där planerar jag att återvända till den akademiska världen.

Värdet av att träffas ansikte mot ansikte

Det är egentligen ganska lustigt att jag, aktiv i Piratpartiet och stark förespråkare för de kommunikationsmöjligheter som internet öppnar, använt min dag till att åka in till stockholm för att träffa folk irl.

Ibland fallerar dock digital kommunikation. När det handlar om att etablera ett förtroende, eller bygga upp ett som fått en törn i sidan, så går helt enkelt ingenting upp mot att sätta sig ned ansikte mot ansikte över en bit mat eller en kopp kaffe och prata med varandra. Allt missförtstånd som uppstår upptäcker man och kan reda ut direkt, är det någon som tar illa vid av något som sägs märker man det och kan förklara sig och om man som jag tenderar att hoppa fram och tillbaka i en diskussion så blir det endå förståeligt i ett sådant samtal. Något som inte alltid kan sägas om diskussioner som förs på nätet.

Jag gillar verkligen internet. Men ibland är helt enkelt den fysiska verkligheten bättre. Idag var en sådan dag.

En begärd replik till herr Flintberg

Björn Flintberg skrev för ett tag sedan att han hade svårt att ta piratpartiet på allvar. Igår följde han upp med kritik av Ricks ledarskap.

Jag lovade redan efter det första inlägget att svara honom, men sedan kom andra saker ivägen, och det drog ut på tiden. Men nu tagit tag i saken och tänker försöka bemöta den kritik mot Piratpartiet som Björn framför i sitt första inlägg. Det andra får vänta ytterliggare någon dag.

Den genomgående kritiken från Björns sida är som jag förstår den att vi inte har någon ideologi. Han skriver:

Men mitt svar blir att en ideologi är mer än en uppsättning idéer om hur specifika problem ska lösas. En ideologi är ett synsätt, en etisk-moralisk-kulturell grundsyn som innefattar såväl vision som metod. Den ska gå att applicera på vilket nytt problem och ämne som helst.

Jag förstår vad Björn menar, däremot håller jag inte med honom. Ideologin är visionen och en syn på hur samhället är beskaffat. Metoden blir en konsekvens av ideologin men behöver inte nödvändigtvis vara en del av ideologin som sådan. Exempelvis så fanns det både socialister som förespråkade revolution som metod och socialreformister som ville verka inom det parlamentariska systemet för att skapa ett socialistiskt samhälle. De hade (då) samma ideologiska grund, men väldigt olik metod.

När det gäller just grundsynen på hur samhället fungerar så vidhåller jag vad jag tidigare skrivit om att det är något som håller på att växa fram inom piratrörelsen, och att en sådan grundsyn inte är något som behöver finnas fix och färdigt innan ett parti bildas. Faktum är att ideologier aldrig blir helt färdiga, de förändras ständigt av att nya personer tolkar dem.

När det gäller applicerbarheten på alla samhällsproblem håller jag inte alls med om Björns analys. Problemet vi har idag är att de flesta partier bygger sin politik på ideologier som togs fram för att förklara andra samhällsproblem än de som den kommunikationella revolutionen har skapat. Därför fungerar de dåligt när de ska appliceras på dagens digitala förutsättningar.

Enligt Björns högt ställda krav på ideologi ser jag faktiskt inte att det finns en enda fungerande ideologi här i världen. Det är givetvis ett orimligt antagande och alltså finner jag att Björns kriterie att en ideologi ska vara tillämpbar på allt är orimlig.

Det intressanta när man läser Björns vidare reflektioner i det första inlägget är att han menar att vi måste bredda oss för att kunna komma in i riksdagen och jämför oss med miljöpartiet. Men miljöpartiet ansågs vara ett enfrågeparti långt efter att de kommit in i riksdagen. Och de har fortfarande inte nått till ett sådant läge att deras "gröna filter" är tillämpbart på alla samhällsfrågor. Detta trots en medveten ansträngning från deras sida mot att breddas.

Jag är själv väldigt imponerad av hur miljöpartiet utnyttjat sin position i vårt parlamentariska system för att få politisk genomslagskraft, men det innebär inte per automatik att alla andra nyetablerade partier bör använda samma metod. Det finns helt enkelt inget som säger att samma lösning fungerar för alla. Piratpartiet har sin vågmästarstrategi och sina fokus. Huruvida det är något som kommer fungera i längden kan varken jag eller Björn uttala oss om med säkerhet. Men med tanke på att Piratpartiet i dagsläget är större än miljöpartiet verkar jag inte vara ensam om att tro att det är en lyckad lösning.

Björn har dock även en annan invändning mot vår vågmästarstrategi:

Och även om den ökände piraten Jack Sparrow sa: "Take what you can - give nothing back", så fungerar inte ett socialt nätverk. Man måste ta ställning för eller emot människor om inte annat. För även Piraterna har ett liv utanför fildelningen. Även Piraterna behöver barnbidrag, vill starta företag eller bygga hus. Och i de frågorna kommer de ha en åsikt. Det kommer krävas den mest härdade niosvansade partipiskan vinande över öronen för att inte medlemmarna ska vilja rösta med högern eller vänstern.

Givetvis kommer partiet tvingas ta ställning. Men vi kommer göra det utifrån vår vågmästarstrategi. Och jag tvivlar på att vi behöver den stenhårda partipiska som Björn beskriver. För vår övertygelse är att genom att följa vågmästarestrategin får vi maximalt genomslag för våra frågor. Den övertygelsen räknar jag med att samtliga våra framtida riksdagsledamöter kommer att dela. Givetvis kommer media och tyckare försöka placera in oss i det ena eller det andra facket. Där har vi en pedagogisk uppgift i att förklara att den uppdelningen inte är relevant för att beskriva oss som politiskt fenomen.

Man kan absolut säga att det handlar om mänskliga friheter och rättigheter, att det handlar om upphovsrätt och fildelning. Men om man vill ha att "informationsfrihetsfilter" som sin ideologi, då måste man applicera den även på alla andra samhällsfrågor för att få en egen politisk identitet.

Annars är man inget parti, bara en lobbyorganisation.

Det finns faktiskt inget som säger att man måste applicera ett och samma filter i alla frågor. Ska jag skriva en filosofisk bok kan det finnas ett behov av stringens i hur jag uppfattar samhället, men politik är betydligt oftare en fråga om förhandlingar och kompromisser. Genom att reducera våra åsikter skapar vi ett större förhandlingsutrymme. Man kan givetvis kritisera detta, men det ändrar inte på faktumet att Piratpartiet är ett parti. För att bli ett parti måste man nämligen inte följa Björns kriterier för vad som är ett parti. Det enda som krävs är att man registrerar sig som ett parti och ställer upp i val. Det har Piratpartiet gjort, och det kommer vi fortsätta göra. Det ska bli intressant att se om Björn fortfarande kommer förneka att vi är ett parti när vi finns representerade i Europaparlamentet.

Ett litet stickspår förresten. Det vore trevligt om Björn ville svara på vilken stringent och heltäckande ideologi som junilistan följer. För om de inte har någon sådan undrar jag om inte deras valresultat i förra Europavalet emotsäger Björns tes om att det krävs en stringent heltäckande ideologi för politiska framgångar.

Det kan vara skönt att vara Pirat. Men särskilt ansvarstagande är det inte så länge man inte kan berätta för mig vad man tycker om svenska utbildningsväsendet, om digitala lärandemiljöer, om skolbudgeten i min kommun eller vilka villkor som ska gälla för företagande och entreprenörsskap i en Piratvärld.

Det är faktiskt inte alltid särskilt skönt att vara pirat. Det är mest ett evigt slit, ifrågasättande och misstro från personer som menar att om man är engagerad i ett nytt politiskt projekt är man en suspekt individ. Men det är värt det. Vi kommer att göra världen till en bättre plats. Vi kommer revitalisera demokratin och reformera det immaterialrättsliga systemet så det ligger i linje med att maximera människors rätt till kultur och kunskap. Vetskapen om att vi kommer göra en skillnad gör det värt allt hårt arbete. Och visst, då är det faktiskt skönt att vara Pirat. Och jag skulle vilja hävda att det även är ansvarstagande.

Ingen människa eller organisation kan lösa alla problem. Även riksdagspartierna väljer ut ett antal frågor som de fokuserar på vid olika tillfällen. Att kräva att alla politiker kan ge svar på alla frågor blir därmed ett orimligt krav som leder till att ingen kan göra något eftersom ingen lever upp till den tröskel som man måste nå för att anses ha ett legitimt mandat att driva politik.

Jag kan berätta för Björn vad jag tycker om det svenska skolväsenet, min moster är gymnasielärare och vi har haft många och långa diskussioner kring hur skolan ser ut. Jag kan även berätta om min syn på digitala lärandemiljöer eftersom jag varit inblandad i den studentpanel som är knuten till Uppsala Learning Lab. När det gäller skollbudget, företagande och entrepenörsskap är det däremot sämre ställt från min sida. Men för de pirater som sitter i riksdagen efter valet 2010 kommer de åsikterna inte vara relevanta. Vi har redan gjort upp om vilka frågor vi ska driva, och lämnar över resten till de andra partierna. På samma sätt tvingas partierna inom respektive allians välja vilka av sina frågor de ska förhandla igenom när de väl sitter i regeringsställning. Skillnaden mellan oss och de andra partierna när det gäller den biten är faktiskt egentligen enbart att vi redovisar våra prioriteringar tydligare än dem redan före valet.

Men jag är övertygad att den dag det sitter pirater i olilka kommunfullmäktige kommer de ha åsikter om många av de frågorna. Möjligen inte samma åsikter dock. Det är fullt rimligt att pirater i olika kommuner med olika förutsättningar kommer till olika lösningar om hur de vill verka för ett bättre informationssamhälle. Givetvis kommer de få redovisa sin syn på den frågan i sina kommunala valkampanjer före valet. Vågmästarstrategin är en strategi för riksdagspolitiken, den är inte helt tillämpbar på EU-nivå, och den är inte tillämpbar på kommunal nivå.

Man kan tycka att man själv vill bli pirat för att man brinner så för dessa få frågor de driver. Och många "kan tänka" sig att rösta på Piratpartiet. Men man kommer inte göra det. För piratpartiets frågor berör 1-5% av människors vardag. Och i valet mellan ett parti du håller med till 90% som har svar på frågor som berör 2% av ditt liv, eller ett parti du håller med till 60% som har svar på frågor som rör 90% av ditt liv, vilket skulle du välja?

Jag håller inte med alls i den bedömningen. Piratpartiets frågor berör personer dagligen i hög utsträckning. Det berör dig när du handlar medicin, när du läser din tidning, när du utbildar dig, när du övervakas av kameror på bussen. När staten gör ett sociogram över dina kontakter etc.

Hur många som sedan faktiskt inser vikten av våra frågor får vi se på valdagen. Själv har jag gott mod om att 2009 och EU-valet kommer bli en framgång för piratrörelsen. Jag kandiderar till Europaparlamentet för Piratpartiet eftersom jag är övertygad om att våra frågor är viktiga nog att ta oss till Bryssel.

Men jag vill räcka ut en hand till Björn och andra som säger sig sympatisera med våra frågor men vill se ett informationsfrihetsfilter på alla frågor. Gå med i partiet, dels för att vi faktiskt är de enda som applicerar filtret ni eftersöker på några frågor alls, och dels för att ni har betydligt större chans att få oss att inse behovet av ett breddat fokus inom partiet än utanför.

Vi vill anpassa politiken till informationssamhällets verklighet. Vill ni också det är det väl bättre om vi gör det tillsammans? Även om vi inte är helt eniga om metoderna.

Nya lokalavdelningar på gång

Jag skrev för ett tag sedan att det behövdes folk som ville engagera sig i Ung Pirat. Igår följde jag upp genom att göra mailutskick till våra medlemmar i fem orter som jag identifierat som mogna att starta upp egna lokalavdelningar inom Ung Pirat. Dessa var Eskilstuna, Gävle, Karlstad, Sundsvall och Örebro. På mindre än ett dygn har jag fått respons från ett stort antal personer som vill vara med och starta upp lokalavdelningar. Det värmer enormt. Nu ska jag bara hinna svara på alla som hört av sig.

Ung Pirat lider lite av växtvärk just nu. Vi har mängder av nya medlemmar som vill vara med och driva förbundet frammåt, men vi saknar resurserna att ta hand om dem. Förhoppningsvis kommer det ändras framöver, men i väntan på de resurserna så ska jag i alla fall se till så att de här fem lokalavdelningarna kan dra igång.

Jag har i stort sett fått tillräckligt med respons för att kunna sätta igång med uppstartsarbetet för alla orterna utom Sundsvall. Och det på mindre än ett dygn från att jag gjorde mitt utskick. Det visar vilket engagemang som finns runtom i förbundet. För någon dag sedan startades även Piratstudenterna i Lund upp. Den andra lokalavdelningen i Lunds kommun. Piratstudenterna kommer organisera studenter vid Lunds universitet som delar piratrörelsens åsikter och är en systerorganisation till Piratstudenterna i Uppsala.

Ung Pirat har verkligen framtiden för sig. Bli medlem du också och gör skillnad!

Nytt år

Så har det blivit 2009, och FRA-lagen har trätt i kraft. De flesta verkar tycka att livet går vidare som vanligt.

Men för mig kommer nog 2009 bli ett allt annat än vanligt år. Jag har lämnat mitt uppdrag som partiorganisatör inom Piratpartiet för att jag insåg att min vision om hur partiet borde drivas inte låg i linje med Ricks när det gäller hur centrala beslut bör förankras. Kanske kommer vi komma fram till en gemensam syn igen så småningom, kanske är det bäst att jag verkar utanför ledningen framöver. Mitt engagemang för partiet som sådant och vad vi står för har inte rubbats av det hela.

Mitt Uppdrag som förbundssekreterare för Ung Pirat kommer löpa ut den sista helgen i mars, och jag ställer inte upp till omval. Främst för att Ung Pirat, som jag mycket ser som min egen lilla skapelse, blivit stort nog att klara sig självt alldeles utmärkt utan mig. Att stanna kvar skulle mest innebära att jag blev en flaskhals som stoppar upp allt det engagemang som finns runtom i förbundet.

I mars kommer jag även bli klar med mina studier. Åtminstone för den här gången. Jag kommer att ta en kandidat i statsvetenskap, och även om jag på lite längre sikt funderar på en masterutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap så känner jag att det är dags att lämna den trygga akademiska miljön som jag levt alldeles för länge inom.

Allt detta blir klart och avslutat precis före jag fyller trettio i början av april. Jag brukar inte fira mina födelsedagar, men då just denna så tydligt kommer bli en brytpunkt i min tillvaro har jag gjort ett undantag och kommer ställa till med stor fest på Värmlands nation i Uppsala.

På Värmlands nation tog de flesta av mina uppdrag slut vid årsskiftet, men jag sitter kvar i nationsrådet, nationens motsvarighet till styrelse, fram tills sommaren. Till sommaren slutar även mitt ordförandeskap i recentiorskonventet, ett underkonvent till kuratorskonventet (ett samarbetsorgan mellan uppsalas studentnationer) som organiserar de personer som ansvarar för mottagningsverksamheten av nya studenter på de olika nationerna. Även mitt uppdrag som vice standardbärare vid uppsala studentkår tar slut till sommaren.

Jag kommer även lämna kårens fullmäktige till sommaren och min plats i universitetets akademiska senat. Förmodligen ställer jag upp även i vårens kårval, men på en så låg placering på Piratstudenternas lista att jag inte kommer bli vald. Taktiken att låta gamla nyckelpersoner agera ankare på nedre delen av ett kårpartis lista är en beprövad metod i alla läger.

När sommaren så kommer är jag nästan helt fri från förtroendeuppdrag åt olika organisationer för första gången på tio år. Skälet är ganska enkelt. Jag satsar helhjärtat på att nå en plats i europaparlamentet i sommarens val. Från och med hösten 2009 kommer den här bloggen skrivas från Bryssel. Allt som krävs är att tillräckligt många sluter upp bakom piratpartiet och min kandidatur. jag står på plats nummer tre på Piratpartiets lista, men jag siktar på att kryssas in, om vi mot förmodan inte skulle få tre mandat i valet.

2009 kommer bli året då det vänder för Piratpartiet. 2009 kommer bli året då vi slår igenom på allvar och visar att det inte går att blunda för att de politiska skiljelinjer som skapats av den kommunikationella revolutionen har klättrat upp på den politiska agendan utan att de trötta riksdagspartierna orkat formulera några visioner kring informationssamhället. Vi har inte nått hela vägen fram själva när det gäller en vision om hur framtiden bör se ut, men vi arbetar på det.

Bli gärna medlem och hjälp oss i vårt arbete!