Uppsala studentkårs fullmäktigeproblem är inte formalian

I senaste numret av Ergo kritiseras Uppsala studentkårs fullmäktige för att vara formaliafetischister som lägger mer vikt på retoriska debatter än att jobba för studenternas bästa. Emil Paulsrud, Piratstudenternas ordförande i Uppsala, kommenterar insiktsfullt. Men Ergo ställer aldrig den intressanta frågan varför det ser ut som det gör. Varför fullmäktige fastnar i utdragna debatter där det verkar viktigare att föra fram sin åsikt än att faktiskt konstruktivt bidra till kårens verksamhet.

Problemet ligger inte i vilka vi väljer in till vårt fullmäktige. Det ligger i den makt- och rollfördelning som existerar inom Uppsala studentkår. Fullmäktige är idag i praktiken inget mer än en glorifierad valförsamling, och den unga entusiastiska student som Ergo menar skulle gå hem från ett fullmäktigemöte undrandes om hon verkligen kan förverkliga sin ambition att förbättra studenternas situation genom ett fullmäktigemöte gör det med all rätta. Förmodligen skulle hon göra mer nytta om hon engagerade sig i sitt lokala studieråd.

Men varför har då fullmäktige förvandlats till en tandlös ankdam för människor som gillar att höra sin egen röst mala i all evighet? Svaret är enkelt, det är ett inbyggt systemfel.

Den enskilt viktigaste frågan för fullmäktige idag är att få fram en regringsduglig och stabil styrelse för kåren. Det gör att de partier som bildat styrelse genom en majoritet i fullmäktige har allt att gynnas av att de förslag styrelsen sedan lägger fram till fullmäktige går igenom utan förändringar. Och eftersom styrelsen idag knappt fyller någon funktion alls i den verkställande biten av kårens verksamhet skjuter styrelsen istället in sig på att sitta och diskutera alla frågor som skulle kunna ha landat på fullmäktiges bord. Därför är nästan alla beslut som kommer till fullmäktige redan färdigförhandlade inom styrelsen före fullmäktigemötet. 

Det gör att fullmäktigemötet blir symboliskt, förutsägbart och tråkigt. Ett forum för oppositionen att under organiserade former få föra fram sitt missnöje med den linje styrelsen målat upp. Inget mer.

Vill man ha ett bättre fungerande fullmäktige så är det inte människorna i fullmäktige som man ska sikta in sig på att kritisera, det är formerna för kårens maktdelning som behöver förändras. Den styrelse som vi har idag är egentligen helt överflödig, och det beslutande mandatet som finns där borde istället föras över till de centrala arvoderade som idag förminskats till att vara underbetalda tjänstemän, men som egentligen är de som de facto verkställer den verksamhetsplan som fullmäktige klubbar. Den styrelse som på pappret ska utföra verksamhetsplanen är idag istället ett mellanled i beslutsprocessen, en onödig beredningsgrupp som gör fullmäktiges arbete åt dem. Och som skapar otydlighet, dubbelstyre och onödig byråkrati.

Vill Ergo granska kårens beslutsformer är det kanske där de ska rikta sina granskande ögon. Istället för mot ett tandlöst fullmäktige utan reell makt.

Den Akademiska Senaten

Jag sitter ute på Fagerudd konferensanläggning för att delta i den akademiska senatens internat vars andra dag precis har börjat. Den akademiska senaten är en intressant konstruktion som fortfarande letar efter exakt vilken roll den ska spela för universitetet. Senaten består av 48 lärare utsedda av vetenskapsområdenas elektorsförsamlingar och 20 studenter. Jag sitter här som studentrepresentant, utsedd av Uppsala Studentkår att tillsammans med de andra studentrepresentanterna företräda studenterna på senatens möten. Exakt vad studenterna anser om den akademiska senaten och dess roll är dock ytterst oklart. Förmodligen vet de flesta inte ens om att senaten finns. En fråga vi diskuterat under gårdagen är nämligen hur vi ska lyckas synliggöra senaten framöver.

Enligt instruktionen för senaten så ska senaten syssla med följande saker:

Den akademiska senaten har till uppgift att föra en diskussion om och framföra synpunkter på

• Mål- och strategiarbete för universitetets verksamheter: utbildning och
  forskning samt samverkan med det omgivande samhället


• Regeringens propositioner rörande högskolan


• Universitetets organisation

De två stora ämnena under gårdagen var annars den föreslagna autonomiutredningen och en gruppdiskussion kring formerna för senaten och vilka ärenden vi senatorer vill se senaten behandla. Autonomiutredningen är en väldigt intressant utredning som i mycket förändrar grundförutsättningarna för högre utbildning i Sverige. Jag är faktiskt själv väldigt splittrad i frågan. Den ger en del praktiska fördelar, som att universitet och högskolor får en möjlighet att äga såväl undervisningslokaler som studentbostäder, men samtidigt blir det väldigt mycket ansvar på den enskilda högskolan, och risken för en uppdelning i akademiska a- och b-lag känns uppenbar.

Nu under internatets andra dag har vi besök av rektor magnificus Anders Hallberg och först på dagordningen är en sammanfattande diskussion kring autonomiutredningen där rektor ska kunna tillgängliiggöra sig senatens åsikter. Därefter kommer rektor lyfta ett par egna punkter till diskussion och sedan avrundas dagen med en paneldiskussion om universitetets samverkansuppgift.

Därefter är det lunch och sedan hemfärd.

Nytt år

Så har det blivit 2009, och FRA-lagen har trätt i kraft. De flesta verkar tycka att livet går vidare som vanligt.

Men för mig kommer nog 2009 bli ett allt annat än vanligt år. Jag har lämnat mitt uppdrag som partiorganisatör inom Piratpartiet för att jag insåg att min vision om hur partiet borde drivas inte låg i linje med Ricks när det gäller hur centrala beslut bör förankras. Kanske kommer vi komma fram till en gemensam syn igen så småningom, kanske är det bäst att jag verkar utanför ledningen framöver. Mitt engagemang för partiet som sådant och vad vi står för har inte rubbats av det hela.

Mitt Uppdrag som förbundssekreterare för Ung Pirat kommer löpa ut den sista helgen i mars, och jag ställer inte upp till omval. Främst för att Ung Pirat, som jag mycket ser som min egen lilla skapelse, blivit stort nog att klara sig självt alldeles utmärkt utan mig. Att stanna kvar skulle mest innebära att jag blev en flaskhals som stoppar upp allt det engagemang som finns runtom i förbundet.

I mars kommer jag även bli klar med mina studier. Åtminstone för den här gången. Jag kommer att ta en kandidat i statsvetenskap, och även om jag på lite längre sikt funderar på en masterutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap så känner jag att det är dags att lämna den trygga akademiska miljön som jag levt alldeles för länge inom.

Allt detta blir klart och avslutat precis före jag fyller trettio i början av april. Jag brukar inte fira mina födelsedagar, men då just denna så tydligt kommer bli en brytpunkt i min tillvaro har jag gjort ett undantag och kommer ställa till med stor fest på Värmlands nation i Uppsala.

På Värmlands nation tog de flesta av mina uppdrag slut vid årsskiftet, men jag sitter kvar i nationsrådet, nationens motsvarighet till styrelse, fram tills sommaren. Till sommaren slutar även mitt ordförandeskap i recentiorskonventet, ett underkonvent till kuratorskonventet (ett samarbetsorgan mellan uppsalas studentnationer) som organiserar de personer som ansvarar för mottagningsverksamheten av nya studenter på de olika nationerna. Även mitt uppdrag som vice standardbärare vid uppsala studentkår tar slut till sommaren.

Jag kommer även lämna kårens fullmäktige till sommaren och min plats i universitetets akademiska senat. Förmodligen ställer jag upp även i vårens kårval, men på en så låg placering på Piratstudenternas lista att jag inte kommer bli vald. Taktiken att låta gamla nyckelpersoner agera ankare på nedre delen av ett kårpartis lista är en beprövad metod i alla läger.

När sommaren så kommer är jag nästan helt fri från förtroendeuppdrag åt olika organisationer för första gången på tio år. Skälet är ganska enkelt. Jag satsar helhjärtat på att nå en plats i europaparlamentet i sommarens val. Från och med hösten 2009 kommer den här bloggen skrivas från Bryssel. Allt som krävs är att tillräckligt många sluter upp bakom piratpartiet och min kandidatur. jag står på plats nummer tre på Piratpartiets lista, men jag siktar på att kryssas in, om vi mot förmodan inte skulle få tre mandat i valet.

2009 kommer bli året då det vänder för Piratpartiet. 2009 kommer bli året då vi slår igenom på allvar och visar att det inte går att blunda för att de politiska skiljelinjer som skapats av den kommunikationella revolutionen har klättrat upp på den politiska agendan utan att de trötta riksdagspartierna orkat formulera några visioner kring informationssamhället. Vi har inte nått hela vägen fram själva när det gäller en vision om hur framtiden bör se ut, men vi arbetar på det.

Bli gärna medlem och hjälp oss i vårt arbete!

Nobel

Jag skriver ganska lite om vad jag gör utanför mitt politiska engagemang här på bloggen. Faktiskt till och med mindre än vad min tanke var när jag började blogga. Men nu tänker jag bryta mönstret. Jag tänker nämligen skriva om vad jag ska göra på kvällen den tionde december. Jag ska gå på Nobelmiddag.

När mitt uppdrag som vice kårordförande vid Uppsala studentkår förra året var över så passade jag på att knipa posten som vice standardbärare vid kåren under det innevarande verksamhetsåret. Av urgammal hävd så närvarar Uppsala studentkårs standar under nobelmiddagen och är en del av den fanborg som står uppställd under pristagarnas tacktal så när vår standarbärare meddelade att han inte hade tid att bära standaret under nobelmiddagen var jag inte sen att erbjuda mig att bära det.

Igår var jag på det första introduktionsmötet för oss standar- och fanbärare. Den sjätte december är det genrep och sedan den tionde så är det skarpt läge. Det ska verkligen bli spännande. Jag är ju stor fantast av flotta middagar, och mycket mer flott än såhär kan det ju knappast bli.

Fullmäktigemöte vid Uppsala studentkår

Jag har ägnat min kväll åt att sitta på ett fulmäktigemöte vid Uppsala studentkår där jag och fyra andra representanter från Piratstudenterna sitter i opposition.

Kvällens viktigaste fråga var helt klart hanteringen av stycket om tillgänglighet till kurslitteratur, forskning och uppsatser i Uppsala studentkårs informationspolitiska åsiktsprogram. Efter en del ändringar från det ursprungliga förslaget som jag var med att arbeta fram i våras blev den antagna lydelsen följande:

Tillgänglighet till kurslitteratur, forskning och uppsatser
Informationstekniken möjliggör digital spridning av såväl forskningsresultat som studenters arbeten. Att på detta sätt tillgängliggöra kunskap ligger i linje med universitetets uppgift att sprida kunskap.

Begreppet open access betecknar ett publiceringssätt av forskningsresultat där forskaren gör publikationer fritt tillgängliga på internet i kvalitetssäkrade open access-tidskrifter. Genom detta kan resurssvaga institutioner överallt i världen ta del av forskningsmaterialet vilket stimulerar forskning generellt. Som ett stort forskningsuniversitet är det viktigt att Uppsala universitet bidrar till den här typen av kunskapsspridning.

En stor del av svensk forskning finansieras av statliga medel. Den kunskap som bekostas av allmänheten skall också göras tillgänglig för allmänheten att bruka och vidareutveckla.

Studenters behov av att kunna tillgodogöra sig kurslitteratur och artiklar måste stå över ekonomiska intressen hos bokförlag. Då det är orimligt att kräva att biblioteken ska ha tillräckligt med kurslitteratur för att tillgodose samtliga studenter måste studenter ha rätten att för eget bruk fritt kopiera det studiematerial som behövs för utbildningen.

Uppsala studentkår anser
att universitets forskning bör kunna tillgängliggöras i open access-tidskrifter
att studenter ska kunna publicera sina uppsatser och arbeten digitalt i en universitetscentral databas
att forskning framtagen av offentliga medel ska vara fritt tillgänglig
att upphovsrätten ska anpassas så att privat kopiering av kurslitteratur i studiesyfte tillåts

Vi pirater hade velat ha lite spetsigare formulering av den sista att-satsen genom att ha en skrivelse där kåren kräver istället för enbart anser. Vi hade även ett förslag på ett stycke mot patentsystemet som dessvärre ströks. Men utöver det så är jag nog väldigt nöjd med att den här delen av åsiktsprogrammet äntligen klubbades.

Vill även gratulera Emil Paulsrud från Piratstudenterna som valdes in som sekreterare i fullmäktige där han tidigare suttit som vice sekreterare.

Debattartikel i Ergo nr 2, Släpp kårens publikationer fria

Jag har återigen, tillsammans med ett par andra Piratstudenter, skrivit en debattartikel i Uppsala studentkårs tidning Ergo. Den här gången rör artikeln fria licenser och jag tänkte återge den nedan. Kan även berätta att jag tänker licensiera den här bloggen under Creative Commons Erkännande 3.0 så fort den finns färdig och jag har lite tid över.



Släpp kårens publikationer fria

Uppsala studentkår publicerar en hel del texter om studentrelaterade ämnen samt ger ut kårtidningen Ergo. Detta är givetvis bra, att mer information om studenternas situation skapas ökar chansen att beslutsfattare ska ta till sig kunskapen och på allvar börja förbättra de trygghetssystem som allt som ofta missar studenter som grupp.
Då faller det sig naturligt att vilja sprida det material som publiceras i så hög utsträckning som möjligt och det görs lämpligen genom att uppmuntra andra personer och organisationer att återanvända de texter som kåren producerar. Tyvärr sätter dagens restriktiva upphovsrättslagstiftning allvarliga hinder i vägen för att andra personer och organisationer ska kunna nyttja och återanvända de texter och annat material som kåren producerar. Till viss del kan kåren dock gå runt de hindren genom att licensiera sitt material under en Creative Commons-licens.
Att erbjuda sitt verk under en Creative Commons-licens innebär inte att man avsäger sig sin upphovsrätt. Det innebär i stället att man erbjuder några av sina rättigheter till vem som helst, men bara på vissa villkor. Exakt vilka villkor kan variera beroende på vilken licens man väljer att använda.
Vi i Piratstudenterna ser fram emot när en ny och användaranpassad upphovsrätt tillåter alla att i icke kommersiella syften återanvända texter, men fram till dess anser vi att Uppsala studentkår bör föregå med gott exempel och licensiera sitt textmaterial och tidningen Ergo under en öppen licens.

Emil Paulsrud
Mattias Bjärnemalm
Robin Kastberg
Piratstudenterna

Debattartikel i Ergo

Jag skrev, tillsammans med Piratstudenternas ordförande Mårten Fjällström, en debattartikel till Uppsala Studentkårs tidning Ergo angående den koppling som finns mellan SFS och Föreningen Svenska Läromedel som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Tänkte att jag även skulle publicera debattartikeln här:

Dags för kåren att lämna SFS

Varje år betalar Uppsala studentkår runt en miljon kronor i medlemsavgift till Sveriges förenade studentkårer, SFS. Trettio kronor per student och år går oavkortat till SFS. Argumenten från förespråkarna för ett medlemskap är att det behövs en stark och enad studentrörelse för att på bästa sätt företräda studenternas intressen. Och det låter väl vettigt när man hör det. Men vad tjänar vi studenter i Uppsala på att skeppa pengar till en organisation som säger sig företräda studenterna men i verkligheten snarare verkar företräda vissa ekonomiska särintressen?
I DN den 18 augusti lånar Moa Neuman, ordförande för SFS, ut sitt namn, och därmed studentrörelsens legitimitet, till en artikel som verkar vara ett rent beställningsverk från upphovsrättsindustrin. Det kan knappast sägas ligga i studenternas intressen att utan reflektion ställa sig på samma sida som Föreningen svenska läromedel, en organisation som medelst brottsprovokationer fått kopieringsfirmor i närheten av högskolor att stänga igen, och som driver en aggressiv kampanj för striktare upphovsrättslagstiftning.

Men det är inte särskilt förvånande. Föreningen Svenska Läromedel har ett starkt inflytande över SFS. Till exempel så sponsrades SFS senaste kongress av Föreningen svenska läromedel och en person som tidigare var vice ordförande på SFS är numera anställd av föreningen Svenska läromedel. Men det som kanske tydligast visar på kopplingen är att när SFS i julas skulle dela ut en julklapp till aktiva på kårer runt om i landet så var det skriften “Varför dog Bellman?” som delades ut. Den boken är en propagandaskrift för en hårdare upphovsrätt skriven av Göran Hägg, på beställning och bekostnad av Föreningen svenska läromedel.
Att Föreningen svenska läromedel använder sig av alla metoder de kan för att lobba för ett politiskt budskap som saknar legitimitet bland merparten av de unga i samhället idag är inget att förvånas över. Men att SFS okritiskt låter sig köpas att gå upphovsrättslobbyns ärenden visar på en organisation som inte förmår att leva upp till sitt syfte. Nämligen att värna om studenternas intressen. Och att slänga bort en miljon om året på att SFS ska arbeta för helt andra intressen än de säger sig företräda kan aldrig vara ett bra hushållande med Uppsalastudenternas pengar.
Vi undrar om det inte är dags för Uppsala studentkår att lämna SFS och använda pengarna till att tillvarata våra egna medlemmars intressen istället för att låta SFS använda dem för att tillvarata Föreningen svenska läromedels intressen.

Mårten Fjällström
Ordförande, Piratstudenterna

Mattias Bjärnemalm
Förbundssekreterare, Ung Pirat

Kurslitteraturen upphovsrättsstridens nästa slagfält?

I maj för ett drygt år sedan valdes jag till vice ordförande för Uppsala studentkår på ett mandat från kårpartiet Piratstudenterna. När jag tillträdde fick jag frågan vad piratrörelsen hade att göra i kårpolitiken, och om sanningen ska fram så hade jag inte en alltför klar bild av exakt hur vår politik skulle fungera i studentrörelsen.

Men efter en termin, när det närmade sig jul, fick jag det slutliga beviset för att vår strategi hade varit riktig. Sveriges förenade studentkårer (SFS), en samarbetsorganisation för merparten av sveriges studentkårer, skickade en julklapp till samtliga ordföranden i organisationens medlemskårer. Men det var ingen kaffemugg med ett käckt budskap som vi fick i present. Det var boken Varför dog Bellman? av Göran Hägg. Och skälet att de gav bort just den boken var att organisationen som låg bakom framtagandet av boken, Föreningen Svenska Läromedel (FSL), varit givmilda nog att förse SFS med tillräckligt många exemplar av boken för att de skulle kunna sprida den vidare. För de som undrar är boken en propagandaskrift för vikten av en striktare upphovsrätt. I samma givmilda anda sponsrade FSL även SFS fullmäktigemöte som i år hölls i Göteborg. I den väska som delades ut till alla delegater från SFS medlemsorganisationer låg givetvis ett exemplar av boken Varför dog Bellman?

Men varför vill då FSL att en samling spridda kårpampar runtom i landet ska övertygas om vikten av en striktare upphovsrätt? Här måste jag tillåta mig att spekulera.

Det första och kanske det mest rättframma skälet är att dagens kårpolitiker är morgondagens politiker. Framför allt inom socialdemokraterna och folkpartiet verkar kårengagemang vara en smidig gräddfil in i rikspolitiken, men även de övriga partierna har sin beskärda del av före detta kårpolitiker. Att då färga dessa blivande politikers åsikter i god tid innan de slagit igenom inom sina respektive partier måste ses som en klok framtidsinvestering.

En annan anledning är att studentrörelsen förmodligen uppfattas som en betydligt mer opartisk aktör i upphovsrättsdebatten än vad FSL är. Ett uttalande om vikten av en mer restriktiv upphovsrätt som kommer från studentföreträdare kommer helt enkelt uppfattas som fri från egenintressen av både beslutsfattare och folk i allmänhet. Samma sak är knappast fallet när förlagen beklagar sig över sina förlorade presumptiva intäkter vars ickeexistens ska ha orsakats av piratkopieringen.

Den viktigaste aktören inom studentrörelsen på nationell nivå är utan tvekan SFS och så sent som för ett par dagar sedan återfanns ett uttalande från den nuvarande ordföranden Moa Neuman i en artikel i Dagens Nyheter. Artikeln måste nog ses som ett rent beställningsjobb från förlagsvärlden vilket Moa givetvis måste varit väl medveten om när hon gjorde sitt uttalande.

Till historien hör att SFS vice ordförande mellan 2004-2006, Lotta Ljungquist, uttalade sig skeptiskt i Svenska Dagbladet till den förändring av upphovsrätten som genomfördes 2005. Idag däremot jobbar samma Lotta Ljungquist på FSL. Hennes arbetsuppgifter är att vara är projektledare för föreningens upphovsrättsarbete, pressansvarig samt samordna föreningens externa kontakter och opinionsbildningsarbete. Ett arbete hon uppenbarligen redan påbörjare i praktiken då hon fortfarande jobbade på SFS. Sedan dess har FSL regelbundet mixat budskapet att studiemedlet måste höjas med att upphovsrätten måste värnas.

Ett ytterliggare belägg för att bokförlagen vill värva studentrörelsen i sin kamp för en mer restriktiv upphovsrättslagstiftning fick jag när de kontakter jag fortfarande har på Uppsala studentkår skickade nedanstående mail vidare till mig:

Hej,

Skickar enligt överenskommelse ett diskussionsunderlag för debattartikeln som Förläggareföreningen står bakom. Tanken är att den ska vara undertecknad av rektorer, professurer, studentorganisationer samt Förläggareföreningen själva. Har ni någon kommentar/något att lägga till? Är detta något som er organisation kan tänka er att stå bakom?

Personen som skickade mailet jobbar på PR-företaget Springtime. Uppenbarligen har de anlitats av Svenska Förläggareföreningen (SvF) för att bistå dem i lobbyarbetet för en mer restriktiv upphovsrätt. Kopplingen mellan FSL och SvF är ganska tydlig. De har bägge kontor på samma adress och bägge organisationerna har juristen Caroline Lagercrantz Nordstrand bland sina anställda. Så vi kan nog räkna med att idén om att utnyttja studentrörelsen i lobbyarbetet diskuterats och samordnats mellan organisationerna.

Den debattartikel som refereras till i mailet innehåller den vanliga gamla skåpmaten om branschens nära förestående undergång blandat med varnande ord om hur hela utbildningssverige kommer utarmas när de stackars kurslitteraturförfattarna inte längre har råd att skriva kurslitteratur. Är någon intresserad av att läsa den så kan ni hojta till så skickar jag över den.

Det är värt att notera att i princip samtliga argument som förs fram av förläggarbranschen mot en generös upphovsrättslagstiftning när det gäller icke komersiella syften även kan användas för att argumentera mot att universitetsbiblioteken ska ha kurslitteraturen bland sina böcker. Även utlåningar från universitetsbiblioteken innebär ju en potentiell utebliven försäljning och därmed en förlust av en potentiell intäkt för författaren.

Förhoppningsvis kommer studentrörelsen inse detta och upptäcka att kampen för en generösare upphovsrätt kring icke komersiell spridning av kurslitteratur egentligen enbart är en modernare variant av kampen för bra tillgång till kurslitteratur vid universitetsbiblioteken. En kamp som de flesta studentkårer bedrivit länge.

Anna Troberg och Rasmus Fleischer har bägge skrivit läsvärda inlägg om artikeln i DN.