Europaparlamentsvalet 2009

Jag läser en kurs vid Uppsala universitet den här terminen som heter Gör din röst hörd - medborgerligt deltagande i det offentliga samtalet. Jag läste kursen redan förra hösten, men fick inte tid att slutföra den. Så nu läser jag den en andra gång. Som en del av den kursen ska jag redovisa ett projekt där jag gjort ett inlägg i det offentliga samtalet. 

Utan särskilt mycket tvekan valde jag att använda min kandidering till EU-parlamentet som mitt projekt att redovisa. Ett större deltagande i det offentliga samtalet kommer jag nog inte kunna uppnå inom överskådlig framtid och väldigt mycket kring hur jag tänkte under min kampanj var influerat av det som jag lärt mig från kursen. Så det här inlägget får helt enkelt fungera som min redovisning. 

---

Starten

Att kandidera till EU-parlamentet var inte något som slog mig över en natt. Redan 2006, efter att Piratpartiet deltagit i sitt första val och slagit fast att EU-valet skulle vara vår nästa utmaning, började jag fundera på om det inte var en arena som jag var intresserad av att verka inom. Så när året blev 2008 och det var dags för partiet att sitta och diskutera vår valstrategi såg jag till att var aktiv i de diskussioner som fördes på vårt forum samt att jag började skriva om EU-valet på min blogg. Jag var även ganska tidig med att uttrycka mitt intresse för att kandidera och anmälde mig till en EU-utbildning anordnad av LSU som inkluderade en resa ner till parlamentet i Bryssel.

Sedan i november så skrev jag i två blogginlägg om min kandidatur i EU-valet. Uppenbarligen måste jag ha gjort ett ganska bra intryck, för när partiets speciella valberedning för EU-listan lade fram sitt förslag fanns jag på tredje plats. En placering som sedan befästes genom en beslutande medlemsomröstning. Jag såg även till så det skapades en facebookgrupp där folk kunde visa sitt stöd för min kandidatur.

Kampanjen

Efter att ha säkrat en placering på partiets lista började så själva valkampanjandet utanför partiet. I ett fokusparti som piratpartiet är utrymmet för personkampanjer ganska smalt eftersom vi inte har utrymme för att lyfta fram särskilt mycket profilfrågor. Istället fick jag lyfta fram min relevanta utbildning, min organisationserfarenhet och personliga egenskaper som de skäl att folk skulle kryssa just mig i själva valet. Jag fortsatte även att blogga regelbundet om partiets och mitt eget valkampanjande. Bland annat eftersökte jag en kampanjgrupp att hjälpa mig under min kapanj, men resultatet var klent. Istället fick jag förlita mig på enskilda aktiva som ställde upp från gång till gång. 

Under våren, när kampanjen blev mer intensiv såg jag även till att bli inbjuden till en rad valdebatter, hänga i vår valstuga i Uppsala, synas i TV4 Uppland och på webben, och jag ordnade så att jag fick en resebudget från partiet som möjliggjorde ett antal kampanjresor runt om i landet, från Luleå i norr till Malmö i söder. Givetvis fortsatte även bloggandet oförtrutet ända fram till  valdagen.

Resultatet

Piratpartiet landade på 7,1% i valet vilket gav oss en parlamentariker (och en andra parlamentariker om Lissabonfördraget går igenom) i parlamentet och väldigt mycket uppmärksamhet i  media. Själv fick jag 8132 personkryss, vilket inte räckte för att behålla den tredjeplats som jag stod på, utan jag fick se min placering halka ner ett steg till förmån för vår partiledare. Men trots det känner jag mig enormt nöjd med mitt kampanjande, och den känsla som jag upplevde när jag såg resultatet på valdagen går inte att beskriva. Rent konkret är jag numera vald till ersättare i europarlamentet då vart parti som får minst ett mandat även får minst tre ersättarplatser. Så utöver ett fantastiskt minne för livet har jag även ett officiellt papper från valmyndigheten att skylta med. 

Och om/när jag ställer upp i val igen 2014 kommer mina erfarenheter från 2009 vara en enorm tillgång.

Är detta skälet till att Piratpartiets styrelse inte upplevs lyssna?

Under Parley i helgen fanns en hel del kritik mot styrelsen och dess ioförmåga att lyssna på medlemmarna. Även om man inte skulle dela den bild av en styrelse som inte lyssnar som målades upp är det iögonfallande i sig självt att så många aktiva medlemmar kände att deras åsikter inte nådde fram. 

Efter Parley har Jacob Dexe, en av de personer jag själv hyser väldigt stor respekt för inom partiet, skrivit ett väldigt bra och framtidsinriktat öppet brev till styrelsen. Det är läsvärt. Men kommentarerna är kanske ännu mer läsvärda, där svarar nämligen en hel del personer i styrelsen på kritiken. Och svaren är överlag väldigt bra. Stefan Flod, Ung Pirats förbundsordförande som också sitter i partistyrelsen ger även ett svar på sin blogg. 

Det hela fick mig att fundera på det här med om styrelsen lyssnar eller inte. Själv kan jag knappast se mig som drabbad av att inte bli lyssnad på. Jag har befunnit mig i partiets centrala kärna sedan 2006, och även om styrelsen inte alltid håller med mig i det jag tycker så vet jag att jag kan få styrelsen att lyssna om jag vill. Men hur pass bra är de på att lyssna på nyare medlemmar?

Jag funderade en stund på vad jag egentligen tyckte och kom fram till att min upplevelse är att två styrelsemedlemmar ger ett betydligt mer lyssnande intryck än resten av styrelsen. Dessa två är Klara Tovhult och Mikael Nilsson. Men varför är det så? Vad skiljer dessa från övriga styrelsen?

Jag tror det handlar om vilka övriga uppdrag som styrelsemedlemmarna har i partiet. Nedan kommer en sammanställning över vilka uppdrag som våra styrelsemedlemmar har utöver just sin styrelsefunktion så att ni kan se vad jag menar:

• Rick Falkvinge: Rick är, utöver ordförande för partiets styrelse även partiledare med direkt ansvar för partiets operativa verksamhet. Hans uttalanden kring styrelsearbete inför förra årsmötet om att det var viktigare att vinna valet än att styrelsen följde patiets stadgar och levererade verksamhetsberättelse i tid visar tydligt att han prioriterar det uppdraget före sitt uppdrag som styrelseledamot. Rick sitter som partiledare i partiledningen.
• Christian Engström: Christian är partiets vice ordförande, något som i praktiken kommit att innebära vice partiledare genom att rollen ingår i partiledningen. Utöver det var han vårt förstanamn på vår EU-valslista och är numera parlamentariker i EU-parlamentet.
• Anna Troberg: Anna är vår andre vice ordförande, vilket även här innebär att man ingår i partiledningen. Utöver detta är hon vice distriktsledare för partiets Stockholmsdistrikt.
• Mårten Fjällström: Mårten har av styrelsen utsetts till partisekreterare, med ansvar för en hel del praktiska frågor som till exempel att hålla koll på alla arbetsgrupper partiet har. Partisekreteraren ingår i partiledningen. 
• Anna Svensson: Anna  är, utöver att vara styrelsens kassör, även distriktsledare för östra distriktet och ingår som sådan i partiledningen.
• Stefan Flod: Stefan är förbundsordförande för partiets ungdomsförbund Ung Pirat, och ingår som sådan i partiledningen.
• Rickard Olsson: Rickard är ansvarig för Webbstrategi- och utvecklingsgruppen. Det har beskrivits som partiets IT-chef. Det betyder att han har det yttersta ansvaret för massa IT-saker som jag inte förstår. Men jag gissar att det tar en hel del tid.
• Mikael Nilsson: Mikael Nilsson är ansvarig för partiets nyhetsgrupp. Det innebär nyhetsflödet på partiets hemsida. Även om det är en viktig kommunikationsväg för partiet är det ett relativt begränsat område.
• Klara Tvohult: Klara var ansvarig för partiets mediagrupp men har tagit en paus från det uppdraget på grund av överbelastning och har numera inga andra uppdrag i partiet än styrelseledamot.
• Sofia Dahlgren: Sofia sitter i Ung Pirats förbundsstyrelse och är även ansvarig för förbundets marknadsföring. 
• Björn Odlund: Björn är distriktsledare för västra distriktet och ingår i partiledningen.

Sammanlagt så är det alltså så att sju av elva personer i styrelsen även extraknäcker Partiledningen. En grupp där jag själv tidigare ingått, och som min erfarenhet säger mig tar extremt mycket tid i anspråk. Särskilt under valår. Tid som inte kan användas till att lyssna och, kanske ännu viktigare för förtroendet, kommunicera med de som för fram kritik. För det kvittar faktiskt hur mycket man lyssnar om man inte kan förmedla att man faktiskt lyssnar till dem som vill bli hörda.

Klara och Mikael, som jag upplever som de två som tar mest tid på sig att lyssna till medlemmarna, har möjligheten att lyssna och faktiskt föra en dialog med medlemmar just för att de inte är nedtyngda av så pass mycket andra arbetsuppgifter inom partiet. Det är en lärdom jag kommer att ta med mig i mitt valberedningsarbete om jag skulle bli vald att ingå i partiets valberedning på det extra medlemsmöte som hålls i veckan.

Piksel i Norge

Om ett par timmar ska jag upp och ta flyget till Bergen (med mellanlandning i Oslo) för att som representant för svenska Piratpartiet delta i en Piksel Plenum, en debatt om Upphovsrätten och digital kultur anordnad av den elektroniska konstfestivalen Piksel i samarbete med visningsrummet Landmark i Bergens konsthall.

Såhär beskrivs debatten på konsthallens hemsida:

Piksel Plenum er en seminarserie som fokuserer på politiske, sosiale og kunstneriske aspekter ved elektronisk kunstproduksjon og åpen program- og maskinvare.
I vårt første Piksel Plenum seminar har vi invitert debattdeltagere til å belyse problematikken rundt piratkopiering i forhold til kunstnerisk produksjon og distribusjon, samt undersøke mulige retninger for bæredyktig deling ved hjelp av dagens digitale teknologi. I Norge preges debatten av en ensidig fremstilling av fildelere som snuskete pirater uten respekt for kunstneres virke og produksjon, og tilsvarende ensidig fremstilles tradisjonelle rettighetsforvaltere av åndsverk som lite innovative aktører som klamrer seg til en udatert forretningsmodell.

Fri (lovlig, som ulovlig) distribusjon av media har eksplodert med internetts inntog, og forretningsmodeller basert på kontrollert distribusjon utfordres. Samtidig har kunsten siden tidenes morgen blitt drevet frem gjennom tolkninger, mash-ups og gjenbruk av tidligere produsert materiale, en aktivitet som er intensivert og tydeliggjort gjennom våre nye nettverkskanaler og den digitale teknologi. Diskusjonen omkring opphavsrett og nye produksjons- og distribusjonsformer er naturlig nok svært levende i elektroniske kunstmiljøer, ettersom den nye teknologien skaper helt andre vilkår for kunstnere.

En levende og åpen diskusjon rundt bæredyktig deling er derfor på sin plass. Mattias Bjärnemalm fra Piratpartiet i Sverige, Svenn-Arne Dragly fra FriBit i Norge, samt 2 ytterlige deltagere, deler av sine erfaringer i en salongpreget debatt i lune Landmarksomgivelser.

I forkant av debatten viser vi den Oslo-produserte filmen Urospredere av Simon Eriksen Valvik og Asbjørn Engedal – som de selv beskriver som " Norges første dokumentarfilm om ulovlig fildeling i landet".

Jag är övertygad om att det kommer bli en spännande diskussion som kan fokusera mer på framtida lösningar än att fastna i gamla hjulspår. Och det ska bli väldigt trevligt att besöka Norge för första gången. 

Dags för Parley

Efter att ha fått lite alarmerande signaler om att det storslagna eventet Parley som östgötapiraterna ska anordna helgen 17-18 oktober hotas av att behöva ställas in på grund av för få anmälda tog jag mig i kragen och avbokade den fantastiska festen jag bokat in mig på dagen innan (vad sägs om en fest för 300 roliga människor, trerätters middag med dryck för ynka 150 kr?) och bokade istället in mig för att ta mig ned till östgötaslätten för att delta i diskussionen kring Piratpartiets framtid. Jag passade även på att knuffa lite på Piratpartiets eminente partisekreterare Mårten Fjällström för att få med honom på resan söderut, bjöd in en hel del pirater runtom i landet till Parleys facebookevent, och har även dragit lite i trådarna för att få se om jag inte kan få Ung Pirat-avdelningen Piratnätets styrelse att sammanstråla i Linköping under Parleyhelgen.

För den diskussion som kommer föras där kommer förhoppnings vara precis den vitamininjektion som Piratpartiets interna ideologidebatt behöver. Och ett sätt för oss aktiva att återta initiativet kring problemformuleringen kring partiets politik, både på den kommunala nivån och på den nationella/internationella nivån.

Själv ser jag verkligen fram emot Parley och det ska bli extra spännande att få träffa personer från det nybildade framtidsklustret där. Anmäl dig du också. Gärna nu direkt så att de inte behöver ställa in det hela (för då har jag sumpat en superfest för ingenting..).

Jag hoppas att vi ses på Parley!

En ny dag gryr för informationspolitiken

Efter att Simon Rosenqvist bloggat om hur han anser att en framåtriktad utveckling av Piratpartiets politik bör föras har det bildats ett informellt kluster kring framtagandet av ett nytt Principprogram för Piratpartiet. Ett principprogram som inte tar avstamp i de förlegade texter som hängt med partiet sedan 2006 utan iställer bottnar i en stringent informationspolitisk analys av det framväxande kunskapssamhället. Vad jag förstår ämnar gruppen presentera sina visioner inför partiets årsmöte våren som kommer. 

Själv är jag väldigt spänd på vad framtidsklustret ska komma fram till, och jag har även själv lovat att finnas med som bollplank i ett hörn om de skulle behöva det.

Jag tror att detta är precis den utveckling som Piratpartiet behöver för att vitalisera sin roll i den politiska debatten.

Ibland vill man så väl men det blir så fel

De som läser min blogg regelbundet kan kanske få för sig att jag hyser någon form av antipati med Piratpartiets styrelse. Det kunde inte vara mer fel, vår partistyrelse är ideella personer som gör ett hästjobb med att driva partiet framåt. Att det inte framgår tydligare här är nog främst för att det inte blir några spännande inlägg om allt som går bra. Det känns helt enkelt mer relevant att skriva om det som blir fel.

Så nu, när jag står i färd med att klanka ner på ett beslut som styrelsen fattade på senaste styrelsemötet, tänkte jag börja med att understryka att jag tycker de flesta beslut de tar är hyffsat ok, och att utifrån de förutsättningar de har gör de faktiskt ett ganska bra arbete.

Med det sagt....

Vad sjutton tänkte styrelsen på när den beslutade att kvotera riksdagslistorna enligt kvoten 30/70? Var det en idé om att göra alla inblandade missnöjda? En oro för att det inte skulle gå att hitta tillräckligt många intresserade tjejer? Eller var det en form av kollektiv hjärnsmälta som fick dem att fatta ett så idiotiskt beslut?

Med en lista som kvoterar 30/70 kommer alla inom partiet som anser att kvotering är en dålig lösning bli missnöjda samtidigt som det inte kommer skydda partiet från kritik om att vi är mansdominerade. Om möjligt kommer det snarare ge vatten på den kvarnen när kritiker kan peka på att vi, trots kvotering, har mer än dubbelt så många män som kvinnor på listan. 

Jag kanske missat någon genialisk plan styrelsen har med det här beslutet, men av erfarenhet från tidigare styrelsebeslut kring riksdagslistan är jag benägen att tro att det helt enkelt är så att de ville väl men att det blev fel.

Riktigt fel.

Uppsala studentkårs fullmäktigeproblem är inte formalian

I senaste numret av Ergo kritiseras Uppsala studentkårs fullmäktige för att vara formaliafetischister som lägger mer vikt på retoriska debatter än att jobba för studenternas bästa. Emil Paulsrud, Piratstudenternas ordförande i Uppsala, kommenterar insiktsfullt. Men Ergo ställer aldrig den intressanta frågan varför det ser ut som det gör. Varför fullmäktige fastnar i utdragna debatter där det verkar viktigare att föra fram sin åsikt än att faktiskt konstruktivt bidra till kårens verksamhet.

Problemet ligger inte i vilka vi väljer in till vårt fullmäktige. Det ligger i den makt- och rollfördelning som existerar inom Uppsala studentkår. Fullmäktige är idag i praktiken inget mer än en glorifierad valförsamling, och den unga entusiastiska student som Ergo menar skulle gå hem från ett fullmäktigemöte undrandes om hon verkligen kan förverkliga sin ambition att förbättra studenternas situation genom ett fullmäktigemöte gör det med all rätta. Förmodligen skulle hon göra mer nytta om hon engagerade sig i sitt lokala studieråd.

Men varför har då fullmäktige förvandlats till en tandlös ankdam för människor som gillar att höra sin egen röst mala i all evighet? Svaret är enkelt, det är ett inbyggt systemfel.

Den enskilt viktigaste frågan för fullmäktige idag är att få fram en regringsduglig och stabil styrelse för kåren. Det gör att de partier som bildat styrelse genom en majoritet i fullmäktige har allt att gynnas av att de förslag styrelsen sedan lägger fram till fullmäktige går igenom utan förändringar. Och eftersom styrelsen idag knappt fyller någon funktion alls i den verkställande biten av kårens verksamhet skjuter styrelsen istället in sig på att sitta och diskutera alla frågor som skulle kunna ha landat på fullmäktiges bord. Därför är nästan alla beslut som kommer till fullmäktige redan färdigförhandlade inom styrelsen före fullmäktigemötet. 

Det gör att fullmäktigemötet blir symboliskt, förutsägbart och tråkigt. Ett forum för oppositionen att under organiserade former få föra fram sitt missnöje med den linje styrelsen målat upp. Inget mer.

Vill man ha ett bättre fungerande fullmäktige så är det inte människorna i fullmäktige som man ska sikta in sig på att kritisera, det är formerna för kårens maktdelning som behöver förändras. Den styrelse som vi har idag är egentligen helt överflödig, och det beslutande mandatet som finns där borde istället föras över till de centrala arvoderade som idag förminskats till att vara underbetalda tjänstemän, men som egentligen är de som de facto verkställer den verksamhetsplan som fullmäktige klubbar. Den styrelse som på pappret ska utföra verksamhetsplanen är idag istället ett mellanled i beslutsprocessen, en onödig beredningsgrupp som gör fullmäktiges arbete åt dem. Och som skapar otydlighet, dubbelstyre och onödig byråkrati.

Vill Ergo granska kårens beslutsformer är det kanske där de ska rikta sina granskande ögon. Istället för mot ett tandlöst fullmäktige utan reell makt.